Obegränsade generalstrejker kan avvärja nedskärningarna I Europa

En massiv våg av strejker skakar Europa, när miljoner arbetare lämnar fabriker och kontro och går ut på gatorna mot de våldsammaste nedskärningarna sedan kriget. En rad endagars generalstrejker har lamslagit Frankrike, Spanien och Grekland – en liknande strejk planeras i Portugal nästa månad.

Svaga kapitalistiska regeringar – från högerns Sarkozy i Paris till den ”socialistiske” Zapatero i Madrid – är desperata att driva igenom sina stora paket med nedskärningar och få arbetarna att betala priset för de biljarder euro som räddade bankerna 2008. Därför försöker de hålla fast vid förslagen. Och ännu så länge har inte dessa endagars strejker räckt till för att tvinga regeringarna att dra sig tillbaka. De måste gå längre.

En obegränsad generalstrejk i Frankrike, Spanien eller Grekland skulle kunna bryta nacken av nedskärningarna, störta kapitalisternas regeringar och inleda en kamp för arbetarstyre. Och det är just därför som ledarna för Europas socialdemokratiska, socialistiska och kommunistiska partier och fackföreningar är helt emot det.

Arbetarna visar sin styrka
Det kan inte råda något tvivel om att den organiserade arbetarklassen i Europa, om någon ställer sig i ledningen, är beredd och villig att slå till hårt och krossa kapitalisternas offensiv. Den 29 september organiserade fackföreningar i Grekland, Italien, Portugal, Slovenien, Rumänien och Spanien endagars generalstrejker samtidigt som Europafacket samlade 100 000 från hela Europa på gatorna i Bryssel i en massiv styrkeuppvisning.

I Spanien, där redan skrämmande 20 procent är arbetslösa, deltog mer än 10 miljoner arbetare i den första endagars generalstrejken på åtta år. Protesten riktade sig mot nya lagar som gör det lättare att avskeda arbetare, höja pensionsåldern från 65 till 67 och sänka arbetarnas löner i offentlig sektor med 5 procent. Denna offensiv dirigeras av premiärminister Luis Zapateros så kallade socialistiska parti (PSOE).

Uppmaningen till strejk kom från medlemmar i UGT (Arbetarnas Allmänna Union) och Arbetarkommissionerna (CCOO). UGT stöder med sina 800 000 medlemmar PSOE och CCOO, som har mer än en miljon medlemmar, stöder det spanska kommunistpartiet (PCE). De strejkande stängde motorvägar, affärer och marknader. Transporter avstannade. De stora bilfabrikerna stod stilla. Och i Barcelona och Madrid bröt det ut gatustrider mellan polis och strejkande.

I Portugal uppmanar fackföreningarna till generalstrejk den 24 november. I Frankrike marscherade tre miljoner arbetare den 2 oktober i alla större städer för att protestera mot president Nicolas Sarkozys angrepp på pensionerna, vilket kommer att tvinga människor att arbeta två år extra innan de kan gå i pension. Detta är den tredje massdemonstrationen på en månad. Ännu en generalstrejk planeras till den 12 oktober.

Marc Lassalle, medlem i Noveau Parti Anticapitaliste i Frankrike, berättar för oss: ”Det är långt ifrån säkert att Sarkozy kommer att vinna. Arbetarnas mobilisering är osedvanligt lång och djup. Opinionsundersökningarna säger att så mycket som 72 procent är missnöjda med honom.” Men den största faran idag är de fackliga ledarnas kompromissande inställning. De största facken – det socialdemokratiska CFDT och CGT som stöder kommunistpartiet – hoppas på mindre eftergifter.

François Chérèque, ledare för CFDT, manar till ”gester av försoning från regeringen för att öppna en dialog och skapa verkliga reformer”. Bernard Thibault från CGT hotar med en hårdare linje men är beredd att acceptera en uppgörelse. Bara SUD-Solidaires manar till en grève reconductible – en obegränsad strejk.

I Östeuropa driver mycket allvarliga lönesänkningar och nedskärningar arbetarna till kamp. I Polen demonstrerade den 29 september tusentals arbetare från båda de stora fackföreningarna – Solidarnosz och OPZZ. I Rumänien och Slovenien äger det rum strejker i offentlig sektor mot omfattande jobbförluster.

Brittiska och tyska fackföreningar
Men i centrala och norra Europa var den 29 september en annan historia. De stora fackföreningsfederationerna – DGB i Tyskland och TUC i Storbritannien – genomförde praktiskt taget inga som helst aktioner. I Tyskland var det koalitioner mot nedskärningar bland gräsrötterna som organiserade protester.

Ledarna för DGB och TUC accepterar att nedskärningar är nödvändiga för att minska budgetunderskotten och överför egentligen i praktiken bara den härskande klassens och dess experters uppfattningar att det inte finns några alternativ till nedskärningar. Detta är också budskapet från de socialistiska, socialdemokratiska, vänster- och kommunistiska partierna: deras ”alternativ” till åtstramning är bara att dra ut på program för nedskärningar.

Varför? Deras främsta prioritering är att undvika en större politisk sammanstötning. De skulle föredra att vänta och se när regeringarna slår sönder de välfärdssystem som uppnåtts av arbetarrörelsens tre senaste generationer.

I länder runt Medelhavet som Spanien, Frankrike och Grekland, är de socialdemokratiska och kommunistiska fackföreningsaktivisterna mer frispråkiga i sitt motstånd. De kräver ökade offentliga utgifter och investeringar för att stimulera ekonomin, men drar sig för att uppmana till konfiskering av storbankernas och storföretagens egendom. De är också beredda att mana till endagars strejker för att lätta på trycket och behålla kontrollen över rörelsen, men sanktionerar inte en obegränsad strejk eftersom de vet att det skulle inleda en kamp för arbetarmakt. De är, kort sagt, rädda för revolution. Därför föreslår de styckevisa lösningar på den ekonomiska krisen, och aktioner som inte omfattar en obegränsad generalstrejk, för att rädda systemet.

Allmän kris – allmän strejk
Men det vi står inför idag, i Europa och på andra håll, är inte bara finanssystemets kris, inte bara en kris för nyliberal politik, utan en grundläggande kris för kapitalismen.

Kreditkrisen och recessionen orsakades inte av ”för stor utlåning” eller ”för liten utlåning” – de orsakades av en nedgång i lönsamheten som är inneboende i kapitalismens sätt att fungera. När de ställs inför detta, finns det bara ett sätt som kapitalisterna återigen kan göra det lönsamt att investera, och det är att drastiskt skära ner de underliggande kostnaderna och utplåna kapital som inte länge investeras lönsamt. Det innebär mycket lägre löner, pensioner och välfärd, massarbetslöshet och en omfattande överförande av rikedomar till de rika.

Därför är det inte någon lösning att be regeringarna om mer statliga utgifter för att rädda systemet – lösningen är att mobilisera motstånd mot nedskärningarna och rikta in det mot en generalstrejk mot nedskärningarna. Och det skulle direkt ställa frågan: vem styr? I en obegränsad generalstrejk, oavsett om den börjar i Frankrike, Spanien eller Grekland, krävs det att lokala och regionala strejkkommittéer uppstår för att samordna kampen och förnödenheter för dem strejkande och arbetarområdena. När samhället är lamslaget och arbetarna organiserar sig underifrån, är scenen förberedd för ett uppror som lägger makten i händerna på dessa kommittéer och upprättar en arbetarstat som kan lösa den kapitalistiska krisen en gång för alla – genom att ta över kapitalisternas egendom och skapa en demokratiskt planerad socialistisk ekonomi i vilken produktionen äger rum för behov och inte för vinst. Det skulle inte finnas några kreditkriser, ingen arbetslöshet och ingen åtstramning.

Arbetarnas nuvarande ledare i Europa – de socialdemokratiska och kommunistiska partierna – avvisar fullständigt den antikapitalistiska lösningen. Och de är beredda att tillåta att nedskärningarna förstör våra samhällen istället för att riskera revolution. Därför måste medlemmarna på basplanet organisera sig i kommittéer baserad på delegater, som de samordningar som franska arbetare skapade i sin kamp mot den förra omgången av angrepp från regeringen, som kan samla alla som vill kämpa mot åtstramningen och de regeringar som genomför dem. Den tyska koalition mot nedskärningar som mobiliserade tiotusentals i juli, trots att de flesta av DGB:s ledare försökte sabotera det, visar också att det kan göras.

I varje stad och samhälle, i varje land, måste vi bilda kommittéer mot nedskärningarna. När kampen utvecklas måste vi omvandla dem till fullfjädrade aktionsråd – som består av delegater från arbetsplatserna, fackföreningarna, skolorna och gymnasierna, invandrarnas, kvinnornas och ungdomens organisationer.

Utan att låta Europafackets ledare slippa undan eller för ett ögonblick lätta på trycket underifrån mot dem, måste vi bygga upp en alleuropeisk samordning underifrån som innefattar de mer militanta fackföreningarna som COBAS och FIOM i Italien, SUD-Solidaire i Frankrike, RMT i Storbritannien. Syftet är tydligt: kämpa för en generalstrejk, aktioner med de fackliga ledarna om det är möjligt, utan dem om det är nödvändigt.

Slutsats
Grunden finns där, sammanfattningsvis, för att besegra åtstramningen – men det finns en kris i arbetarklassens ledning. Socialdemokraternas historiska beslut för 90 år sedan och de kommunistiska partiernas beslut på 1930-talet att avsvära sig revolutionen har en praktisk effekt idag: de vill inte kämpa för den nivån på kampen som behövs för att besegra nedskärningarna i Europa eftersom de är rädda för att fälla själva kapitalismen.

För att åstadkomma en generalstrejk i något av de viktiga europeiska länderna, för att upprätthålla den till segern, för att sprida den till andra länder, behöver vi aktionsråd för att både organisera kampen och kämpa om makten – och vi behöver nya politiska partier som åtar sig att slå in på den revolutionära vägen. Denna historiska kris för systemet är just det slags period i vilken en femte international – ett arbetarnas nya världsparti – kan byggas och inleda kampen för Europas Förenade Socialistiska Stater.

Dave Stockton