Kollektivt skuldbeläggande av muslimer döljer Sveriges roll i krigen i Mellanöstern

I debatten i svenska medier efter Taimour Abdulwahabs självmordsbomb i centrala Stockholm förra lördagen har många röster hörts som i olika utsträckning försöker skuldbelägga landets omkring 400 000 muslimer.

Att rasisterna försöker slå mynt av händelserna är inget att förvånas över. Idag protesterar exempelvis fascisterna i Nationaldemokraterna mot ”terror” och ”mångkultur” med anledning av det inträffade. Islamofobernas världsbild kan sammanfattas med att alla muslimer utgör ett hot mot den ”svenska”, alternativt ”västerländska” kulturen. Muslimerna försöker rent av ta över Europa för att på sikt påtvinga de upplysta sekulära medborgarna barbariska sharia-lagar. För dem vars tankar fördunklats genom denna reaktionära sörja, byggd som den är på konspirationsteorier, lögner och fördummande logik, var förra lördagens bomb en bekräftelse på det hot som muslimerna påstås utgöra.

Flera rasister har därför, inte heller förvånande, glatts åt händelsen. ”Äntligen kommer andra att inse det vi redan förstått” – så lyder tanken. Det var sannolikt i denna anda som Jimmie Åkessons sekreterare Alexandra Brunell utbrast just ”Äntligen!” apropå nyheten på sin twitter.

Också i mer ”respektabla” etablerade borgerliga medier, den vanliga högerns kanaler, har de hetsande tongångarna gjort sig hörda. Expressens Ulf Nilsson är kanske det värsta exemplet, som i en krönika från den 15/12 i dådet ser en handling i det krig som ”en stor mordisk minoritet” bland muslimerna bedriver mot ”rationella”, ”toleranta” och ”hyggliga” ”pursvenskar”. I samma krönika, som anmälts för hets mot folkgrupp, ger han också uttryck för den av rasister ofta upprepade myten att muslimer, på grund av påstått höga födelsetal, kommer att ”ta över”.

Andra borgerliga röster hetsar med mer sofistikerade metoder. I Dagens Nyheter 16/12 anklagar ledarskribenten muslimska organisationer som Sveriges Unga Muslimer och Sveriges Muslimska Råd för att inte ta problemet med ”extrema strömningar” på allvar. Beviset: i en debatt på SVT i veckan har de glömt att nämna att en man, för fem år sedan(!), skall ha påkommits med att sälja antisemitiska kasettband i Stockholms moské. Antingen ignorerar de problemet, eller så är de antisemiter (ledarskribenten vet inte vad som är värst).

Ett av de centrala uppslagen i samma upplaga är också talande för den borgerliga sensationsjournalistikens ensidighet. Det går under rubriken ”Så ser islamiska extremisten ut”. En rad uppseendeväckande upplysningar serveras läsaren. Eller vad sägs om följande: ”En utlösande faktor som kan leda till att de går över i extremism kan vara att de känner sig utanför det svenska samhället, att de reagerar på orättvisor i världen, men också att de söker spänning och är allvarligt fascinerade av våld”. Man tar sig för pannan.

Vad som inte nämns på någon av de tre sidorna är den uttryckliga anledning som fick Taimour Abdulwahab att agera som han gjorde. I det meddelande där han motiverade sitt dåd nämndes krigen i Mellanöstern och islamofobin. Detta har de borgerliga rösterna dock fäst föga uppmärksamhet vid. Det är lätt att förstå varför: På ett objektivt plan är det politiskt känsligt. De som stött invasionerna av Afghanistan och Irak vill inte erkänna det egna ansvaret för de krig och den rasism som motiverat terrorister som Abdulwahab. Det motiveras säkert också av ren arrogans, om än grundad i övertygelse: Jag är övertygad om att många borgare helt ärligt anser att krigsinvasionerna i Irak och Afghanistan skedde i enlighet med afghanernas och irakiernas intressen. Den svenska självgodheten torde också vara ett effektivt sätt att blockera varje tanke på att terroristen Abdulwahab faktiskt kan ha handlat utifrån en upplevelse av verklig orättvisa: Den svenska truppnärvaron har ju enbart ädla motiv, och givetvis är vi där för att bygga upp och modernisera Afghanistan. Vad finns det då att uppröras över? Så lyder ju den offentliga retoriken i nyhetsrapporteringen, och den bilden matas vi alla med. Konsekvensen: Abdulwahabs handling går inte att förstå som något annat än ett uttryck för ”våldsbejakande islamistisk extremism”.

Jag tycker faktiskt inte alls att det är särskilt svårt att förstå varför Taimour Abdulwahab gjorde som han gjorde. Upplevelsen av att se sitt land invaderas, slitas sönder och kuvas av imperialismens styrkor, för att sedan i Europa stöta på diskriminering och rasistiska fördomar, måste onekligen ha spelat en avgörande roll bakom Abdulwahabs beslut. Den terror, de grymheter och det sönderslitande kaos som blivit resultatet av invasionerna i Irak och Afghanistan är svåra att förstå för medborgare i det relativt trygga och lugna Västeuropa. Att sedan möta misstron och rasismen mot muslimer i Europa kan givetvis föda ilska och hat.

Den känsla av att ha blivit utsatt för fruktansvärd oförrätt som kommer till uttryck i hans sista meddelande är säkert berättigad.

Lägg sedan till att Abdulwahab var en religiös person, med ett religiöst perspektiv på världen. När George W. Bush invaderade Afghanistan i oktober 2001 gjorde han det under det kristna slagordet att USA skulle bedriva ett korståg. Att många muslimer uppfattat det som ett angrepp från en otrogen, i spetsen för en militärt övermäktig makt som släppts loss med dunder och brak mot deras samhällen och deras kultur, är inte precis förvånande. Sedan kan man som marxist framhålla de imperialistiska härskarklassernas ekonomiska och geopolitiska motiv som den verkliga drivkraften bakom överfallen, invasionerna och krigen.

Det handlar inte om att förringa den fara som reaktionär politisk islamism utgör. Den politiska islamismen har ett konservativt och reaktionärt program. Som politisk rörelse utgör den inget som helst alternativ för dem som vill bekämpa rasism och imperialistiskt förtryck. Dess metoder vittnar om dess reaktionära karaktär. Den metod som Abdulwahab valde talade för sig: Hans bomb hade, om han lyckats, med största sannolik enbart drabbat oskyldiga människor. Vanliga arbetare som själva är emot krigföringen i Afghanistan kunde ha drabbats.

Resultatet, som visar på den återvändsgränd som terrorn innebär, är också slående: Samtidigt som rasister och islamofober går på offensiven har muslimer i flera svenska städer demonstrerat mot ”våld” och ”terror”. Det råder ingen tvekan om att dessa manifestationer är ett uttryck för många muslimers uppriktighet: ”Vi står inte för detta.” Men det är svårt att inte samtidigt se att det delvis rör sig om en reaktion som på sätt och vis går den pågående hetskampanjen till mötes, som om ville de säga ”Se, vi tar visst problemet på allvar!”. Det är svårt att inte uppfatta det som ett uttryck för det kollektiva skuldbeläggandet av muslimer som grupp. Sådana reaktioner är högst förståeliga, men sammantaget säger det något om det sjuka politiska klimatet i en nation som inte vill tala klarspråk om det egna ansvaret.

När tre män sprängde bomber på bussar och i tunnelbanan i London för några år sedan så var det uppenbart för de allra flesta varför terrorn kommit till London. ”Its the war, ain’t it?”, svarade en taxichaufför i en BBC-intervju apropå orsakerna till dådet. Han gav uttryck för vad större delen av befolkningen tänkte, även om de borgerliga reportrarna på BBC och politikerna som omgav Tony Blair var för rädda för att säga det högt, och ansträngde sig för att förneka alla samband mellan det inträffade och landets roll i det militära intåget i Irak året dessförinnan.

I Sverige är klimatet annorlunda. Här är det få utöver den yttersta vänstern som vågar säga det högt. Till och med Vänsterpartiet, som ju röstat mot regeringen och socialdemokraterna apropå fortsatt truppnärvaro, har varit oroväckande tysta. Lars Ohly kallar i ett uttalande på partiets hemsida bombdådet för ”fegt”, ”kriminellt” och uppmanar alla som värnar om ”demokrati och öppenhet” att hålla samman mot rasister som kan försöka utnyttja dådet för egen vinning. Det är för lite, för tamt, för fogligt. Det är i synnerhet i sådana här situationer en kämpande vänster måste tala klarspråk, framhålla tydliga samband.

Vad som verkligen berhövs är en kamp mot det svenska deltagandet i ockupationen av Afghanistan. Trupperna måste ut – och det med en gång. Att säga detta handlar inte om att gå reaktionära islamister till mötes. Det handlar om att sluta delta i ett av vår tids mest fruktansvärda krigsbrott, ett krigsbrott som bl.a. föranlett vilseledda människor som Taimour Abdulwahab att i en ”desperationens akt” genomföra en aktion som kunde ha drabbat oskyldiga. Det handlar om att också nu stå upp och tala klarspråk om imperialistiskt förtryck – om att ta striden med den bombhöger som bär skulden för den katastrof som ockupationerna i Irak och i Afghanistan utvecklats till. Det är inte tillsammans med dem som vi ska stå upp för demokratiska rättigheter och öppenhet

Gunnar Westin