Stor valframgång för rasistiska FPÖ i Wien

Hur kunde det hända?
Om orsakerna till FPÖ:s valseger i Wien, SPÖ:s förödande politik och arbetarrörelsens nästa steg
Valet i Wien slutade med en tydlig framgång för FPÖ. Partiet ökade sin andel av rösterna från 12,15 procent till 26,98 procent och nådde därmed sitt bästa resultat från 1996 med Jörg Haider som ledare. (Alla siffror grundar sig på preliminära resultat.) Socialdemokratiska SPÖ förlorade däremot 4,8 procent och stannade på 44,29 procent.


Ännu större förlust drabbade borgerliga ÖVP, som stannade på 13,25 procent, förlorade över 5,5 procent och ligger nu knappt före de Gröna (som fick 2,42 procent färre röster och med 12,21 procent blev fjärde största parti). KPÖ (Österrikes kommunistiska parti) förlorade 0,33 procent och fick sammanlagt bara 1,14 procent.

Valsegern för högerpartiet FPÖ är en framgång för ett parti som står för den osminkade rasismen och de brutala, öppna angreppen på arbetarrörelsens landvinningar. FPÖ:s valseger måste bli en larmsignal – om det nu behövs – för hela arbetarrörelsen.

Hur kunde det hända?
Grunden för Straches valseger ligger inte hos Strache själv och verkligen inte i FPÖ:s ”argument”. Grunden måste sökas i våra egna led, i arbetarrörelsens led. De skyldiga finns i ledningen för SPÖ och är Häupl, Faymann och hela partibyråkratin, som bär upp dessa figurer och deras politik. Deras politik med att delta i den sociala nedrustningen och den kapitalistiska krispolitiken till förmån för de rika och på bekostnad av befolkningens breda massa skapar en brist på inriktning i arbetarrörelsen. Den här politiken från SPÖ driver allt fler demoraliserade, efterblivna delar av vår klass i armarna på de rasistiska hetsarna. Det är därför ingen tillfällighet att FPÖ gjort sina största inbrytningar i klassiska arbetarområden. I områden som Favoriten, Simmering, Donaustadt eller Floridsdorf kunde Straches parti uppnå över 30 procent.

Social retorik ska dölja social nedrustning
SPÖ:s partiledning trodde att man kunde lura sina egna väljare. Alla vet att partiledningen förhandlat med ÖVP om det ”största sparpaketet i andra republikens historia” [dvs. efter andra världskriget] (finansminister Pröll). SPÖ har redan godkänt att under det kommande året ska pensionerna sänkas med 214 miljoner euro, stödet till familjerna med 235 miljoner euro och socialförsäkringarna med 250 miljoner euro.

Faymann och kompani försöker givetvis att avgränsa sig från ÖVP med några krav på förmögenhetsskatt. Men partiets handlingar under de gångna åren talar sitt tydliga språk. Partiledningen kan ibland låta som vänster, men i praktiken samarbetar de med kapitalisternas huvudparti – ÖVP – och bedriver en skamlös social nedrustning. Det är därför inte konstigt att allt fler arbetare behandlar SPÖ:s vallöften med cynism och att 83 000 av de som röstade på SPÖ 2005 inte längre röstar på partiet. Det är inte heller något under att SPÖ på senare år förlorar röster i varje val.

SPÖ vill förtyska invandrare
SPÖ-byråkratin förgiftar likaså med sin liberala rasismpolitik – som påstås inte vara hetsande – arbetarklassens medvetande. Faymann stöder öppet Häupls inriktning att man i ”utlännings- och integrationsfrågan måste tala om problemen”. I verkligheten faller socialdemokratins ledare rasisten Strache i talet och bedriver en politik för tvångsgermanisering enligt mottot: invandrare måste lära sig tyska, ”eftersom man hos oss talar tyska”.

I ett massutskick till alla hushåll riktar sig Häupl till invånarna i Wien: ”En nyckel till fredlig samlevnad är det gemensamma språket. Därför lägger jag det största värdet på att alla invandrare lär sig tyska. Vi har därför i Wien obligatoriska kurser i tyska och ett förberedande skolår för alla barn.” Den här politiken från SPÖ är inget annat än förklädd liberal rasism. Den innebär att den nationella härkomsten, invandrarnas respektive nationella kultur ska utplånas och anpassas till den härskande österrikiska statsnationen. Det är assimilation och inte integration på likvärdig grund, där alla nationella grupper har samma rättigheter.

Även om SPÖ för många framstår som det mindre onda gentemot FPÖ, gör de med sin politik för förtyskning Straches rasism salongsfähig. Omedvetna socialdemokratiska arbetare tänker: ”Om nu Häupl också är för att utlänningarna ska anpassa sig, då kan Straches krav inte vara så dåliga.”

SPÖ:s politik med social nedrustning och liberala statsrasism undergräver den officiella arbetarrörelsen och stöter bort tiotusentals arbetare från SPÖ. Många håller sig borta och röstar inte alls. Enligt undersökningar från opinionsinstitutet SORA röstade inte alls 32 000 tidigare SPÖ-väljare. Andra, för det mesta de mindre medvetna, blev politiskt demoraliserade och gick över till den mest uppenbara klassfienden, FPÖ. (Enligt SORA var 46 000 av dem tidigare SPÖ-väljare.)

Dra lärdom
Sammanfattningsvis: Straches reaktionära FPÖ hade sin största medhjälpare i valet i SPÖ-ledningen och dess politik. Därför måste försvaret av arbetarklassens intressen föras på flera, med varandra sammanhängande, fronter. Uppgiften för arbetarrörelsens alla aktivister består i att bekämpa FPÖ:s reaktionära hets och uppsplittringen i infödda och invandrare. Det är nödvändigt med en offensiv upplysningskampanj om de faktiska orsakerna till den ökande arbetslösheten och fattigdomen. I den måste det visas hur systemet, i vilket den storleksmässigt lilla klassen av kapitalister äger och kontrollerar ekonomin, inte invandrarna, är orsaken till den ökade sociala misären.

SPÖ:s medverkan i upprätthållandet av det kapitalistiska systemet och umgänget bakom stängda dörrar med kapitalet måste nämnas och brännmärkas. Om kampen mot FPÖ ska vara trovärdig, måste den också innehålla en tydlig linje för kamp mot SPÖ-ledningens borgerliga politik. Marxisters uppgift är därför också att skapa klarhet i arbetarrörelsen om SPÖ-byråkratins sanna karaktär. Allt för ofta sprider vänsterreformister och centrister illusionen att partiledarna bara är inkonsekventa och inte pålitliga partners i kampen mot borgarna.

Ett exempel på detta är den centristiska gruppen Funke (Internationella Marxistiska Tendensen). Funke skriver följande: ”Häupl och kompani är inte någon särskilt pålitlig kraft i denna uppgörelse med högerpartierna·” (”Rösta på SPÖ 10 oktober – kryssa för Neva Lööw”, 8 oktober 2010) Detta är nog årets underdrift och ställer sanningen på huvudet! Nej, Häupl och kompani är inte bara inte ”någon särskilt pålitlig kraft” på vår sida mot de borgerliga. Häupl och kompani, dvs. SPÖ:s ledning, är de borgerligas pålitliga medbrottslingar – alltså för den andra sidan – i arbetarrörelsens led! De är – med de marxistiska teoretikerna Lenins och Trotskijs ord – ”kapitalistklassens agenter i arbetarklassens led”! Och som sådana måste de betecknas av verkliga marxister i stället för att som Funke avdramatisera deras för arbetarklassen skadliga roll.

Ett program för kampen
Det nödvändiga klargörandet av SPÖ-politikens karaktär måste gå hand i hand med konkreta krav och konkret taktik gentemot parti- och fackföreningsledare. Det är ett faktum att socialdemokratin fortfarande behärskar fackföreningarna och fortfarande har arbetarklassens majoritet bakom sig. Det som skiljer marxistisk politik från ultravänstern, är det faktum att vi inte nöjer oss med att framställa socialistiska grundsatser, utan förbinder dem med konkreta slutsatser och taktik.

Vad betyder det i den nuvarande situationen? För det första gäller det att bekämpa Häupls inriktning på en koalition med ett borgerligt parti – oavsett om det är de Gröna eller ÖVP. En sådan koalition kommer bara att tjäna som förevändning för att SPÖ-ledningen lättare ska kunna urskulda och rättfärdiga sin borgerliga politik, eftersom de måste ta hänsyn till sina koalitionspartners. I landet som helhet bedrivs denna politik sedan 1983.

Det gäller också att bekämpa en koalition mellan SPÖ och de Gröna. De kan förefalla stå mer till vänster. Men de är i verkligheten ett parti med liten förankring i fackföreningarna och oproportionerligt stöd från mellanskikten. Enligt SORA:s undersökning fick de Gröna bland arbetarna (i arbetsrättslig mening) i Wien bara 3 procent av rösterna, men 24 procent bland egenföretagare! (dvs. mer än dubbelt så mycket som det samlade resultatet på 12,2 procent).

Det är betecknande för det parlamentariskt inriktade, borgerliga tänkandet bland en del inom SPÖ:s vänster, att de nu starkt går in för en röd-grön koalition. De kan bara föreställa sig politik som ställföreträdande politik i parlamentet. Vi i LSR förespråkar däremot ståndpunkten att det riktiga kravet nu måste vara en minoritetsregering med SPÖ, som stöder sig på fackföreningarnas mobilisering. Sådana mobiliseringar får inte bara rikta sig mot de borgerliga partierna i stadens styre, utan måste omedelbart förbindas med ett fullständigt och kompromisslöst avvisande av det hotande sparpaketet.

Kampen mot det hotande sparpaketet
Därmed kan det också skapas en förbindelse med den närmaste månadens mest centrala uppgift: kampen mot sparpaketet! Denna kamp måste föras med ett positivt program med krav – bland annat med kravet på omedelbart införande av en massiv förmögenhetsskatt, konfiskering av de superrika liksom ett program för offentliga arbeten.

För att förhindra det hotande sparpaketet måste progressiva aktivister i fackföreningarna, i ungdomsorganisationerna, i SPÖ och den samlade arbetarrörelsen utveckla en kampanj för att organisera demonstrationer, strejker och en obegränsad generalstrejk. En central uppgift består i att rikta dessa till ledningarna för dessa organisationer och tvinga dem till kamp. ÖGB, enskilda fackförbund, ungdomsorganisationer och så vidare: Organisera motståndet!

Samtidigt gäller det bygga upp aktionskommittéer. I sådana kommittéer måste alla lönearbetare, elever och studenter som vill göra motstånd sluta sig samman och på regelbundna träffar planera och genomföra aktioner. Kommittéerna måste vidta mått och steg som tvingar den fackliga ledningen att organisera en bred kampanj. De måste sammankalla församlingar i fabriker och stadsdelar. Vi är också för att bygga upp en bred koalition mot krisen och kommer också att ta aktiva steg i den riktningen. Målet för en sådan koalition mot krisen måste vara att vinna bredast möjliga del av arbetarrörelsen för konkreta kampsteg.

Faymann och kompani vill naturligtvis till varje pris behålla sin makt med hjälp av en koalition med ÖVP. Arbetarrörelsen måste sätta ett streck i räkningen för dessa borgerliga krafter. SPÖ måste utsättas för tryck: Avsluta koalitionen med ÖVP! Tala inte bara om ”social rättvisa”, utan handla: För en minoritetsregering med SPÖ som stöder sig på massmobiliseringar på gatorna!

Revolutionärt arbetarparti
Men det avgörande är om vi lyckas bygga upp ett nytt, revolutionärt arbetarparti som ett starkt alternativ till SPÖ. För att bekämpa det politiska underminerandet av arbetarrörelsen genom spridningen av rasismens gift och arbetarklassens förödande passivitet och den därmed sammanhängande förstärkningen av högerpopulistiska krafter, behöver vi ett nytt kämpande parti.

Det är nödvändigt med ett revolutionärt parti som står för motstånd mot alla former av social nedrustning och nedrustning av utbildningen liksom för den mångnationella enheten i vår klass genom klasskampen – dvs. den praktiska, internationalistiska sammanslutningen av infödda och invandrade delar av arbetarklassen. LSR förbinder kampen mot rasism och sparpaket med kampen för uppbyggandet av ett parti för arbetarklassens befrielse. Anslut dig till oss!

Michael Pröbsting, Wien