Arbetarmakt

Den 19 augusti markerade den dag när USA:s sista stridande förband drogs tillbaka från Irak – två veckor före tidtabellen. Soldater från den fjärde Strykerbrigadens stridsgrupp, nu känd som den ”sista patrullen”, körde ut från Bagdad mot den kuwaitiska gränsen under eskort av F16-plan och enheter från irakiska armén. ”Vi är vinnarna i Irak”, sade sergeant Robert Hord till medierna. ”Jag tror att vi uppnått alla mål vi ställde upp. Vi är vinnarna.”

Robert Fisk kommenterade helt riktigt i tidningen Independent i London att: ”Vi får inte låta oss luras av bedrägeriet vid den kuwaitiska gränsen… uttåget av de sista ’stridande’ trupperna från Irak två veckor före tidtabellen. De lämnar bakom sig 50 000 män och kvinnor – en tredjedel av hela den amerikanska ockupationsstyrkan – som kommer att angripas och som fortfarande kommer att tvingas bekämpa upproret.”

De ”sista 4 000” ersätts av 7 000 ”kontraktsanställda” till – vilket för upp det sammanlagda antalet till omkring 100 000 – ockupationskriget privatiseras helt enkelt så att USA:s stridsförband kan gå vidare till ännu en pseudoseger i Afghanistan.

Om USA:s anspråk på att vara vinnarna är falskt, är det desto tydligare vilka som är förlorare – miljoner vanliga irakier – det folk som USA påstod sig ha räddat. Om vi räknar med de av FN införda sanktionerna under 1990-talet och offren för invasionen 2003 och det följande ockupationskriget, har mer än 1,5 miljoner irakier dödats. Levnadsstandarden i landet bröt samman efter 2003 och dess städer har lämnats i ruiner av ockupationen. Uppskattningsvis 2,2 miljoner irakier har drivits från sina hem och blivit internflyktingar. Hundratusentals flydde till Syrien, ungefär lika många till Jordanien och upp till 50 000 till Libanon. Hemsidan för FN:s flyktingråd uppskattar att det kan finnas så många som 1,8 miljoner irakiska flyktingar i andra länder i Mellanöstern.

USA:s stridsförband lämnar i verkligheten bakom sig ett land där praktiskt taget inget av deras uppsatta mål har uppnåtts, bortsett från erövringen av landets oljerikedomar. Sex månader efter valet finns det ännu inte någon regering och den sekteristiska terrorn tilltar obönhörligt. Totalt dödades 396 civila av bombexplosioner eller andra angrepp i juli, efter att 204 dött i juni och 275 i maj.

USA:s permanenta militära närvaro i Irak
Stridsförbanden må ha dragit sig tillbaka men nu sträcker sig ett detaljerat och omfattande nätverk av amerikanska militärbaser ut över Irak. Varje bas innehåller tusentals soldater, stridsutrustning, flygplan och stridsvagnar, liksom lyxen långt hemifrån med Pizza Hut och Burger King för soldaterna. Nya militärbaser byggdes fortfarande i början av augusti, en av dem nära staden Zurbatiya, bara sju kilometer från den iranska gränsen, och utgör delar av ett nytt system för gränskontroll. Den nya basen, med kodnamnet ”Combat Outpost Shocker”, kommer att bli en framskjuten post och kommer att inhysa soldater som kommer att befinna sig inom skotthåll från Iran om USA:s regering beslutar att trappa upp fientligheterna mot Teheran.

Nätverket med USA:s militära baser dominerar militären i Irak efter ockupationen. Dess största beståndsdelar är Victory Base Complex, ett nätverk med läger som skyddas av vapensystem mot missiler och högteknologisk säkerhetsutrustning. Victory Base omger Iraks internationella flygplats och erbjuder ett permanent hem för USA:s militära personal och en påtaglig närvaro nära huvudstaden. I centrum för Camp Victory finns en administrationsbyggnad för 30 miljoner dollar som inhyser många höga officerare och personal.

Fram till ”slutdatumet” i slutet av augusti kommer USA att ha lagt ut 2,4 miljarder på ”varaktiga baser”. Trots det ”ramavtal” som angav att alla USA:s trupper ska lämna Irak 2011, står det nu klart att USA kommer att försöka bevara en långsiktig militär närvaro i landet. Många tror att den irakiska regeringen kommer att hitta en orsak under de närmaste månaderna att ”invitera” trupperna att stanna under ytterligare fem år, och därmed legitimera USA:s fortsatta militära närvaro i landet.

Varför är då USA angeläget att upprätta en långsiktig militär närvaro i Irak? USA:s härskande klass försöker hålla fast vid vad som återstår av ett politiskt projekt som inleddes i mitten av 1990-talet och som fortsatt in i Obamas administration.

Irak – juvelen i kronan
Det skulle vara fel att föreställa sig att USA:s invasionsplaner bara går tillbaka till 2002, eller ens 2001. En nykonservativ fraktion inom USA:s härskande klass, organiserad i en tankesmedja som kallas Projektet för ett nytt amerikanskt århundrade (PNAC), hade formulerat planer på att ockupera Irak sedan mitten av 1990-talet. Behovet av en vänskapligt inställd regim i Irak var koncentrerat till frågan om att säkra USA:s geostrategiska intressen, först och främst energiförsörjningen. Skapandet av liberala demokratiska regeringar, på ett eller annat sätt, betraktades som ett användbart propagandavapen för att maskera USA:s imperialistiska intressen. Beviset på deras ”liberala” kreditiv skulle naturligtvis vara att de öppnade sina länder för de amerikanska företagens intressen i namn av investeringar och utveckling.

PNAC var inte den enda organisationen som uppmanade till en invasion av Irak för att byta ut regimen. Den demokratiska presidenten Clinton undertecknade lagen Iraqi Liberation Act som utlovade pengar och resurser för oppositionsgrupper i Irak och utomlands. PNAC var starka anhängare av detta men hävdade hela tiden att det inte räckte. Direkt militär aktion skulle krävas för att störta Saddam Hussein och inrätta en västvänlig och specifikt USA-vänlig regering.

George W. Bushs valteam var fullpackat med folk från PNAC såsom Dick Cheney, som blev vicepresident, Donald Rumsfeld och Paul Wolfowitz. Två andra av PNAC:s anhängare ställde upp som republikanska presidentkandidater i primärvalen 1999 – PNAC var helt inställda på att säkra det jobb i världen som medför störst makt. När de väl befann sig i Vita huset, började de göra upp planer för ett angrepp på Irak. Den tidigare finansministern Paul O’Neill hävdade att det allra första mötet med nationella säkerhetsrådet, åtta dagar efter att Bush den yngre inträtt som president, hade Irak som första punkt på dagordningen. Den allmänna känslan var emellertid att det behövdes något som kunde rättfärdiga en invasion, eftersom det inte kunde vara rimligt att invadera Irak utan åtminstone en förevändning. Al-Qaidas angrepp på World Trade Centre den 11 september försåg den del av den amerikanska härskande klassen som var för en invasion med åtminstone ett politiskt sammanhang där de kunde driva igenom sin strategi.

Irakkriget
Det är värt att komma ihåg stämningen 2003 under förberedelserna för Irakkriget. Den afghanska konflikten pågick fortfarande, men från 2002 stod det klart att USA hade för avsikt att invadera Irak. Inom USA skapade regeringen samtycke med en massiv pr-kampanj som fokuserade på att blanda ihop angreppet 11 september med något slags hot från Irak. Många amerikaner var 2003 så förvirrade av mediernas kampanj att de trodde att Saddam Hussein hade varit inblandad i 11 september.

I Storbritannien fastnade Blairs regering till slut för massförstörelsevapen, vilka Saddam Hussein påstods antingen ha eller vara på väg att utveckla. Detta vidhölls trots olika avslöjanden såsom den ökända ”skumma dossiern” om Iraks förmåga att inneha massförstörelsevapen som togs från en students publicerade uppsats och som framställdes som underrättelsematerial. Andra inkonsekvenser framkom både från den amerikanska och brittiska sidan, där felaktiga underrättelser från tvivelaktiga källor fördes fram som om de var korrekta.

När kriget kom stod det klart för miljoner människor att detta var ett erövringskrig från USA-imperialismens sida, som bara stöddes av dess allierade, först och främst London, vilken de kallade för ”de villigas koalition”. Namnet är viktigt eftersom det pekar på det faktum att varken Nato eller FN godkände den militära aktionen, vilket tvingade Bushs administration att skapa en internationell allians utan någon ”laglig” grund för att genomföra aktionen.

Chock och fruktan
Kampen i Irak var relativt kortvarig. Irakiska soldater och irreguljära milismän stred med föråldrade vapen mot amerikanernas utvecklade vapenteknik. Irak underkastades den militära strategin med ”chock och fruktan”, en förment ny utveckling av militärt tänkande, men det är helt enkelt en modern tillämpning av Hitlers Blitzkrieg. Den är speciellt fokuserad på massiva bombningar av stora städer och samhällen i ett fiendeland innan trupper ens förs ut i strid.

Strategins syfte är explicit: att skrämma fiendens befolkning och regering till fullständig kapitulation. Den måste ”orsaka… hotet om och rädslan för att den skulle kunna stänga hela eller delar av motpartens samhälle eller göra hans stridsförmåga oanvändbar, utan fullständig fysisk utplåning.” Denna förlamande rädsla skulle åstadkommas genom att förstöra ”kommunikationsmedel, transporter, livsmedelsproduktion, vattentillgång och andra aspekter av infrastrukturen.” Dess författare är åtminstone ärliga när de fortsätter med att säga att nivån på förstörelsen måste likna den i Hiroshima och Nagasaki efter USA:s anfall med kärnvapen i augusti 1945.

Den här politiken rör sig i Genèvekonventionens gråzon där det är förbjudet att direkt göra civila till mål i krig. USA:s befälhavare påstod att de inte specifikt riktade sig mot civila, även om en del ”oavsiktlig skada” är oundviklig om man bombar en stad med 5 miljoner invånare med fjärrstyrda missiler och bomber. Kriget mot terrorns brutala ansikte uppenbarades – USA-imperialismens blotta kraft när den strider för att framtvinga sin dominans i världen.

Invasionens förakt och cynism kanske bäst illustreras av USA:s vägran att räkna antalet civila irakier som dött. I klar strid mot internationell lag, som kräver att en ockupationsstyrka ska upprätta korrekta uppgifter om döda civila, slog USA-generalen Tommy Frank på en presskonferens på flygbasen i Bagram fast att ”vi räknar inte kroppar”.

Uppgiften att räkna de döda från invasionen och ockupationen föll till organisationer som inte är statliga. Under invasionsfasen dödades omkring 7 500 civila och ytterligare 24 000 under ockupationens två första år, enligt Iraqi Body Count, baserade i Oxford. Iraqi Body Count har mycket strikta kriterier, nämligen siffror som förekommit i åtminstone två nyhetsrapporter, vilket kan dramatiskt underskatta antalet döda. Den viktigaste brittiska medicintidskriften The Lancet hävdade i oktober 2004 att 98 000 hade dött både av direkt våld och indirekt av brist på mat eller medicin, som orsakats av ockupationen. I oktober 2006 hävdade de att 694 965 hade dött.

Misslyckat statsbyggande
Irak var redan 2003 sönderslitet av kriget, skakat efter en generation med obeskrivligt lidande på grund av FN:s ekonomiska sanktioner. I april det året hävdade Paul Wolfowitz: ”Det måste finnas en effektiv administration från första dagen… Människor behöver vatten och mat och mediciner, och avloppen måste fungera, elektriciteten måste fungera. Och det är en koalitions ansvar.” Vad det irakiska folket fick och vad de behövde var emellertid två helt olika saker.

Problemet förvärrades av det faktum att USA inte bara ville skapa en stat i Irak som skulle passa ihop med den nyliberalism som påbjudits av Washington utan att skapa den staten genom att använda nyliberala metoder. Efter erövringen av Bagdad tog Paul Bremers administration över. Paul Bremer antog rollen som en romersk prokonsul och med sina rådgivare från USA:s storföretag såg han till att Irak efter Saddam byggdes enligt amerikanska specifikationer. Hans provisoriska koalitionsmyndighet (CPA) inhystes i en stor befäst militärbas mitt i Bagdad, som kallades Gröna zonen, och som uppträdde som en suverän makt, vilket den inte var, och godkände lagar och skrev under påbud i strid med internationell lag.

Det innebar att skriva över mycket av ekonomin på ”pirater”, huvudsakligen amerikanska företag som fick lukrativa kontrakt för många miljoner dollar för att driva nästan allt, från hamnar till flygplatser, från cementfabriker till oljeraffinaderier. Privatiseringar tvingades senare in i den irakiska konstitutionen och gjorde det olagligt för efterföljande regeringar att förstatliga något. Order 39, som utfärdades av Bremer i september 2003, tillät inte bara hundraprocentig privatisering av alla statsägda företag utan också att alla vinster kunde föras ut ur landet. Genom order 49 sänktes beskattningen av företagen från 40 procent till 15 procent. Det är inte att undra på att The Economist kallade den för en ”kapitalistisk dröm”.

De gjorde inte heller jobbet. USA förstörde Iraks kraftstationer och elnät i det första Gulfkriget, och fick sedan FN att genomföra sanktioner som förhindrade att de flesta kunde återuppbyggas. Kraftproduktionen sjönk till en tredjedel av nivån före kriget. Amerikanska företag tilläts sedan att håva in miljarder dollar för att återuppbygga elnätet. Enbart General Electric lade beslag på 3 miljarder dollar. Ändå får invånare i Basra eller Bagdad idag bara några timmars el per dygn, samtidigt som sommarens temperatur når 50 grader. Innan Gulfkriget 1991 producerade Irak 9 300 megawatt, idag, efter sju års ”återuppbyggnad”, är produktionen bara 6 000 megawatt.

Det var inte bara så att pengar spenderades på en återuppbyggnad som var politiskt motiverad i de amerikanska företagens intressen, utan dess utgifter var i stort sett oredovisade. CPA under Bremer fick 12 miljarder dollar i kontanter av USA:s finansminister och använde pengarna utan god redovisningssed – knappt några kvitton sparades och personalen som anställdes av Bremer var ofta fullständigt oerfaren vad gäller ekonomi.

När hela ekonomin efter Saddam utformades efter nyliberala principer, blev mycket av arbetet utlagt på företag som Halliburton (en av företagets tidigare chefer, Dick Cheney, var vicepresident i USA vid den tiden). Halliburton använde själva andra underleverantörer för att göra jobb eller anskaffa materiel som lastbilar. Ett lukrativt och skumraskartat profiterande inleddes när mellanhänder skummade av pengar från de kontanter som utbetalades och lurade olika lokala företag.

Inte ens 2009 kunde USA:s försvarsdepartement redovisa för 96 procent av de pengar man tilldelats. Av 9 miljarder dollar finns det ingen ordentlig redovisning för 8,7 miljarder dollar – även om försvarsdepartementet klargjorde att pengarna inte ”försvunnit”, utgifterna var bara inte ordentligt bokförda.

Korruptionen, nepotismen och det politiska prioriterandet av vinstdrivande hade en fruktansvärd inverkan på skolorna och sjukhusen i Irak. Irak brukade skryta med att ha en av de mest utbildade befolkningarna i Mellanöstern. Skol- och universitetssystemet var 2006 så underfinansierat och systematiskt utsatt för sekteristiska angrepp att de var ”på gränsen till sammanbrott”. En massiv pr-övning inleddes 2010 när Jill Biden, vicepresidenten Joe Bidens hustru, besökte irakiska skolor och universitet för att visa hur mycket pengar som användes på skolorna. USA:s biståndsorgan publicerade en rapport om hur många matematikböcker som de hade distribuerat i Irak, liksom hur lärarnas löner höjts. En förälders reaktion sammanfattar verkligheten bakom: ”Jag önskar att vartenda ord var sant – men det är det inte.”

I Irak behövs fortfarande stora investeringar i vägar, infrastruktur och kommunikationer, liksom de institutioner i den offentliga sektorn som människor i väst tar för givna. Varför är det en sådan brist på investeringar i ett land med världens näst största oljereserver? Enkelt uttryckt beror det på att vinsterna fortfarande sugs ut ur landet av väst. I början av 2010 presenterade den irakiska regeringen nya kontrakt för att utveckla massiva nya oljefält i samarbete med företag som Royal Dutch Shell, Exxon Mobil och Occidental Petroleum Corporation. I allt större utsträckning går oljekontrakt också till det statliga kinesiska oljebolaget och Petroliam Nasional Berhad från Malaysia.

Arbetarna under ockupationen
Fackliga aktivister led grymt under Saddam Husseins regim. Han utfärdade 1987 den ökända offentliga lagen 150, som förbjöd fackföreningar i offentliga företag, från olje- och kraftanläggningar till fabriker, skolor och sjukhus. Varje arbetare som trodde att en amerikansk invasion skulle medföra en era med demokrati för Irak upptäckte snart att det inte gällde dem. Den 23 april 2003, när en av de framtida ledarna för oljearbetarna i Basra gick ut för att möta USA:s trupper, beordrades han att lägga sig på magen och en soldat satte foten på hans nacke. Dessa soldater betraktade sig inte som befriare utan som erövrare. Varje demokratisk eftergift som arbetarna fick var enbart resultatet av deras eget mod och framför allt deras beredskap att strejka och demonstrera för att driva igenom sin rätt att organisera.

I september 2003 meddelade Paul Bremer att han, som överhuvud för koalitionens provisoriska myndighet, skulle behålla Saddams lag 150. Orsaken stod snart klar. Amerikanerna och deras allierade hade för avsikt att plundra de statsägda industrierna och servicen i landet. Självständiga arbetarorganisationer och arbetarnas krav skulle då vara ett hinder. Bremer sänkte grundlönen från 60 dollar till 40 dollar i månaden, avskaffade subventioner för livsmedel och bostäder, tillät utförsäljning av Iraks statsföretag (med undantag för oljeindustrin) till utländska företag med tillstånd att föra ut hela vinsten.

Trots deras fortsatta illegalitet var Iraks fackföreningar de mest aktiva kritikerna av privatiseringen av landets rikedomar. Oljearbetarna i Basra stod i främsta ledet i kampen för att stoppa varje steg i den riktningen. Ett dotterföretag till Halliburton, KBR, fick kontraktet för att släcka bränderna i de stora oljefälten i Rumeila. Det tog sedan över den ekonomiska sidan av Basras civila administration och arbetarna fann sig stå under dess kontroll. När KBR också gjorde anspråk på att kontrollera återuppbyggnaden av brunnar och rörledningar, reste sig arbetarna i uppror mot den krypande privatiseringen.

Hassan Juma’a, ordförande i de oljeanställdas fackliga federation i Irak, fastslog: ”Det är vår plikt att skydda oljeinstallationerna, eftersom de är det irakiska folkets egendom.” Den nya fackföreningen gav KBR ett ultimatum att lämna oljedistriktet, och avbröt produktionen när det gick ut. ”Under två dagar vägrade vi att pumpa en enda droppe innan de avlägsnat sig”, sade en annan facklig ledare, Farouk Sadiq. ”Andra arbetare i Basra vägrade också att arbeta. Det var oljearbetarnas självständighetsdag.”

Detta inledde en våg av medlemsvärvning till fackföreningarna i söder. En ny fackförening i hamnarna Um Qasr och Zubair tvingade två stora företag, danska Maersk och det i Seattle baserade Stevedoring Services of America, att ge upp koncessioner som de fått för att driva Iraks anläggningar för sjöfart på djupt vatten. I slutet av 2003 hotade oljefacket att strejka igen om Bremer beordrade sänkta löner. Oljeministern gav efter och höjde grundlönen till 85 dollar i månaden.

Den fackliga organisering som började i söder spred sig över hela Irak. Strejker ägde rum i Bagdad och andra städer. Ett antal rivaliserande fackliga federationer uppstod. Fackföreningar som organiserats av medlemmar i kommunistpartiet gick samman med fackföreningar som leddes av baathpartiets medlemmar för att bilda Irakiska Arbetares Allmänna Federation. Andra bildade Iraks Allmänna Federation av Arbetarråd och Fackföreningar, dit oljearbetarna anslöt sig. Lärare och journalister omorganiserade också sina gamla fackföreningar och de förblev oberoende.

Efter valet i januari 2005 utlovade politikerna att den nya konstitutionen skulle innehålla en reform av Iraks antifackliga lagar. Istället vägrade regeringen inte bara att avskaffa Lag 150, utan godkände en rad nya restriktiva lagar. Dekret 870 gav 2005 staten makten att ta över fackföreningar och förbjuda dem att samla in medlemsavgifter. Men fackföreningarna kämpade vidare. USA krävde 2007 att de och deras allierades multinationella bolag skulle ha tillgång till landets oljereserver på de mest gynnsamma villkor. Den 4 juni stängde de oljeanställdas federation oljeledningarna från fälten i Rumeila nära Basra till raffinaderiet i Bagdad och resten av landet. Premiärminister Nouri al-Maliki skickade ut armén och omringade de strejkande.

Under 2010 har regeringen angripit fackföreningarna i våg efter våg. I januari försökte Malikis administration ta kontrollen över det oberoende lärarfacket från den valda ledningen. Fackföreningens ordförande i Basra kastades i fängelse och regeringen ställde upp en lista som lärarna lätt kunde se var en front för Malikis parti.

I januari ökade trycket på fackföreningarna i oljedistrikten. Övertiden skars ner, vilket reducerade inkomsterna ännu mer och militanta arbetare degraderades. Hassan Juma’a, ordförande i de oljeanställdas federation i Irak, kritiserade raffinaderiernas direktörer för att sänka de livsmedelsransoner som arbetarna fick som tillskott till sina låga löner. Hans uttalande följdes några dagar senare av en protest från arbetarna i själva raffinaderiet. Fackliga ledare har förflyttats till arbetsplatser långt hemifrån, andra har fått häktningsorder utfärdade och regeringen har hindrat fackliga representanter från att lämna landet för att försöka få stöd från fackliga aktivister utomlands.

I mars organiserade arbetare demonstrationer i hela oljedistriktet, krävde löneökningar, fast anställning för tillfälligt anställda, modernisering av utrustningen och anläggningarna och laglig status för deras fackförening. I april infriades rädslan för repressalier. Fem fackliga ledare förflyttades från raffinaderiet i Basra till Bagdad. Språkröret för raffinaderibolaget i söder Qassem Ramadhan medgav att förflyttningen var en bestraffning för tidigare arbetarprotester.

I juni spred sig repressionen till hamnarna. Ledarna för hamnarbetarnas fackförening förflyttades långt från sina arbetsplatser och när arbetarna protesterade, tog företagsledningen in militära enheter som omringade demonstranterna. När elbolagens anställda fyllde gatorna i Basra, utfärdade det södra oljebolaget order om att gripa Hassan Juma’a och Faleh Abood Umara, oljefackets sekreterare, som hölls kvar i två dagar.

Den 21 juli stormade polisen kontoret som tillhör Iraks fackförening för eloperatörernas arbetare i Basra på order av elministern Hussain al-Shahristani. All facklig aktivitet i de anläggningar som drevs av ministeriet förbjöds, fackliga kontor stängdes och alla deras tillgångar beslagtogs.

Den parlamentariska kommittén som bedömde förslaget till ny lag som antogs skulle inkludera fackliga rättigheter, avvisade den slutligen i augusti. Den utdragna reformprocessen fick återgå till ruta ett och lämnade Lag 150 och förbuden mot aktiviteter som den enda lagen som var i kraft.

Motståndets reträtt
Kort efter det officiella slutet på kriget i Irak, i maj 2003, inleddes en motståndsrörelse bland irakier som var beslutna att driva ut imperialisterna från sitt land. De var en blandning av islamister, nationalister och anhängare till Baathpartiet och den tidigare regimen, som var välbeväpnade och fick brett stöd av det irakiska folket. Motståndskämparna betecknades omedelbart som terrorister, upprorsmän eller islamiska fundamentalister från al-Qaida. I verkligheten utvecklades rörelsen till en masskraft som räknade hundratusentals kämpar, med omfattande folkligt stöd.

Motståndet erövrade hela städer, som Fallujah och Mosul, och det ledde till den första stora striden i april 2004 när tusentals amerikanska soldater belägrade och angrep Fallujah. Amerikanska och andra ockupationstrupper svarade med anfall enligt modellen chock och fruktan vilket förstörde många hem och dödade tusentals människor. Foton med amerikanska soldater som dödade sårade irakiska kämpar visades i internationella medier.

”De villigas koalition” var beredd att genomföra något som närmade sig den brända markens taktik för att besegra motståndet. Med de ökända orden från en amerikansk general under kriget i Vietnam: ”Vi var tvungna att utplåna byn för att rädda den”. Men nu handlade det om en hel stad. Det stod emellertid klart 2005 att enbart våld inte räckte. Den cyniskt benämnda ”kampen om hjärtan och hjärnor” inleddes, vilken bestod i att muta och tvinga delar av oppositionen att gå över till ockupanternas sida.

Det politiska parti som USA föredrog var Irakiska Nationalkongressen (INC), en organisation med ett namn som var utformat för att åkalla minnet av det styrande partiet i Indien efter britternas tillbakadragande. INC fick kraftigt ekonomiskt stöd av CIA under hela 1990-talet och betraktades av USA som en paraplygrupp för de krafter som var emot Saddam. Det var den organisation som tillhandahöll mycket av underrättelserna till CIA inför invasionen 2003, inklusive den falska informationen om massförstörelsevapen och irakiska militäroperationer. Den leddes av Ahmed Chalabi, en exilirakier som av USA tränades för att bli president efter invasionen, eller åtminstone spela en framträdande roll i regeringen. Sorgligt nog för CIA:s kassörer visade sig INC vara en Potemkinkuliss. Dess stöd i Irak var litet och, trots att den var en viktig komponent i den regering som installerades efter invasionen, visade sig, när dammet lade sig efter invasionen, vara djupt impopulär. Chalabi blev minister för oljan och sedan vice premiärminister i interimsregeringen, men sedan dalade INC:s stjärna snabbt – partiet vann inga platser i valet 2005. USA fick leta efter andra potentiella underhuggare för sina politiska maktspel.

USA vände sig, i traditionen från andra imperialistiska ockupationsmakter före dem, till en strategi med att härska och söndra. Inledningsvis upprättade de en shiadominerad regering och poliskår, eftersom de var rädda för att sunniterna, som hade utgjort stödet för Saddam Husseins regim före 2003, var alltför fientliga till ockupationen. De förlitade sig i början efter invasionen på partier som Iraks Högsta Islamiska Råd, ett parti med nära band till Iran och Al-Dawa-partiet, båda organisationer med starka miliser och band till andra islamiska grupper eller regimer utomlands.

Sedan började de shiitiska partierna att hävda sig och upprättade sina egna miliser, som Muqtadar al-Sadrs Mahdiarmé, som kontrollerade södra Bagdad under flera år. USA försökte då bygga broar till sunniterna och lyckades 2005 upprätta de uppvaknande råden i västra Irak, vilka de förde över på USA:s lönelistor – och erbjöd varje kämpe 300 dollar i veckan för att bekämpa al-Qaida.

Det som i hög grad underlättade den amerikanska och brittiska ockupationen var inledningen till det sekteristiska våldet i mars 2004 när ett samordnat angrepp med självmordsbombare massakrerade nästan 200 shiamuslimska pilgrimer under Ashurafestivalen. Det sekteristiska våldet eskalerade fram till 2006–2007, när landet klassificerades som ett land i inbördeskrig. I maj 2006 befann sig Irak bland de fem översta misslyckade staterna, enligt den amerikanska Foreign Policy Journal.

Efter att ha störtat regeringen, upplöst armén, politiskt spelat ut en sida mot en annan och rekryterat säkerhetsstyrkor som blev nerlusade med hårdföra sekteristiska element, använde sedan USA det våld som blev resultatet som huvudorsaken till fortsatt amerikansk militär närvaro. Inget av detta våld skulle, vilket antikrigsrörelsen påpekade vid den tiden, ha förekommit om inte ockupationen inträffat.

Trots västmediernas pr-arbete, som visade soldater som lekte med irakiska barn och log när de patrullerade de kulbestänkta gatorna, var det uppenbart att de flesta irakier ville att soldaterna skulle lämna. Det är inte att undra på när man undersöker ockupationssoldaternas mentalitet, inte bara i Abu Ghraib, utan i allmänhet. Jeffrey Huggins, brigadkommendant, förklarade för soldater som nyligen anlänt: ”Var vänlig… men ha en plan för att döda varenda person du möter.” Sannerligen en imperialistisk ockupants ord.

Vid sidan av de amerikanska och brittiska arméerna, översvämmades Irak av ”kontraktsanställda”. Även om det kan låta som människor som arbetar på byggen, var de flesta privata säkerhetsvakter som anställdes av ökända företag som Blackwater. Säkerhetsbolag som till stor del bestod av före detta militäranställda och poliser uppträdde som cowboys i Vilda västern. De var inblandade i olika incidenter i vilka många irakiska civila dödades. När befolkningen i Fallujah fick tag på fyra av dessa legosoldater, dödades de och deras kroppar släpades genom gatorna innan de hängdes från lyktstolpar i stadens centrum. Det som i medierna visades upp som blodiga och barbariska handlingar var svaret på dessa säkerhetsvakters aggressiva och våldsamma uppträdande – de var människor som för det första aldrig skulle ha befunnit sig i Irak. För närvarande finns det fortfarande 95 000 säkerhetsvakter i Irak, nästan dubbelt så många som den amerikanska garnisonen. De arbetar med allt från att vara livvakter åt diplomater till att vara företagens inhyrda revolvermän.

Omfattningen av den irakiska regeringens och USA:s medbrottslighet i legoknektarnas aktiviteter var hisnande. Under en period garanterades legosoldaterna även immunitet från åtal under irakisk lag, vilket gav de skjutglada, privatiserade säkerhetstjänsterna blankofullmakt att döda utan några följder enligt internationell lag.

Motståndsrörelsen började 2006–2007 falla sönder och hölls tillbaka av allvarliga fall av sekteristiskt våld. De omständigheter som omgav inledningen till det sekteristiska våldet var mycket misstänkta. Ett antal journalister rapporterade om konstiga incidenter och rykten började cirkulera om att bombningarna inte alls var vad de tycktes vara. Ingen annan incident kanske fångar den känsla av förvirring så bra som när två civilklädda brittiska soldater från specialstyrkorna greps i Basra 2005 när de sköt mot irakisk polis och fördes till centralfängelset i Basra.

Det framkom senare att de irakiska poliser som var inblandade hade hävdat att de brittiska soldaternas bil hade varit fylld av sprängämnen och vapen. Britterna var så angelägna att få ut sina män ur fängelset att de genomförde en fritagning och demolerade en del av fängelset med stridsvagnar för att få ut dem. Vad gjorde specialstyrkorna i civil klädsel? Varför sköt de mot polisen? Varför kunde britterna inte bara be att deras män släpptes – varför behövde de demolera ett fängelse för att ta ut dem redan timmarna efter att de greps? Svaren på frågorna kanske aldrig blir kända, men det står klart att allt inte var som det föreföll.

Det sekteristiska våldet nådde sin höjdpunkt 2007, när Irak såg ut som om landet befann sig i inbördeskrig. Detta var oerhört användbart för ockupationsstyrkorna. Det lät dem döpa om ockupationen till en fredsbevarande operation. De rättfärdigade sig nu med samma argument som britterna använde i Nordirland: om de inte hade sina soldater där skulle det sekteristiska våldet orsaka många döda människor.

Under hela den här fasen dödades emellertid ett betydande antal irakier av ockupationsstyrkorna och våldets orsak var i sista hand själva ockupationen. Utan självbestämmande och avlägsnandet av de imperialistiska makternas inblandning, var det omöjligt för en enda, hegemonisk och verkligt irakisk regering ska kunna framträda ur kaos och framtvinga ordning. Utan en starkt organiserad arbetarklass, beväpnad och ledd av ett revolutionärt parti, fanns det inget socialistiskt alternativ till sekterismen eller vanliga irakiers ökade förlitan på imperialistiska trupper, eftersom de vid den tiden var desperata efter lugn och ro.

Inte heller var det skiftande styrkeförhållandet i Irak enbart en produkt av den inhemska utvecklingen. Iran har ironiskt nog, med tanke på Washingtons långsiktiga mål med regimförändring i Teheran, spelat en central roll i den irakiska politiken ända sedan invasionen. Eftersom majoriteten av irakierna, liksom majoriteten av iranierna, är shiamuslimer, har det alltid funnits en potential för Teheran att ingripa via shiitiska krafter på marken. Den mest synliga av dessa var Moqtadar al-Sadrs Mahdiarmé. Även om den flera gånger blev måltavla för ockupationsstyrkorna och deras irakiska allierade, och man försökte driva bort dem från olika områden som de kontrollerade, förekom det aldrig någon direkt konfrontation och den öppna konflikten avtog helt efter al-Sadrs långa besök i Iran 2007¬2008.

I stor utsträckning var framgången med att provocera fram sekteristisk splittring i Irak ett sätt att skapa andrum för ockupationsstyrkorna, och det lät dem dra tillbaka sina trupper på ett ordnat sätt medan de fortsatte att bygga sina permanenta baser och behålla sitt folk i regeringen. De undvek en ”reträtt från Saigon” – förnedringen i att lyfta ut amerikansk ambassadpersonal från Bagdad medan staden föll för motståndet skulle ha lämnat ett ärr på USA:s psyke under generationer framöver.

Instabiliteten kommer att förvärras
När den fjärde Strykerbrigaden korsade den kuwaitiska gränsen, lämnade de ett land som fortfarande lider av allvarliga elavbrott varje dag och där en av fyra fortfarande saknar tillgång till rent dricksvatten. De shiitiska, sunnitiska och nationalistiska fraktionerna förefaller inte kunna komma överens om vem som ska vara premiärminister – men det verkliga problemet är att sju års ”regimbygge” i Irak inte har skapat en stabil nationalstat, det finns fortfarande alltför många konkurrerande etniska och religiösa grupper. Två generaler i USA-stödda sunnimiliser rapporterade i början av augusti att många av deras kämpar avvek till al-Qaida inför USA:s tillbakadragande av stridande förband. Det bekräftar att ”stabiliseringen” var baserad på omfattande mutor och korruption.

Det som är ännu mer oroande för USA, är den okända faktorn med hur många irakiska soldater och poliser som i hemlighet är med i motståndet eller är anhängare till motståndet. Efter tusentals amerikanska soldaters ”överväldigande svallvåg” i städer och samhällen, lade många motståndskämpar helt enkelt sina gevär åt sidan och väntade – de bidade tiden innan de återigen kunde inleda kampen. Sunnimiliserna är bara delvis lojala med den nuvarande regimen i Bagdad. Varje allvarlig omskakning av de politiska krafterna eller en omgruppering av politiska intressen skulle kunna få miliserna att vända sig mot regeringen och själva försöka ta makten, eller också kan Irak balkaniseras med den kurdiska autonoma regionen i norr som splittras av eller också kan sunniområdena kräva större autonomi. I värsta fall kan Irak glida ner i ett inbördeskrig, med regeringen som begär fler amerikanska soldater ”för att bevara freden”.

Irak blev synonymt både med USA:s imperialistiska hybris och de grundläggande felen i dess strategi för regimbygge. Det är relativt lätt att slå ner en diktator i tredje världen, men att bygga upp en ny, proimperialistisk regim ur bråten är närmast omöjligt. Det överhängande medgivandet av misslyckandet i Afghanistan kommer bara att ännu mer bevisa detta.

Det är tragiskt för irakierna att ingen kraftfull, demokratisk och anti-imperialistisk kraft har framträtt. Bara en kraft som var baserad på arbetarklassen men grundad på en brytning med det diskrediterade irakiska kommunistpartiet skulle ha kunnat göra det. Religiöst bigotteri och sekteristiska stridigheter var sällsynta i ett mycket sekulariserat Irak innan Saddams paranoida förföljelser av shiiterna efter det första Gulfkriget 1991. USA-ockupanterna underblåste sedan elden med sin politik för att söndra och härska.

Det som behövs idag i Irak är en stark arbetarrörelse, med band till de militanta fackföreningarna men som också kan dra med sig de arbetslösa, kvinnorna och ungdomen. Den irakiska arbetarklassen behöver ett parti som kan kämpa för dess intressen, för att utmana sekterismen, för att utveckla en tydlig antiimperialistisk strategi och förbereda arbetarklassen för en revolutionär erövring av makten.

Ett sådant program skulle fokusera på de fattigas och arbetarnas omedelbara behov, med oljeindustrin som måltavla för strejker och ockupationer, med krav på återförstatligande under arbetarkontroll av alla privatiserade tillgångar, återinvestering av oljevinsterna i ekonomin. En kampanj mot USA:s baser och för utvisning av alla utländska legosoldater skulle kunna dra in bredare skikt av folket som bekymrar sig för Iraks suveränitet, och dra dem närmare arbetarrörelsen som det revolutionära alternativet. Detta är avgörande för att kunna utveckla en socialistisk strategi för Irak och installera arbetarklassen och städernas fattiga vid makten. I annat fall kommer maktvakuumet att fyllas av islamister eller nationalister.

Irakkriget var också ett avgörande politiskt ögonblick för en hel generation världen över. Den stora antikrigsrörelsen visade att internationell solidaritet var både möjlig och verklig inför en så öppet imperialistisk handling. Modet hos motståndet i Irak, tillsammans med den omfattande antikrigskampanjen världen över, gjorde vidare imperialistiska äventyr nästan omöjliga för USA och Storbritannien. Om de nu hotar Iran eller hotar med ingripanden i Jemen eller Somalia, måste vi vara beredda att återigen handla.

Simon Hardy

Artiklar om samma ämne:  Vänstern och Irak |  Demonstration mot Libyen-kriget i Köpenhamn |