Född fördömd – en bok om förtrycket av romerna

Irka Cederberg: Född fördömd. Romerna – ett europeiskt dilemma.
Leopard förlag, Stockholm 2010

Förtrycket av romerna i dagens Europa har på senare år eskalerat. I Östeuropa är romernas situation särskilt eländig. Förtrycket från myndigheter och från organiserade rasister har stegrats på flera håll. I ett land som Ungern tvingas romer nu organisera sig för att försvara sina bostadsområden mot fascistiska garden, organiserade av det antisemitiska och antiziganistiska partiet Jobbik. Sådana exempel visar hur allvarlig situationen är. Det är heller inte mycket bättre ställt i västra och södra Europa. I både Italien och Frankrike har rasistiska regeringar gett romerna skulden för kapitalismens kris. I Italien har de utsatts för pogromer, påhejade av politiker, som bl.a. infört lagar för att registrera alla romer i landet. I Frankrike har deras läger jämnats med marken på order av Sarkozys regering, och romerna har rättsvidrigt utvisats kollektivt, trots att de som EU-medborgare har rätt att uppehålla sig i landet.

Mot denna bakgrund kan man kanske tro att situationen i Sverige är harmonisk. Men även här frodas rasismen mot romerna, måhända att nivån inte är lika alarmerande som på andra håll. Men att romerna är ett oönskat inslag som man kan behandla lite hur som helst finns det aktuella exempel på. DN-journalisten Maciej Zarembas reportage förra året om den lokala mobbningskampanjen mot en romsk familj i Vojakkala, Haparanda, Katrineholms kommunalråd Göran Dahlströms budskap i lokaltidningen till en grupp förbiresande romer i höstas (”Jag vill inte att de ska vara i Katrineholm”) och moderatpolitikern Tobias Billströms öppna stöd i somras åt poliser som (olagligt) utvisat rumänska romer i t-banan för att de tiggt pengar kan nämnas som exempel.

Kunskapen om romerna, deras historia och det förtryck de lider under är, lite symptomatiskt, försvinnande liten. Få har någon kunskap om romerna, och trots att romerna sedan år 2000 erhållit minoritetsstatus märks det inte i skolans undervisning. Det är något som så klart bidrar till föreställningar om dem grundade i de rasistiska stereotyper som antiziganismens idétradition gett upphov till.

Inte minst därför är en relativt ny bok av Irka Cederberg, Född fördömd. Romerna – ett europeiskt dilemma, ett välkommet bidrag till den knapphändiga litteratur som finns att tillgå. På bara lite mer än 200 sidor ger hon läsaren en inblick i romernas historia, och en inblick i dagens situation. Den är mer lättillgänglig, mer av ett översiktsverk, än t.ex. en annan utmärkt bok som handlar om romerna, Begrav mig stående, av Isabel Fonseca.

Irka Cederberg börjar boken med en sammanställning av de senaste rönen i den historiska forskning som sysselsatt sig med att spåra romernas ursprung. På basis av de senaste forskningsresultaten fastslås att romerna ursprungligen har sin bakgrund i Indien. Däremot saknas stöd för en tidigare hypotes, som gjort gällande att romerna ursprungligen skulle ha tillhört en förtryckt kast i det gamla Indien. Den romska etniciteten tycks istället uppstå först inom existensen för vad som från början var multietniska hinduiska försvarsarméer, som bildats som en reaktion på muslimska erövringskrig. Dessa armésamhällen kunde, beroende på krigslycka, bestå och utvecklas under flera hundra år och var en sorts egna samhällen. Som sådana hade de en högt utvecklad arbetsdelning, ett eget kommandospråk m.m. Till stöd för dessa påståenden finns både lingvistiska (språkvetenskapliga) upptäckter, liksom mängder av andra spår i historieskrivningen.

När romerna kommer till Europa under perioden 1300 till 1600 anländer de till feodala samhällen karaktäriserade av stagnation, fattigdom och skarpa religiösa konflikter. Precis som i fallet med förtrycket av judarna går romernas förtryck tillbaka till den här tidsperioden. Liksom med judarna var de feodala samhällena inte förmögna att integrera romerna. Social integration inom andra folkgrupper omöjliggjordes på grund av den systematiska diskriminering de utsattes för, i synnerhet sanktionerat av kyrkan. Där de överhuvudtaget tolererades, förpassades romerna till samhällets utkanter, där de bara kunde överleva genom särskilda former av ekonomisk verksamhet (olika former av hantverk och underhållning). Uteslutningen ur det övriga samhället och begränsningen till särskilda ekonomiska funktioner motverkade inre social och ekonomisk differentiering.

Romernas situation, och det historiskt konserverande förtrycket av dem, tycks alltså ha präglats av att de utgjorde både en etniskt sammanhållen grupp och samtidigt en specifik klass. Det mest uppenbara exemplet är det slaveri som drabbade romerna i Rumänien, där de fick en särskild funktion som slavarbetare till feodalherrar. Slaveriet av romerna i Rumänien, som varade flera hundra år, avskaffades först 1864.

Ett intressant kapitel i Irka Cederbergs bok uppehåller sig vid romernas svenska historia. De första romerna lär ha anlänt till Sverige 1512, även om detta är osäkert. 1637 infördes ”tattarförordningen”, som krävde deras utvisning. Många utvisades då till Finland. Den grupp man kallar ”finska romer” som idag lever i Sverige har, paradoxalt nog, ofta sina förfäder bland dessa romer.

Romernas historia på 1900-talet är präglad av förtryck. De blev tidigt en måltavla för den rasbiologiska forskningen, som fick sitt centrum i det rasbiologiska institutet i Uppsala, bildat 1921. I Sverige förklarade socialstyrelsen romerna för ”ärftligt efterblivna”, och den tvångssteriliseringspolitik som bedrevs ända tills på 1970-talet och som omfattade omkring 18 600 personer, drabbade i synnerhet romer.

I det nazistiska Tyskland dömde den rasbiologiska ”vetenskapen” ut romerna som en, i likhet med judar, mindervärdig ”ras”. Irka Cederbergs perspektiv på Sverige under det tidiga 1900-talet berättar mycket som alla i det här landet borde ha kännedom om. Redan 1914 infördes exempelvis inresetillstånd för romer till Sverige, och under andra världskriget behandlades romer mycket illa. De som bodde i Sverige förvägrades ransoneringskort, vilket allvarligt måste ha förvärrat romernas fattigdom. De romer som försökte fly Förintelsen behandlades med samma metoder som flyende judar. I judiska pass stämplade gränspolisen ett rött j; romer fick ”zigenare” stämplat i sina dokument. Det var ett tillvägagångssätt som syftade till att underlätta arbetet för den nazistiska regimens slaktare.

Avsnittet om romernas öden under andra världskriget, Den glömda förintelsen, är överhuvudtaget mycket läsvärt – och upprörande. Romerna tillhörde de grupper som uttryckligen skulle utsättas för ”den slutgiltiga lösningen”, vars planer uppdrogs av nazisterna på Wannseekonferensen i Berlin 1942. Under romernas förintelse, som på romani kallas för Porajmos, mördades mellan 0,5 och 1,5 miljoner romer. Över 80 procent av romerna i de ockuperade länderna utrotades. I proportion till romernas antal mördades de i ungefär lika stor utsträckning som judarna.

De åtgärder som sattes in mot judarna testades därtill oftast först på romerna. Den 12 juni 1938 inleddes t.ex. Zigeuneraufräumungswoche (zigenaruppröjningsveckan), romernas motsvarighet till judarnas kristallnatten (den masspogrom som ägde rum den 9 november samma år). Under en vecka jagades romer över hela landet, hundratals slogs blodiga och fördes till läger. Ett annat exempel Irka Cederberg tar upp är massmordet på 250 romska barn från den tjeckiska staden Brno 1940. Tyskarna använde då Zyklon B, den gas som senare användes i de judiska förintelselägren.

Det är ett faktum att romernas lidanden under andra världskriget knappt har uppmärksammats. Romer kallades aldrig som vittnen till Nürnberg, och flera av de rasbiologer som kartlagt romer gick fria från ansvar. Också idag råder stor omedvetenhet om detta för romsk historieskrivning svarta kapitel. Irka Cederberg tar upp ett tydligt exempel: När Göran Persson anordnade förintelsekonferensen år 2000 fanns inget fokus på romernas lidanden. När Ian Hancock, romsk historiker från USA, bad utrikesminister Lena Hjelm-Wallén om att få tala för romerna, möttes han med svaret: ”Men du representerar USA här, romerna har ju inget eget land”. Hancock ska enligt Cederberg ha svarat: ”Kanske är det just det som är problemet. Att vi inte erkänns som en egen nationalitet i världen, trots att vi är uppemot 20 miljoner”.  Det var bara tack vare att en indisk delegat avstod från sin talartid som Ian Hancock fick möjlighet att ta till orda.

Avsnitten om romernas situation i Europa idag täcker situationen i ett flertal länder. Det är en dyster bild som målas upp. I östeuropeiska länder genomsyrar diskrimineringen hela samhället, och romerna behandlas systematiskt som andra klassens medborgare. Vilket ofta betyder ”sämre än djur”. Irka Cederberg radar upp exempel och statistik som visar hur romerna utestängs från utbildning, drägliga bostäder, arbetsmarknaden m.m. Detta varvas med reportage-liknande personliga berättelser från besök i romska bostadsområden.

Situationen i Östeuropa är mest alarmerande. Men förtrycket av romerna i öststaterna är inte nytt. Överhuvudtaget har romerna fått betala det högsta priset för kapitalismens restaurering på 1990-talet. I de byråkratiskt organiserade planekonomierna hade majoriteten av romerna arbete, och även om rasismen mot dem hade konserverats så var situationen inte tillnärmelsevis lika allvarlig som den kom att bli när de stalinistiska regimerna föll samman. Romerna var de första som fick gå när fabrikerna stängdes. De var särskilt sårbara då de i lägre utsträckning än andra hade de kontakter som kunde ge jobb inom den stalinistiska byråkratin. När nationalistiska ledare trädde fram och gav ett populistiskt uttryck för missnöjet med den ekonomiska och sociala kris som följde när den statsägda industrin krossades, riktade de ofta vreden mot romerna.

Den i dagsläget allvarligaste situationen framträder i avsnitten om Ungern och Italien. I Ungern ligger, liksom i de flesta östeuropeiska länder, romernas arbetslöshetstal på omkring 70 procent. Fascistpartiet Jobbiks ungerska garden, fascistiska gatumilisgrupper som patrullerar i romska områden, har organiserat omfattande terror mot romer. Bara under åren 2008-2009 registrerades 17 väpnade attentat, 30 överfall och 10 mord på romer i landet.  I Italien förvärrades situationen för romerna snabbt efter Berlusconis valseger 2008, som betydde stora framgångar för de rasistiska krafterna Lega Nord och Alleanza Nazionale. I Neapel organiserades kort efter valsegern pogromer av lokala fascistiska gäng: 800 romer fick fly för livet och deras bosättningar brändes ned. Umberto Bossi, Lega Nords ledare, konstaterade: ”Folket tar hand om det staten inte lyckades med”. I september samma år höll borgmästaren i Treviso ett tal inför 10 000 åhörare. Han sade bl.a: ”Jag vill ha en revolution mot nomaderna, zigenarna.”

Det finns många skäl att läsa Irka Cederbergs bok. Cederberg är förvisso inte marxist, och den historia hon tecknar över romernas förtryck sammanförs inte med en klassanalys av romernas ställning och den sociala funktion som rasismen mot dem spelat, och fortsätter att spela, under kapitalismen. Ett sådant perspektiv skulle kunna ge en mer heltäckande och djupare förståelse, inte minst viktigt för konkreta lösningar på hur förtrycket ska kunna bekämpas. Irka Cederberg nämner organisationen International Roma Union, som kräver europeiskt medborgarskap för romerna. Sådana krav framstår mot bakgrund av den tecknade situationen i Cederbergs bok som en helt otillräcklig åtgärd i kampen mot romernas förtryck. Att kampen mot denna rasism måste sammanföras med kamp mot det klassamhälle i vilket romernas stigmatisering närs och frodas känns uppenbart.

Att arbetarrörelsen måste spela en roll i kampen för romernas frigörelse, och att romer som bekämpar sitt förtryck har ett intresse av att skapa stödjepunkter bland radikala arbetargrupper borde vara en självklarhet för en marxist. I Irka Cederbergs bok finns inga sådana ansatser. Trots detta rekommenderas den till alla antirasister som saknar kunskap om antiziganismens historia och om romernas situation idag. Förhoppningsvis kan den inspirera till tätare samarbete mellan antirasister och de romer som gör organiserat motstånd mot det förtryck de lider under – ett förtryck som alla progressiva krafter har ett intresse av att bekämpa.

Gunnar Westin