Tysk-franskt toppmöte 10 december: Imperialisterna firar sig själva

Återigen försätts en stad i undantagstillstånd för ett propagandistiskt jippo. När Merkel och Sarkozy träffas för att småprata i Freiburg kommer tusentals snutar, soldater och hemliga agenter omvandla den inre staden till ett avspärrat område. I och med att Guttenberg, Westervelle, Schäuble, Brüderle och Fillon närvarar kommer den politiska eliten att träffas för att äta middag.

Att grundlagsfästa rättigheter ställs åt sidan, är närmast självklart eftersom ”kanslern och presidenten har förträde”. Att eliten bara kan träffas med hjälp av beväpnade styrkor i bataljonsstorlek, visar dessutom nivån på stödet för deras politik.

Tysk-fransk specialitet: krig
Den 10 december äger det andra ”tysk-franska toppmötet” rum sedan 2001 i Freiburg. Liksom för nio år sedan, ska styrkan och beslutsamheten i den härskande klassen i Tyskland och Frankrike demonstreras. Där utöver ska naturligtvis det storartade samarbetet mellan de två imperialistiska nationerna hyllas och fördjupas.

Det är därför passande att man vid öppnandet av toppmötet ska ge en inblick i hur man föreställer sig det tysk-franska samarbetet: på Münsterplatz ska den ”militära äran” hyllas i samband med den ”tysk-franska brigaden”. Denna elitenhet, som bland annat är stationerad i Müllheim i närheten av Freiburg, är en del av EU:s stridskrafter i Eurokorps. De hålls i beredskap som ”snabbinsatstrupp” för ”fredsframtvingande operationer” som i Afghanistan, dvs. krig och terror – när som helst, var som helst – för att genomdriva ekonomiska intressen.

Men det är inte bara krig utåt som är en specialitet i det tysk-franska samarbetet, man kan också bygga på erfarenheter när det gäller krig inåt. Det mest aktuella exemplet är pryglandet av motståndare till Castorprojektet i Wendland med hjälp av paramilitära franska CRS-trupper på det tyska statsvåldets sida. Men också insatser som vid firandet av Nato i Strasbourg eller de europeiska polisövningarna i upprorsbekämpning i Lehnin, är uttryck för samma politik för att driva igenom kapitalisternas intressen.

Den systematiska avskärmningen av EU:s yttre gränser med hjälp av Frontex och den rasistiska avvisningspolitiken i Frankrike och Tyskland, nu senast i form av deportationerna av romer. I slutändan ska bara de komma in i EU som är ekonomiskt nyttiga. Även mord på flyktingar accepteras stillatigande. Också Freiburg kan vara med och konkurrera när det gäller omänskliga förhållanden i flyktingbostäder och utvisningar via Baden-Airpark.

Frankrike och Tyskland spelar alltså som centrala makter inom EU en ledande roll i den rasistiska och imperialistiska politiken. För att underbygga ledningsanspråken och öka sin världspolitiska tyngd, är samarbetet trots alla åsiktsskillnader en fördel för det tyska och franska kapitalet. I kristider har toppmöten som det i Freiburg en signalfunktion, men är samtidigt också en kampsignal till de rivaliserande makterna och lönearbetarna.

Krisen heter kapitalism
Merkel och Sarkozy står som överhuvuden för de starkaste makterna inom EU som ställföreträdare för spardiktaten gentemot ”krisförlorare” som Grekland och Irland. De säkrar därmed direkt de tyska och franska bankernas och koncernernas intressen. Ökningen av statsskulden i dessa länder – i hög grad förorsakade av ”räddningspaketen” till de nationella bankerna – skickas nu vidare till arbetarklassen i dessa länder. Det är arbetarklassen som ska betala för det kapitalistiska systemets kris – och som i frånvaro av framgångsrikt motstånd också kommer att betala.

Krisen har förmodligen ännu inte nått sin kulmen med tanke på situationen i Portugal, Spanien eller Italien. Ett sammanbrott för någon av dessa stater kan EU och IMF inte klara av, men det kan leda till ett sammanbrott för euron och därmed sätta hela det samlade ekonomiska systemet i fara. Uttalanden från olika EU-politiker kan ses som gradmätare på läget. De ser i slutet för en stat som Irland också slutet för EU.

De massiva angreppen på arbetarklassens landvinningar äger dock inte bara rum i länder som Grekland och Irland, vilka står inför omedelbar bankrutt. Den tyska och franska bourgeoisien är helt säkra på vem som ska betala kostnaderna. Oavsett om det är genom den tyska regeringens ”sparpaket” eller genom höjning av pensionsåldern i Frankrike – det genomförs massiva angrepp på arbetarklassen. Därmed står det klart att det rör sig om ett kontinentalt angrepp från den härskande klassen som ska leda till en strategisk seger över löntagarna.

Samtidigt resulterar bourgeoisiens angrepp i motstånd mot dess politik, vilket visas av massdemonstrationer, ockupationer och strejkrörelser i Syd- och Västeuropa. Den fara som detta innebär för kapitalisterna visar sig i de franska arbetarnas, elevernas och studenternas motstånd mot höjningen av pensionsåldern, vilket i slutet av oktober ledde till ett förrevolutionärt tillstånd i Frankrike. Det visade vilken klass som kan förlama centrala punkter i produktionen och paralysera kapitalets herravälde.

Dessa motståndsaktioner förblir dock alltför ofta nationellt isolerade och begränsas till enskilda sektorer eller enstaka dagar. Det är framför allt de fackliga ledningarnas reformistiska politik som är ansvarig för detta. Detta dilemma kan vi bara övervinna när vi gemensamt samordnar motståndet i kontinental skala på arbetsplatserna och i fackföreningarna och samtidigt bygger upp allianser mot krisen på arbetsplatser och i bostadsområden.

Autonoma begrepp som ”kontrollförlust” med decentraliserade aktioner erbjuder inget perspektiv i kampen mot kapitalets angrepp – och absolut inte för ett klasslöst samhälle, då det varken kan bryta statens makt eller bidra till de arbetandes självorganisering.

Föreställningen om att kunna stoppa Merkel och Sarkozy genom från varandra isolerade, ”decentraliserade” aktioner från smågrupper som inte samordnas, är ett rent önsketänkande som gör en dygd av frånvaron, bristen på organisering och ett tydligt klassperspektiv för motståndet.

– Motstånd mot krig och kapital: Nej till det tysk-franska imperialistiska toppmötet!
– Delta i allianserna mot krisen! Vi måste gemensamt bygga en internationellt samordnad motståndsrörelse mot kris och krig!

Kai Nermagheiner
Gruppe Arbeitermacht