Sverigedemokraterna fullständigt besegrade i Göteborg

Sverigedemokraternas senaste försök att uppträda offentligt i Göteborg slutade ännu värre än de tidigare. Ursprungligen var deras plan att hålla ett torgmöte i Brunnsparken kl. 12.30. Där tänkte de skulle flera av deras ledande medlemmar hålla tal om vikten av ”en ansvarig invandrarpolitik” som lösningen på det ”svenska” samhällets alla problem, eller med andra ord förorda lösningen på ”problemet” med de franska och italienska metoderna (förvisning med eller utan fysisk misshandel samt tvångsinternering i koncentrationsläger).

Göteborgs Nätverk mot Rasism (GNMR) förberedde sig som vanligt för att störa deras möte genom högljuda protester och mobiliseringen för det pågick under hela föregående veckan. I sista stunden ändrade SD platsen för mötet från Brunnsparken till Kungsportsplatsen i ett desperat försök att förvirra de som hade tänkt ansluta sig till GNMR:s protest. Men när klockan hade slagit 13.00 var Kungsportsplatsen fylld till bredden av runt 500 antirasister, nästan uteslutande ungdomar, trots att polisen gjorde allt för att stoppa dem. Många av dessa var oorganiserade högstadie- och gymnasieelever vilket visar att GNMR:s mobilisering hade fallit i god jord och att dessa skikt bara väntade på att någon skulle utlysa aktionen.

På detta sätt inträffade något som inte ens vi i GNMR riktigt hade räknat med. Uppslutningen blev så massiv att vi lyckades ta över hela torget och på detta sätt förvägra Sverigedemokraterna chansen att överhuvud hålla sitt möte. Förorterna visade helt enkelt vad de tyckte om SD. Sen kan de borgerliga medierna och deras stalinistiska bihang i det så kallade Kommunistiska Partiet sura över det odemokratiska hur mycket de vill. Faktumet är att det fanns absolut ingen i hela Göteborg som kom till torget för att försöka ta SD i beskydd, inte ens de borgerliga allianspolitiker som hade sina valstugor på torget gjorde något. Kan det bli mer demokratiskt än så?

Så det var upp till polisen, som vid det här laget hade samlat sig i sin fulla styrka, att försöka möjliggöra för rasisterna att hålla sitt möte. Men när ett tiotal SD:are runt 14.00 visade upp sig på torgets ena sida tillsammans med tiotals poliser (rasister ska naturligtvis hålla ihop) blev de allihopa på en gång tvingade att dra sig undan till en liten närliggande gata. Gatans ingång mot torget var nu fast blockerad av ungdomarna och snart också av piketbilarna medan luften fylldes av antirasistiska och antikapitalistiska paroller. SD valde då att försöka stå vid gatans andra ände i skydd av de mest brutala civilklädda poliser vilket i sig bara ledde till att även denna sida stängdes av antirasister. SD fick dra sig undan tillsammans med polisen mot gatans mitt och efter en kort drabbning med ridande polis var även denna gatände helt under antirasisternas kontroll. Det var en vacker bild: tio Sverigedemokrater och 70 poliser instängda tillsammans på Göteborgs minsta och mest betydelselösa gata som leder ingenstans, en gata som brukar vara helt tom även under de mest hektiska tiderna på dagen.

Med dessa styrkeförhållanden förändrades också polisens mål helt och hållet. I stället för att kämpa för att möjliggöra ett rasistiskt torgmöte, kämpade de nu att ta sig själva och Sverigedemokraterna från platsen. Självklart handlade det inte om någon blockad då SD kunde lämna platsen när de ville. Flera gånger fann de sig också mitt bland demonstranterna utan att någon riktade något som helst våld mot dem. Det är bara det att de kunde inte längre ha sitt möte och de vägrade acceptera nederlaget. Med andra ord hade GNMR och ungdomarna redan uppnått och faktiskt överträffat sitt ursprungliga mål och nu gällde det bara att försäkra sig om den segerrika utgången.

En attack med beriden polis slogs tillbaks. Det var möjligt bara eftersom GNMR-aktivister hade svetsats tillsammans under flera föregående gemensamma aktioner och hästarna kunde inte framkalla den sortens panik som de kan göra i en lösare demonstration. Detta visar vikten av att konstant agera militant. Även i de aktioner där stora saker kanske inte står på spel så byggs det en gemenskap och de enskilda aktivisternas karaktär och kämparanda stärks.

Snart fick civilklädda poliser ta hästarnas plats och utgöra spjutspetsen i polisens utbrytningsförsök. Bit för bit tvingade de tillbaks antirasister med brutala metoder. Folk drogs ut från sina kamrater och misshandlades friskt liggande på marken även efter att de blivit omhändertagna. Om det fanns något våld och misshandel under hela aktionen så kom det uteslutande från polisens sida.

De lyckades på detta sätt öppna den ena sidan av gatan men antirasisternas linje bröts aldrig och ingen panik utbröt. Nu kunde polisens pansarbilar köra in på gatan för att evakuera sverigedemokraterna. Folk som fortfarande höll sig fast vid gatans andra ände fick vara vittnen till hur de sura och missnöjda sverigedemokraterna steg in i pansarbilen för att därefter lämna platsen. De hade fått smak av det röda Göteborg.

För arbetarklassen och de som vill störta kapitalismen får demokratiprincipen aldrig stå över klassintresset. För kapitalisterna själva gör demokratiprincipen aldrig det och de håller sig till den bara när det passar dem, medan de i andra fall tar till diktatoriska och våldsamma metoder för att uppnå sina mål. Det vore ju brottsligt för arbetarklassen att binda sina händer vid idealet om att låta varje grupp eller individ säga vad de vill medan våra fiender fritt kan bryta mot detta ideal när helst det behagar dem. På arbetsplatserna, oavsett om de styrs från enskilda kapitalister eller från den kapitalistiska staten, finns det ju inte ens ett spår av en möjlighet för arbetarna att föra fram sina åsikter på ett fritt sätt och utan några repressalier. Vilken möjlighet har en arbetare att föra fram sina åsikter på TV eller i de stora tidningarna? Varför skulle då vi hålla oss till principen om yttrandefrihet när överklassen själv inte behöver hålla sig till den i 99 procent av alla fall i kampen mot oss? Den enda principen som kan bestämma vilken handling i kampen mot kapitalismen som är tillåten eller inte är klassprincipen, dvs. de handlingar är tillåtna som stärker arbetarklassens position mot borgarklassen.

Därför var det helt befogat från GNMR:s sida att förvägra SD rätten att ha ett torgmöte, förvägra dem möjligheten att samla sina sympatisörer, stärka sig själva, sprida sin rasistiska och arbetarfientliga propaganda och på så sätt stimulera även de nazistiska grupperna i sin periferi.

När ”Kommunistiska Partiet” i Proletären skriver att detta SD-möte som aldrig blev av bara värvade nya medlemmar till SD, är det bara dem och ingen annan som begår en flykt från verkligheten. Det är för oss fullständigt oklart hur ett rasistiskt möte som aldrig blev av kan värva nya rasister. Tror KP att folk blir rasister om de börjar tycka synd om SD eller om de ser SD som offer av en orättvis behandling? Vad för sorts konstig logik handlar det om? Förresten, vilken sorts människor börjar tycka synd om SD pga ett inställt SD-möte? De enda som skulle kunna göra det, måste man dra slutsatsen, var redan rasister från början.

Och hur är det med den andra sidan av saken? Hundratals ungdomar gick ut på GNMR:s uppmaning. Hundratals fick för första gången i sitt liv se vad en aktion mot rasister är. Hundratals var vittnen till att det enda våldet som brukades kom från polisens sida. Hundratals lärde sig en läxa om den borgerliga statsapparaten – att det är en våldsmaskin för att försvara borgarnas intressen och att den därför kan krossas bara genom att arbetarklassen själv använder sig av våld. Med andra ord fick hundratals ungdomar i praktiken demonstrerat för sig marxismens kanske viktigaste grundsats. Hundratals svetsades samman och drogs mot den radikala vänstern. De fick se att den hatade polisen som ständigt trakasserar dem inte är oövervinnelig. Kanske viktigast av allt i en tid av ständiga nederlag för arbetarklassen fick dessa ungdomar se att det är faktiskt möjligt att besegra den borgerliga sidan – de fick slå tillbaks.

Senad Kadic
Arbetarmakt Göteborg