Rasisten Sarrazin och hans kritiker

En skandal har utbrutit i Tyskland efter att den socialdemokratiske ledamoten i Bundesbank Thilo Sarrazin skrivit en rasistisk bok. Han hävdar att Tyskland blir fördummat genom att välutbildade och intelligenta tyskar föder så få barn, medan obildade och inte lika intelligenta invandrare – speciellt muslimerna – föder fler barn. Muslimer är inte bara dummare, enligt Sarrazin, utan också våldsammare. Våldet följer ur islam som religion. Boken har blivit en stor framgång och har redan sålts i 150 000 exemplar. Vi återger en artikel från våra tyska kamraters nyhetsbrev.

Det krävs lönen för en styrelseledamot i Bundesbank för att göra sin hobby till ett yrke. Så kan fritidsförfattaren Sarrazin med Deutschland schafft sich ab (Tyskland avskaffar sig självt) få sin samlade rasistiska propaganda framhävd genom medierna – tillsammans med ändlösa ”förklaringar” av påstått ”missförstådda” yttranden. Varje pseudovetenskaplig utflykt från Sarrazin liksom hans förmenta ”nya” teser om genetik är biljetten till nästa pratshow.

Raden av hans kritiker verkar längre än någonsin. Själva Bundesbank och socialdemokratiska partiet (SPD) vill nu se konsekvenser. Varför först nu? Har Sarrazin sagt något nytt? Nej! I åratal har han hetsat och krävt en drastisk skärpning av den statliga rasismen och tvångsregimen i förhållande till ”de undre skikten” ända till målinriktad repression mot invandrare som inte är ”integrationsvilliga” eller socialbidragstagare som ”vägrar arbeta”.

Inte heller är hans kritikers svar något nytt. Naturligtvis förråder deras ”svar” ofta ofrivilligt mer om dem själva än om Sarrazin.

”Argument”
1. Sarrazin skadar Tysklands anseende och samhällsfreden. Så säger – i tillämpliga delar – kansler Märkel. Det är inte innehållet, inte kraven som är problemet, utan att han skadar ”vårt” anseende, dvs. den tyska imperialismens ekonomiska och politiska ambitioner. Och samhällsfreden, som till följd av den ekonomiska världskrisen ändå är globalt bräcklig, måste dock bevaras. I slutändan innebär frånvaron av ”samhällsfred” inte bara klasskamp ovanifrån, utan också underifrån, likså med anklagelsen mot Sarrazin att han splittrar samhället. Denna anklagelse framhäver bara vilka som vill dölja den verkliga splittringen i samhället.

2. Han får applåder från fel håll. Det är inget att förundra sig över att nazisterna och högerpopulisterna känner sig bekräftade av Sarrazin. Anklagelsen hävdar emellertid att styrelseledamoten i Bundesbank inte befinner sig i närheten av de rasistiska, antimuslimska eller antisemitiska hetsarna. Varför detta antagande, detta smygande? Därför att många av Sarrazins kritiker i sak befinner sig i samma läger som Sarrazin. Därför också ännu en anklagelse:

3. Han försvårar en ”saklig diskussion”. Många av hans kritiker menar att Sarrazin berört ”verkliga problem”, speciellt hetsare som den tidigare ministerpresidenten Koch i Hessen eller den socialdemokratiske borgmästaren Buschkowsky i Neukölln. Men Sarrazin ”emotionaliserar” och tillåter därmed ingen ”saklig debatt”, dvs. han försvårar genomförandet av de åtgärder som han kräver.

Varför är det så svårt för de borgerliga kritikerna att ”vederlägga” Sarrazin?

Att det är så, visade exempelvis Beckmanns pratshow den 30 augusti. Det visade sig att de deltagande borgerliga politikerna uppenbart hade svårt att vederlägga Sarrazins anklagelser med argument. De stödde sig på den undvikande hållningen att de har ”andra siffror”.

Den borgerliga och småborgerliga kritikens svaghet har en grund. Det ökade sociala sönderfallet, den rasistiska utestängningen av invandrare liksom över huvud taget de fattiga, exempelvis de långtidsarbetslösa, alltså den hela tiden fördjupade sociala ojämlikheten, är resultatet av den skärpta kapitalistiska konkurrensen, den ständigt ökade utsugningen av arbetarklassen. Mot den bakgrunden bildas ett allt större ”underskikt”, som inte heller under ekonomins ”återhämtning” tar sig ut ur sitt elände.

Sarrazin framträder med energin hos en halvbildad, pseudovetenskaplig som tillhör ”eliten”, som känner till den ökade polariseringen i samhället och som utifrån sin ställning inte har något att förlora.

Hans egen plats ska inte på något sätt föras tillbaka på turen att ha kommit till världen med det rätta passet i tider med bättre konjunktur. Nej, hans privilegierade ställning bör istället ha förtjänats genom särskild förmåga, kulturell eller genetisk överlägsenhet. Anspråket på framtida privilegier gentemot andra kulturer, framför allt ”muslimerna”, ska härledas ur den påstådda genetiska (dvs. ”rasmässiga”) överlägsenheten. Detta gör Sarrazins teser så farliga och även populära bland stora delar av mellanskikten, småborgerligheten, arbetararistokratin men också i den deklasserade och politiskt omedvetna massan av arbetare.

Den ojämlikhet som Sarrazins kritiker minskar genom ekonomiska åtgärder för invandrarna och underskikten, även om de inte vill eliminera den, förklarar Sarrazin – liksom alla rasistiska föreställningar – med att den är naturgiven.

Hans kritiker har ett problem här. Medan Sarrazin postulerar och biologistiskt förklarar det kapitalistiska samhället och ojämlikheten mellan klasserna liksom ”raserna” som oföränderliga, proklamerar de allas ”jämställdhet” – men då ska den kapitalistiska och imperialistiska världsordningen förbli oantastad. De hamnar då i ständiga motsättningar, eftersom kapitalismen med nödvändighet leder till allt större ojämlikhet mellan klasserna, nationerna, könen.

Sarrazins kritiker vill emellertid inte höra talas om det. De visar sig vara hjälplösa när de konfronteras med de reaktionära och människoföraktande ”förklaringarna” ur den halvbildade småborgarens ideologiska diversehandel. Medan Sarrazin ofta uppmanar till krig mot invandrarna och de undre skikten, så att de som är ”underst” också förblir ”underst”, vill hans kritiker hela de växande motsättningarna i samhället genom placebo. I verkligheten för detta bara till att den härskande klassens rasistiska och imperialistiska politik rättfärdigas.

Den som vill ”avskaffa” Sarrazin och hans idéer, måste bekämpa orsakerna och rötterna till den växande rasismen, den ökade hetsen mot de fattiga. Den som inte vill tala om kapitalismens störtande, bör också hålla tyst om Sarrazin.

Martin Suchanek, Berlin