Aktionsdagen på Bryssels gator

Den 29 september hade Europafacket utlyst en europeisk aktionsdag. En av de kamrater från Förbundet för Femte Internationalen som deltog var Jeremy Drinkall från London. Här är hans rapport.

När jag såg mig runt på Europafackets aktionsdag på Bryssels gator, slogs jag av den oerhörda energin hos de 100 000 människor som marscherade mot nedskärningar. Stora röda, gröna och blå ballonger dök sporadiskt upp i marschen, medan klarröda nödraketer lyste upp vägen, skickade ut plymer av rök och järnvägsarbetare kastade fem centimeter långa gröna smällare på gatorna. Europas arbetare var på marsch, och de marscherade sannerligen!

Men trots en del utmärkta ansträngningar kom den 29 september aldrig i gång som en aktionsdag i Storbritannien. Fackföreningar i Birmingham höll en begravningsprocession för ”offentlig service”. Min egen avdelning, Unison i Lambeth, lobbade en halvprivatiserad bostadsförmedling. Men Storbritanniens fackliga ledare var patetiska. LO:s ledare Brendan Barber skickade ut ett pressmeddelande och deklarerade att det var omöjligt att organisera en demonstration före mars 2011!

Det jag såg i Bryssel visade att de har fel.

Det bestående intrycket av dagen var enhet, självförtroende och styrka. Stora grupper av demonstranter sammanstrålade och skingrades, arbetarna marscherade i kontingenter, dekorerade i sina fackliga färger. Brittiska transportfacket RMT var där – men varför kunde inte andra brittiska fack delta?

En belgisk banderoll hade texten ”Stoppa de interna striderna” – vilket syftade på misslyckandet för de vallonska (fransktalande) och flamländska delarna av landet att bilda en regering. När nedskärningarna börjar kännas på allvar, kommer borgarna att försöka underblåsa etniska spänningar för att avleda ilskan bort från deras system. Men här försökte facken driva ut rasismen ur sin egen rörelse.

Några unga kvinnor bar byxor på pinnar. ”De har tagit allt vi hade – allt vi har kvar är våra byxor,” förklarade dem. En annan grupp som fångade min blick var industriarbetare från DAF Trucks, som marscherade bakom en ljudanläggning, som skrällde ut techno – det värmde hjärtat!

Vid sidan av belgarna, fanns tiotusentals från Frankrike, bland annat CGT-fack med sina röda jackor och flaggor. Franska fackföreningar organiserar generalstrejker varannan vecka och president Sarkozy är nere för räkning. Jag träffade en grupp vårdpersonal från Lille som ville bilda ett gräsrotsnätverk över gränserna för att samordna motståndet. Arbetare från Slovenien var oroliga över låga löner. De var speciellt imponerande – bara två dagar tidigare hade genomfördes en generalstrejk i offentlig sektor.

För dem och för alla i demonstrationen, fanns det ingen motsättning mellan effektiva aktioner på hemmaplan och aktiv internationalism. Föreställ er att 20 000 brittiska arbetare hade anslutit sig till marschen: vilken inspiration de skulle ha fört med sig hem.

Men det kommer att hänga på militanter på basplanet i facken om det ska bli någon förändring. ”Internationell solidaritet” innebär för de flesta av våra fackliga ledare ett kalas med andra byråkrater och med alla omkostnader betalda. För oss andra handlar det bara om att samordna kampen för att rädda jobb och service, löner och pensioner.

Jeremy Drinkall, London