Arbetarmakt

Redan månaden efter valet nåddes vi av beskedet: den ”röd-gröna” alliansen upplöses. Beskedet borde inte ha framkallat någon större förvåning. Samarbetet inriktades på att vinna valet och därefter bilda regering, och en valförlust kan sätta även ett hårt sammansvetsat samarbete på prov. Nu ska man inte överdriva hur nära de ”röd-gröna” stod varandra. Inför valet lyckades de ganska bra med att upprätthålla en enad fasad, och i synnerhet Lars Ohly var noga med att framhålla hur mycket han och Mona Sahlin var överens om.

Sahlin tog kanske inte dessa uttalanden lika allvarligt som Ohly – man bör komma ihåg att hennes ursprungliga plan var en allians bara med Miljöpartiet. En oväntat kraftfull reaktion från fackföreningsrörelsen tvingade henne dock att även släppa in V i värmen från en möjlig regeringsbildning. Hela borgerlighetens vulgära antikommunistiska kampanj mot V och Ohly kan inte heller ha gjort henne mer entusiastisk till en gemensam front med V-ledaren.

Från S-håll har det talats om att nya samarbetsformer behövs med fyra år av opposition i sikte. Det må så vara – men det kan givetvis inte råda något tvivel om vad beskedet innebär. I valrörelsen blev Sahlin mera ideologisk än på många år och spred ord som solidaritet omkring sig som vore sista månaden av valspurt ett enda långt tal på första maj. Nu vill S-ledningen åter söka sig högerut, till de medelklassväljare som har blivit ett sådant spöke för dem samt för att kanske kunna samarbeta med allianspartier i vissa frågor. Miljöpartiets ledning verkar vara beredda att haka på. Ensam kvar eller tillbaka i kylan, om man vill se det så, står Ohly som typiskt nog verkade vara den som längst försökt förneka fakta.

Vad bör göras?
För alla socialdemokrater som fortfarande tar vänsterpolitik på allvar, och alla fackföreningsrepresentanter som ärligt vill företräda sina medlemmars intressen, innebär Sahlins planerade högergir en stor fara. Så länge de tror på möjligheten att S kan föra någon form av arbetarpolitik måste deras svar bli att kräva av såväl som S- och LO-ledningen: försvara våra intressen! Just nu är de i minoritet i riksdagen, men det måste innebära att klart och tydligt vara för att hårdare beskatta de rika, att sätta stopp för försöken att underminera fackliga rättigheter genom bemanningsföretag samt att inte bara stoppa alla privatiseringar utan att även återförstatliga kaotiska marknader som el, järnväg, post och pensioner. Och inte bara i form av ett löfte om framtida politik, utan att redan idag i praktiken stödja all facklig kamp för dessa syften. Detta måste innebära ett nära samarbete med V.

För medlemmar i V ställs frågan lite annorlunda. Deras mål kan inte vara att återgå till ett samarbete som innebär att all utomparlamentarisk kamp måste underordnas. De måste kräva att Ohly står fast vid sina ord om behovet av att skapa en utomparlamentarisk rörelse och kräva att V går i spetsen och ställer sina resurser till förfogande för detta – utan att underordnas parlamentariska kombinationer. Givetvis måste de kräva att V verkar för samarbete med arbetarrörelsens övriga organisationer, men på grundval av verklig kamp.

Vi har sagt det många gånger förut, men det tål att upprepas: vi har inga illusioner om att varken S eller V kan omvandlas till verkliga kamppartier. Samtidigt är vi beredda att diskutera och samarbeta med alla medlemmar i arbetarrörelsens organisationer som är villiga att göra något. Så länge de är medlemmar i dessa partier, kan de inte göra mycket annat än att kräva att de gör någon nytta och verkligen börjar försvara arbetarna mot arbetsköparnas attacker. Det enda alternativet är att bryta med de etablerade partierna och sälla sig till kampen för att bygga upp ett nytt kämpande antikapitalistiskt arbetarparti.

Jens-Hugo Nyberg

facebook   twitter   email