Ken Loach: ”Inte konstigt att folk är ilskna”

Den socialistiske filmskaparen Ken Loach talade med Workers Power om den konservativa och liberaldemokratiska regeringen, de våldsamma nedskärningarna och hur vinnandet av kampen framöver är nyckeln till att bygga en bättre värld.

WP: Vad anser du om den nuvarande regeringen?

Var ska jag börja? Inom vänstern såg vi alla hur det var på väg. Det är jämförbart med Thatchers regering i början av 80-talet. De använder den ekonomiska situationen för att angripa offentlig service, sjukvård, arbetarklassens makt, som om den inte angripits tillräckligt, och för att få de arbetslösa att kämpa mer. Hela retoriken från regeringen handlar om att förstärka medvetenheten om att i fall du inte jobbar är det ditt eget fel, att du ”inte bryr dig om att arbeta”. Det är en återgång till idén om de oförtjänta fattiga, Men, du vet, om du vill hitta arbetsskygga behöver du bara gå omkring runt i Knightsbridge och Belgravia.

De lever av rikedomar som andra skapar. För att rädda sitt system måste de angripa arbetarklassen – det innebär att skriva om uppgörelsen från 1940-talet, vilken hävdade att ”vi är starkare tillsammans”. Det ledde till skapandet av det nationella sjukvårdssystemet (NHS). Problemet idag är att angreppen stöds av de parlamentsledamöter för Labour som står till höger. Många fackliga ledares roll har därtill varit fruktansvärd, men de fullföljer bara samma roll som under förra århundradet.

WP: John Pilger manade till en ny slags politik baserad på direkt aktion, och en vecka senare har vi ockupationen av Torypartiets högkvarter. Vad anser du om denna inriktning?

Att kasta en brandsläckare från taket var alldeles klart idiotiskt. Men efter att ha sagt det, stöder jag studenterna. Människor har rätt att vara arga över de här pojkarna från Bullingdon som sitter i regeringen. Det vi behöver göra är att använda ilskan produktivt. Det är inte konstigt att människor är arga, lokala samlingslokaler stängs, bibliotek stängs, förmåner sänks, allt detta berör mest arbetarklassens föräldrar och barn. Det är tydligt att vi behöver bygga politisk enhet över hela landet mot nedskärningarna.

WP: Låt oss gå vidare till ditt filmarbete. Du har gjort filmer under många år och under den tiden har Storbritannien förändrats en hel del. Hur återspeglas detta i dina filmer?

Om du tänker på den film vi gjorde, Kes, pojken i den betraktas som ett misslyckande, men han hade en talang tillsammans med ett förutbestämt jobb som han måste gå till, ner i gruvan. Han ville inte ha de förutbestämda livsval som redan hade gjorts. Sedan gjorde vi en annan film nyligen som heter Sweet Sixteen om en kille i samma ålder där det inte finns något jobb, ingen sammanhållning och många liv har förstörts av droger. Jag tycker att det visar hur livskvaliteten har förändrats för många människor.

WP: En del av dina filmer kan beskrivas som sociala avslöjanden, filmer som Ladybird, Ladybird, och andra är mer tydligt politiska, The Wind that Shakes the Barley och Land and Freedom.

Det är ju samma konflikt, antingen människors kamp för att skapa ett liv för sig själva under hårda förhållanden, eller människors kamp som en klass som motsätter sig angreppen från de som förtrycker dem, exempelvis inbördeskrigen i Spanien och Irland eller mot de av USA uppbackade Contrasterroristerna i Nicaragua. Förhållandet mellan filmerna är på sätt och vis att misslyckandet för kampens höjdpunkter definierade världen i vilken de andra karaktärerna växte upp. Om vi hade vunnit i Irland eller Spanien skulle dessa karaktärer i My Name Is Joe och Riff Raff ha existerat i en bättre värld.

Ken Loachs nya film Route Irish handlar om privata säkerhetsfirmor i Irak.

Workers Power Weekly (London) nr 11