Leicester visar hur English Defence League kan besegras

Lördagen den 9 oktober försökte English Defence League angripa den engelska staden Leicester för att splittra invånarna. Försöket blev avbrutet. Och det genomfördes främst genom människors oberoende mobilisering, speciellt i deras bostadsområden, snarare än via de existerande antifascistiska grupperna.

Men dessa gruppers misslyckande med att upprätta en enad front tillät gäng med ligister från EDL att terrorisera och angripa människor i stadens centrum. Det var isolerade fall, men de visar tydligt faran med att strunta i behovet av ett effektivt antifascistiskt försvar. En ärlig utvärdering av händelserna kan hjälpa oss att dra lärdomar inför den fortsatta kampen mot EDL och för arbetarklassens enhet.

Inför den 9 oktober diskuterades olika slags taktik och händelser och planer gjordes upp. De inkluderade diskussioner med olika grupper bland invånarna, kampanjgrupper, planeringsmöten och offentliga möten arrangerade av Unite Against Fascism, liksom kommunfullmäktige och polisen, och ingripande utifrån av Hope Not Hate. Det förekom också ett samarbete mellan antifascister som samordnades av LO-avdelningen.

Ur detta kom motstridiga planer, som sträckte sig från ”Håll er borta från staden på lördag” till olika arrangemang för fredag och söndag, vilka istället för att betraktas som sätt att mobilisera, fördes fram som alternativ till att göra något på lördagen, UAF:s taktik att hålla en stillastående protest i närheten men avskilt från EDL:s samlingsplats, planer för försvar av bostadsområdena och en del antifascisters beslut att stöda UAF:s mobilisering, men att hålla sig undan varje försök att ringa in oss.

Samlingsplatsen vid Clock Tower, mitt i centrum, skulle ha varit en idealisk plats. Med flera gator som ledde därifrån, alla populära gator med affärer och kaféer, var det den bästa platsen för att visa vår styrka och enighet, liksom att erbjuda skydd för både demonstranter och allmänheten. Och de många utgångarna skulle göra en inringning mycket svår att genomföra. UAF:s plan var emellertid att ha vakter som dirigerade människor bort från centrum nerför Humberstone Gate till den stillastående protesten. Polisen hade under tiden befogenhet att flytta på dig eller också gripa en om man vägrade flytta på sig. Vi beslutade därför att träffas på en plats i närheten en timme före den officiella starten, så att vi skulle kunna bedöma situationen när människor anlände.

Demonstranterna lyckades dock ockupera området runt Clock Tower under cirka en timme. Under den tiden fördes LO-avdelningens budskap om ”Jobb och service, inte rasism” och att bygga upp en bred kampanj med fackföreningar och invånarna fram med flygblad, banderoller och diskussioner. Men först började vakter från UAF, sedan polisen, att övertala människor och lyckades få de flesta att gå vidare – även om det inte skedde utan motstånd. Det måste medges att antalet hur som helst inte var stort. Under protesten i dess helhet, deltog kanske ett tusental i den stillastående protesten. Det stod klart att det förödande budskapet ”stanna hemma” hade haft inverkan. De som drev den linjen i progressiva kretsar bör hållas ansvariga.

Men en annan faktor var medvetenheten bland Leicesters invånare att försvar av bostadsområdena var en avgörande taktik – en instinkt som visade sig vara riktig. Men också här var en demobiliserande faktor i verksamhet. ”Ledare” för olika lokala institutioner och grupper samarbetade uppenbarligen med polisen för att försvaret skulle vara stillastående. Detta skulle inte, som vi ska se, ha varit tillräckligt för att blockera EDL-anhängare som försökte tränga in i Highfields.

När människor gick vidare till Humberstone Gate East drog sig en del antifascister undan, istället för att riskera att bli inringade, för att undersöka olika möjligheter. Efter en del diskussion kom vi överens om att arbeta i smågrupper, hålla kontakt med mobilerna och därmed minimera risken att dra på oss polisens uppmärksamhet för att ”demonstrera” utanför den angivna zonen. Detta visade sig dock inte vara något problem. Vi var alldeles säkert bevakade, men inga trakasserier förekom.

Under eftermiddagen uppträdde en del av oss som spanare, bevakade grupper med EDL:are som uppenbarligen drog runt i centrum och letade efter chanser att blixtsnabbt dra igång ”protester” (dvs. trakassera, skrämma och angripa). Om det skulle inträffa, var målet att larma andra, omgruppera och samla allt det självförsvar som kunde behövas. En del deltog i UAF:s stillastående protest, som inte blev inringad (förutom en kort stund efter den incident som beskrevs ovan). Andra rörde sig från centrum till den stora moskén, som ligger i utkanten av Highfields, för att erbjuda solidaritet med de som redan fanns där för att vakta byggnaden och observera den ingången till ett av Leicesters mångkulturella bostadsområden.

UAF:s protest innefattade tal, band och mycket skanderande. Det var en storartad atmosfär, och mångfalden av människor återspeglade själva Leicester. Budskapet till EDL var tydligt: de var främlingarna på våra gator och vi var enade mot dem. Frågan om taktik var dock aldrig frånvarande. Till och med under musiken diskuterades för- och nackdelar med självförsvar. Och den frågan ställdes nästan i praktisk form.

EDL fanns i närheten av UAF, bakom en ”Berlinmur” – bokstavligt talat två staket med polishundar mellan. Fascisterna var desperata att bryta sig loss och krossade fönster, och tvingade därvid reportrarna från Radio Leicester att utrymma sin provisoriska lokal. Åtminstone en rökbomb detonerades. En del lyckades fly via en sidogata och försökte ta sig runt och angripa UAF. Polisen blockerade detta, men antifascister – som struntade i vädjanden från scenen – rörde sig nästan som en man mot polislinjen och lät sig inte skrämmas av EDL:s slagskämpar. UAF:s protest var nu effektivt inringad för ett tag.

Fascisterna blev instängda och drevs tillbaka av polisen men fortsatte med att försöka bryta sig ut under hela deras ”protest” som nästan blev ett upplopp. I slutändan lyckades några bryta sig ut och ta sig över polisens avstängning och rörde sig via Kent Street mot Highfields.

Det stod nu klart att den farligaste tidpunkten skulle inträffa när EDL skulle köras därifrån i bussar. Så snart inringningen lättade, beslutade därför vi som var på UAF:s protest att ta oss därifrån, så att vi skulle kunna följa utvecklingen och därefter besluta om våra mått och steg.

Under tiden hade antalet som stod på vakt vid moskén ökat till 100–200 och det sades att många fler stod beredda. Vi beslutade därför att ansluta oss till våra kamrater där och på vägen dit hålla utkik efter kringströvande EDL:are. Uppe vid järnvägsstationen var redan en del EDL-bussar på väg mot utfartsvägen. De hade polisskydd men asiatiska och andra ungdomar kunde ändå ge dem en ordentlig avskedshälsning. Åtminstone en buss möttes av en våg av människor och bombarderades med skräp när den åkte förbi!

Ungdomarna var inte skrämda av kravallpoliserna som strömmade ut från stationen. Det stod klart att beslutsamheten att få bort EDL ur deras stad övervann all rädsla. Situationen var mycket spänd och polisen jagade dem, men så vitt vi kunde se angrep de inte ungdomarna.

Efter att ha tagit sidogator för att nå moskéns område, blev vi vittne till den mest upplyftande scenen under hela dagen: 1 0000–2 000 människor hade samlats för att försvara både moskén och ingångarna till Highfields. Dessa för det mesta, men inte uteslutande, muslimska ungdomar och yngre män hade mobiliserats på några få minuter för att stoppa EDL:s försök att infiltrera och angripa moskén och hota själva bostadsområdet.

Hotet från EDL kom från två håll: via Kent Street mot norr, där en del EDL:are hade brutit sig ur deras stillastående ”protest”, och i väst via Conduit Street från den intilliggande stationen, där fascisterna skulle borda sina bussar. En tredje väg, över bron vid Swain Street, blockerades av polisen. Angreppet via Kent Street möttes av omedelbart motstånd, konfronterades och fascisterna drevs tillbaka. Polisen hade misslyckats med att stänga in gruppen med EDL:are som brutit sig loss och utan den rörliga och militanta aktionen från Highfields ungdomar skulle dessa ligister ha brutit igenom och hotat själva bostadsområdet.

Försöket från stationen via Conduit Street stoppades av polisen. Överallt runt hörnet mellan Madstone Road och Sparkenhoe Street och något längre bort, i utkanten av Highfields, samlades en mängd försvarare under en timme i händelse av fler angrepp. När signalen gavs att faran var över, tackade en ordningsvakt alla, både muslimer och andra, för den storartade uppvisningen av styrka och solidaritet och uppmanade människor att skingras. Många rörde sig då mot lokala moskéer för att återsamlas och vakta mot gäng med fascister och för att vara beredda att mobilisera igen, om behovet skulle uppstå.

En grupp av oss antifascister gick längre in i Highfields och fyllde en kamrats lilla hus för att dricka välbehövligt te, för att komma ner på jorden från denna fantastiska uppvisning av självorganiserat antifascistiskt försvara, utbyta historier och få rapporter från den fortfarande mycket spända situationen i centrum. De bekräftade att kringstrykande EDL-grupper skulle gripa varje chans att ställa till förödelse. På Granby Street hade fascister exempelvis angripit en kebabservering och spöat de som arbetade där, innan polisen anlände. Mitt i centrum hade andra svärmat in i puben Lamplighter och tog sig sporadiskt ut för att angripa svarta ungdomar, innan polisen anlände. Polisbilar förblev parkerade utanför långt in på kvällen.

I en annan incident hade en mångetnisk grupp med ett hundratal skolelever, som hört vad som var på gång, tagit sig in till staden för att konfrontera fascisterna! I en ”modig” operation omringade polisen ungdomarna, misshandlade en pojke i huvudet – och släppte dem i smågrupper och vägrade avsiktligt att släppa den skadade pojken, tills en åskådare insisterade på det. Det är sannolikt att det bara var den slumpmässiga närvaron av denna åskådare – som råkade vara en av elevernas lärare – förhindrade värre saker från polisens sida.

Dessa händelser visar flera saker. I frånvaron av organiserat självförsvar, kommer det alltid att finnas fall där polisen inte kan förhindra att EDL:s måltavlor blir deras offer. Om vi inte organiserar antifascistiskt försvar, kommer dessutom människor – inklusive unga människor med stort mod men liten erfarenhet – att handla spontant och utsätta sig för fara från både fascisterna och polisen. Det som gäller för småskaliga incidenter, gäller också för bostadsområden och staden som helhet: om vi inte tar frågan om antifascistiskt försvar på allvar, då kommer vi att vara ansvariga om vår stad och dess invånare utsätts för värre angrepp i framtiden.

Händelserna den 9 oktober visar att antifascistiskt försvar inte kan ställas som en abstrakt paroll. Det måste baseras på två olika men kompletterande faktorer: den spontana ilskan och modet, kombinerat med motståndsviljan, som utlöses av EDL:s hatfyllda provokationer och hot, och medveten organisering, genomtänkt men flexibel taktik, och även dra in resurser från existerande organisationer i våra områden, på våra arbetsplatser och i våra gymnasier – våra fackföreningar, föreningar och studentkårer.

En kampanj som utmanar rasisternas och fascisternas lögner och fördomar, och som mobiliserar på gatorna för att blockera och slå tillbaka deras upploppsliknande ”protester”, kommer att visa sig vara ett kraftfullt vapen mot English Defence League.

Chris Newham