Mordgåtan Olof Palme

Gunnar Wall, Mordgåtan Olof Palme (2010)

De flesta av oss, åtminstone de som har minnen från när det hände, har hunnit läsa en hel del om mordet på statsminister Olof Palme. Tyvärr består det mesta vi har fått oss till livs i frågan av sensationslystna kvällstidningsartiklar där missbrukare i stort behov av lite uppmärksamhet och kanske pengar glatt ”berättar” något avslöjande om Christer Pettersson, eller likaledes uppmärksamhetstörstande personer som advokat Pelle Svensson som vet att vidarebefordra en död klients sista ”bekännelse”. Fakta i målet är det för det mesta ont om. Men låt er icke nedslås: Gunnar Wall släppte i höst en lösning på den bristen i form av en ny bok på 500 sidor, Mordgåtan Olof Palme (SEMIC 2010).

Boken ger en bred bild av den tillgängliga kunskapen i målet. Läsaren får följa mordutredningen från de första förhören av mordplatsvittnena till granskningskommissionens omfattande utredning av Palmeutredningen. Det vore ingen överdrift att säga att utredningen inte började så bra. En mängd oklarheter finns, som att en stor del av poliserna i Stockholmstrakten inte fick någon information om mordet förrän ett rikslarm skickades ut, vilket tog över 2 och en halv timme. Värre skulle det dock bli.

Dagen efter mordet tillträdde spaningsledaren: länspolismästare Hans Holmér. Detta väcker frågor. I likhet med de flesta höga polischefer var Holmér i grunden jurist, inte polis, och saknade vana att leda mordutredningar. I hans släptåg kom också Ebbe Carlsson. Radarparet Holmér-Carlsson hade tidigare visat sig användbara för socialdemokraterna vid makten – för att mörklägga pinsamheter. Det kändaste exemplet är den så kallade sjukhusaffären 1975. IB lejde en spion för att kartlägga vänsteraktivister på Göteborgs sjukhus. När detta riskerade att avslöjas skrev Holmér-Carlsson ihop ett ”hemligt” PM som ”avslöjade” att SÄPO hade skickat in en man efter uppgifter om att den internationella terroristen Carlos planerade ett angrepp mot sjukhuset. Delar av detta ”läcktes” sedan till media. Hur idiotisk storyn än låter, så funkade det. När det uppdagades att detta var rent nonsens hade risken för att IB-affären skulle blossa upp igen försvunnit för länge sen.

Konspirationsteorier?
Det är givetvis klokt att vara försiktig med konspirationsteorier. Men samtidigt är det uppenbart att man långt ifrån alltid kan lita på makthavare. Problemet med Holmér vid rodret är inte så mycket hans tidigare meriter som hans resultat – det vill säga bristen på resultat. Efter 20 år med upprepade ”avslöjanden” om Christer Pettersson kan det vara svårt att minnas hur fastlåst Palmeutredningen innan dess hade varit vid att det var Kurdistans arbetarparti (PKK) som låg bakom. Det låter långsökt idag – och det var långsökt då. Det fanns väldigt få saker som pekade på att PKK hade mördat Palme. Förutom vissa avhoppare som ansågs som förrädare hade PKK överhuvudtaget ingen tradition av mord. Att de skulle göra ett avsteg från detta för att döda just Palme, som i jämförelse med andra statsmän i väst av många sågs som en förkämpe för tredje världen verkar inte så troligt. Mycket bättre blir det inte heller när ”bevisen” redovisas.

PKK hade ett bokkafé åt det håll som mördaren sprang åt, och genom avlyssning visste SÄPO att kurderna hade planerat något dagarna före mordet. De hade visserligen talat om ett kommande ”bröllop” – men det kunde ju faktiskt vara ett kodord för något helt annat! (Eller så kunde det, hur osannolikt det än låter, ha handlat om just ett bröllop.) Ett vittne hade också trätt fram, i form av hälaren Seppo som hade haft permission från Kumla dagarna innan mordet. Han berättade att han på PKK:s uppdrag skaffat fram två magnumrevolvrar.

Storyn bygger således på att en väletablerad internationell organisation med uppsåt att mörda en regeringschef i främmande land förlitar sig på en hälare på permission från kåken – och dessutom blandar in den kroatiske fascisten Milo Baresic, som satt inne samtidigt. En riktig rövarhistoria med andra ord. Ändå var Palmeutredningen under Holmér helt inriktad på PKK-spåret, och en inofficiell utredning under Ebbe Carlsson fortsatte efter att Holmér tvingats lämna sin post. Detta hade uppenbarligen stöd ändå upp i regeringen – ända till statsminister Ingvar Carlsson.

För att återgå till frågan om konspirationer: trodde spaningsledningen verkligen på det här? Det skulle inte tala väl om deras förmåga att sköta en mordutredning med möjliga politiska motiv. Men å andra sidan: om de inte trodde på det, vad betyder det? Ett försök att i någon mening mörklägga orsaken till mordet är förvisso inte samma sak som att Palme togs av daga av en konspiration som sträcker sig högt upp i statsapparaten. Det skulle också kunna ha varit så att sanningen var tillräckligt pinsam för att vara skadlig om den kom ut. Eller mindre konspiratoriskt: ett beslut skulle ha kunnat fattats högt upp om att det vore bäst för alla, eller åtminstone samhällslugnet, om en mördare fälldes, så att hela saken sedan vore överspelad – oavsett om det var rätt person. Vidare hade givetvis spaningsledningen ett tydligt personligt intresse av att få äran av att ha löst ett statsministermord. Eller så trodde de faktiskt på rövarhistorier som den från hälaren Seppo. Fast då måste man fortfarande fråga sig exempelvis varför uppgifter från vittnen som sade sig ha sett män med walkie-talkies både i närheten av Palmes bostad och nära mordplatsen kvällen för morden inte följdes upp.

Är mördaren redan fälld?
Man får ofta intrycket – av gamla spaningsledare, poliser, kvällstidningsjournalister med flera – att mordet egentligen är uppklarat. Vissa, som Erik Åsard, går så långt som till att avfärda alla andra förklaringar än att Christer Pettersson gjorde det som konspirationsteorier. Christer P har trots allt blivit fälld för mordet! Det stämmer, han blev fälld i tingsrätten – men friad av en enig hovrätt. En likaledes enig högsta domstol avvisade också att ta upp målet. Framför allt är Christer P således friad för mordet – bevisen räckte helt enkelt inte. Det är dock förmodligen få av oss som inser hur svag bevisningen mot honom var.

Rättegången mot Christer P byggde i stort sett på en sak: Lisbet Palmes vittnesmål. Teknisk bevisning mot honom saknades helt. Det finns också betydande invändningar att göra mot hennes utpekande. För det första skedde det över två och ett halvt år efter mordet – en ganska lång tid att minnas någon man bara har sett en gång. Omständigheterna kring utpekandet är också anmärkningsvärda. Före konfrontationen hade Lisbet fått information om att en missbrukare var gripen, misstänkt för mordet. I konfrontationen fick Christer P ensam representera missbrukarnas skara, omgiven av idel anställda hos polismyndigheten. Lisbets kommentar vid utpekandet var ”Där ser man ju vem som är alkoholist”. Under rättegången var hon tvärsäker i sitt utpekande – men mindes hon Christer P från mordet, eller från vittneskonfrontationen?

Att helt förlita sig på hennes vittnesmål är faktiskt ännu mer problematiskt än så. Det är faktiskt oklart om hon verkligen såg mördaren. Hennes ursprungliga vittnesmål, direkt efter mordet, tyder faktiskt på att det är ett av mordplatsvittnena hon beskriver. Dessutom kunde inget annat av mordplatsvittnena – de som var vid mordplatsen och såg något av förloppet – peka ut Christer P.

Christer Pettersson som slipad mördare
Om man vill fortsätta finns det flera frågetecken omkring Christer P som mördaren. Han hade dödat förut – 1970 stack han i vredesmod ihjäl en man efter ett bråk i det så kallade bajonettmordet – men han hade inte utfört något överlagt, planerat mord. Det fanns vidare inga belägg för att han hade någon vana att använda skjutvapen. Ändå kan det verka som ett mycket professionellt utfört mord. Olof Palme sköts med ett välplacerat skott och dog ögonblickligen, ett andra skott avlossades och strök längs Lisbets rygg, millimeter från att döda även henne, och skulle så gjort om hon inte hade vridit sig efter första skottet (på grund av rekylen är det mycket svårt för en ovan att skjuta två välriktade skott i snabb följd).

Gärningsmannen försvann sedan uppför trapporna vid Tunnelgatan utan att något av vittnena lyckades ge ett signalement på hans ansikte – eller för den delen lägga märke till den ”haltande gången” som sedan blev så beryktad genom kvällspressen. Kulorna var dessutom gjorda för att gå igenom en skottsäker väst. Utan tvekan Christer P:s i särklass mest välgenomförda brott! Eller också är den kriminellt belastade ensamme missbrukaren utan träning i lönnmord inte vår gärningsman.

Flera försök till att förklara Christer Ps motiv till att skjuta statsministern har gjorts. ”Bombmannen”, Lars Tingström uppgav enligt hans advokat Pelle Svensson att Christer P gjorde det på hans order, för att hämnas på samhället. En annan hypotes var att Christer P sköt Palme av misstag när han egentligen skulle skjuta hans gamle bekant nattklubbsägaren Sigge Cedergren som många gånger försett honom med amfetamin – tänk vilken slump, han inte bara missade att känna igen sin mångårige bekant, det var just Palme som kom i vägen. Det går dock att hitta andra motiv, som kanske känns lite mer sannolika. Om vi släpper Christer P.

Palmehatet
Det kan vara svårt att föreställa sig vilket hat som rådde mot Olof Palme hos många borgare. Företrädare för den revolutionära vänstern må ha kallat honom klassförrädare många gånger, men de rabiata borgarna såg det inte på det sättet. Ubåtshysterin var i full gång, många trodde på allvar att Sovjetunionen (i själva verket på randen till upplösning) stod i begrepp att invadera Sverige – och att Palme var villig att hjälpa till. Dylika uppfattningar fick ytterligare näring av att han hade ett statsbesök i Moskva inbokat under våren. En hatkampanj mot honom fördes av MUF, och en riktigt grov och vulgär sådan fördes av EAP – som numera mest framstår som en bisarr sekt som vill att Sverige ska gå i bräschen för att kolonisera Mars.

Inom Stockholmspolisen fanns det grupperingar som innehöll nazister, och Palmehatet hade givetvis många anhängare där. Andra länders underrättelsetjänster förtjänar att nämnas. USA under Reagan uppskattade givetvis inte Palmes försök till avspänning mellan supermakterna – själva ville de ju krossa ondskans imperium, aka Sovjetunionen. Israel uppskattade sannerligen inte Palmes kontakter med PLO, och Sydafrikas apartheidregim – hårt pressad av kamp inom landet och en stor internationell kampanj som inbegrep bojkott av landets varor – hade speciell anledning att vara missnöjda med den svenska regeringen som det i februari 1986 pågick en folkkongress för Sydafrika i Stockholm.

Med detta är inte sagt att statsministermordet organiserades av den eller den gruppen. Men i dessa kretsar fanns såväl motiv, och kunnande som resurser – samt rent av faktorer som kunde uppväga lockelsen av den utfästa belöningen på 50 miljoner kronor. Det är dock detta som Palmeutredningen aldrig riktigt har undersökt. Enskilda poliser har utretts, men tanken på att det kan vara en organiserad grupp av militärer, poliser eller främmande makts underrättelsetjänst viftades från första början bort till förmån för kurder eller ensamma missbrukare utan skjutvapenvana.

Under den korta tid jag gick omkring med boken fick jag två gånger frågan: vad har han för teori? Gunnar Wall driver ingen tes om vem eller vilka mördaren var. Istället bjuder han på en välskriven sammanfattning av den tillgängliga kunskapen om hela mordutredningen och visar på en mängd brister och problem. Det känns faktiskt uppenbart att han medvetet håller igen och inte spekulerar. Givetvis finns det goda anledningar till att inte bli spekulativ och öka risken att avfärdas som ännu en ”konspirationsteoretiker” eller något liknande, som de som nöjer sig med att tro på Christer Petterssons skuld kan tänkas kalla en. Själv skulle jag dock gärna ha läst mera om de reaktionära, välorganiserade, pengastinna och beväpnade kretsar som skulle kunna tänkas ha haft ett intresse av att undanröja statsminister Palme.

Jens-Hugo Nyberg