Vad bör göras i Göteborgs Nätverk Mot Rasism?

Göteborgs antirasistiska rörelse måste vinna lokal gräsrotsförankring
Om det tidigare för någon inom vänstern var oklart så visade det sig nu, efter Sverigedemokraternas intåg i riksdagen, med all tydlighet hur nödvändig en massomfattande kamp verkligen är. Det visade sig också att detta intåg var tillräckligt för att få tjugo tusen på gatorna efter en halv dags spontan mobilisering och säkerligen nog för att väcka upp tiotusentals fler.


Orsaken till SD:s uppkomst och frammarsch finns varken i den s.k. mänskliga naturen, psyket eller i idéernas värld, som en och annan borgerlig intellektuell (av vilka en hel del går att finna också inom den radikala vänstern) vill förklara bort det. Sverigedemokraternas rötter är, om vi vill bekänna oss till marxismen, av materiell natur. Den rasistiska vågen i Europa, av vilken SD bara utgör en lite försenad del, beror i första hand på kapitalismens sociala kris. I en sådan situation söker de minst politiskt medvetna skikten en utväg bortom de etablerade parlamentariska partierna, som i verkligheten har lämnat dem oskyddade inför krisens fulla verkan. Av dessa tillhör en hel del arbetarklassen, som valresultaten har tydligt visat. Under påverkan från ett högerpopulistiskt arbetarfientligt parti söker man sedan syndabockar.

I stället för 30-talets judar så har man nu invandrare och muslimer. Det finns alltså en direkt förbindelse mellan den borgerliga regeringens politik och högerpopulismens tillväxt.

Därför måste också kampen mot SD nödvändigtvis också vara en kamp mot regeringen och systemet som sådant, dvs. den måste nödvändigtvis vara arbetarklassens kamp mot kapitalistklassen. Det omvända gäller också. Med andra ord så ligger orsakerna till SD:s framfart i frånvaron av klasskamp som skulle kunna kanalisera missnöjet med situationen bort från rasismen och till en kamp mot den borgerliga regeringen och hela systemet som sådant.

Alla dessa materiella krafter som hänger ihop så bra: regeringen, krisen, socialdemokratin och sverigedemokraterna är uppenbarligen alltför stora för att de skulle kunna tacklas av små vänstergrupper, som sammanlagt består av hundratals snarare än tusentals aktivister. De enda som har potentialen för att kunna sätta sig emot den förödande utvecklingen är breda skikt inom arbetarklassen på sina arbetsplatser, i fackföreningar, på skolor, i förorter, osv. Och genom protesterna dagen efter valet visade tusentals klart att de tittar i riktning mot kampen. Kunde de visat det på ett bättre sätt? För varje person som kom ut denna dag fanns det säkerligen 5 eller 10 till som inte kunde göra det eftersom de antingen inte fick reda på det eller inte har för vana att ansluta sig till politiska protester. Och därför är de som anser att det i nuläget är helt omöjligt att omvandla arbetarklassens passivitet till klasskamp antingen småsinta cyniker eller fullständigt demoraliserade människor, som dock bör tas om hand av sina kamrater, men vilkas politiska råd det vore absolut förödande att lyssna på.

Arbetarklassens enorma potential kommer dock att förbli passiv om den radikala vänstern inte hittar ett sätt för att utnyttja den och omvandla den till kraftfull klasskamp. Arbetarmakt har tex i Göteborgs Nätverk mot Rasism under hela det föregående året argumenterat för att nätverket, som i sig samlar de kämpande delarna av Göteborgsvänstern, skulle inrikta sig på att bygga en massrörelse bland arbetarna i de fattiga förorterna. Inte bara ansåg vi detta vara nödvändigt pga risken för en frammarsch av extremhögern efter valet, utan också p.g.a. nödvändigheten att organisera ett massivt motstånd mot regeringen, vilka, som vi såg, hänger oskiljaktigt ihop med rasismen.

Vi drev konsekvent förslaget om att GNMR skulle ombildas från ett nätverk av olika vänstergrupper till en organisation som bygger på enskilt medlemskap för att underlätta i första hand för ungdomarna i förorterna att gå med. Vi argumenterade också konsekvent för byggandet av lokala avdelningar av GNMR i de olika stadsdelarna.

I nuläget är det så att om förortsungdomarna vill gå med i GNMR så måste de först gå med i någon av de vänsterorganisationer somt utgör nätverket. Någon annan möjlighet finns helt enkelt inte. Detta är mycket svårt eftersom det helt enkelt inte gäller att gå med i en rörelse som för en försvarskamp för ens egna mest omedelbara intressen, utan man måste först acceptera en av vänsterorganisationernas politik i sin helhet. Speciellt svårt blir detta för de som inte har en vana av att vara med i politiska grupper, och då handlar det om minst 9 av 10 förortsungdomar. Det är dessutom en mycket långsammare och mer genomtänkt process att gå med i en vänsterorganisation. Kampen har helt enkelt i nuläget ingen tid för att vänta på de olika vänstergruppernas lånsamma tillväxtprocess.

Vårt förslag avfärdades dock på ett möte under våren av bland andra Rättvisepartiet Socialisterna och flera autonoma grupper. Detta har nu visat sig vara ett misstag. För hade GNMR i nuläget haft bara väldigt små och begränsade lokala antirasistiska celler, i åtminstone några av de största Göteborgsförorterna, så hade vi kunnat rekrytera tiotals om inte hundratals till dessa under dagarna som följde på valet. Vi hade på detta sätt kunnat lägga åtminstone en grund till en massrörelse. Vi vill påpeka detta enbart i syftet att visa att GNMR fortfarande har chansen att välja denna väg. Inte pga att Arbetarmakt vill det, utan eftersom det uppenbarligen underlättar byggandet av ett effektivt motstånd mot SD, den borgerliga regeringen och dess kapitalistiska mentorer.

GNMR:s främsta uppgift under de viktiga månader som nu ligger framför oss måste därför vara att tålmodigt sätta upp lokala celler i de viktigaste stadsdelarna, bestående av de GNMR-aktivister som bor i dessa områden. Förorterna har visat att de är redo för en strid. Det är vårt ansvar att hjälpa dem organisera sig.

Senad Kadic
Arbetarmakt, Göteborg