Debatt om Slavoj Žižek (1)

I Arbetarmakts tidskrift Revolutionär marxism nr 7 publicerades en artikel av Simon Hardy om den slovenske filosofen Slavoj Žižek och hans förhållande till marxismen och revolutionär politik. Artikeln publicerades ursprungligen på vår internationella hemsida – www.fifthinternational.org. Nu har den besvarats av Mihailo Terzić. Vi återger båda artiklarna, var och en för sig, för att främja debatten inom vänstern.

Slavoj Žižek – en idealistisk trojansk häst

Under de senaste femton åren har den slovenske filosofen Slavoj Žižek blivit en berömdhet i hela Europa och dessutom som en av de ledande nu levande vänsterintellektuella. Han är en flitig författare och har producerat ett helt berg av böcker, varav många uppskattas på grund av sin livliga stil och kvickhet, och hans mycket prisade förmåga att gå från en analys av klassisk opera till Kapitalet och sedan till Alfred Hitchcocks filmer på bara några sidor.

Žižek är en av pionjärerna för ett slags renässans för akademisk marxism – en frisk fläkt i det moderna universitetets i övrigt ganska unkna klimat. Han är inte rädd för att fälla skandalösa kommentarer, (ironiskt) heja på Stalin och slakta några av vänsterns heliga kor, samtidigt som han förklarar att det är avgörande att återvända till Lenin och Marx om vi ska kunna omorientera den radikala vänstern.

Trots hans popularitet inom vänstern, är det ändå ur en marxistisk synvinkel nödvändigt att dra slutsatsen att oavsett Žižeks fördelar för den intellektuella vänstern, bidrar han i slutändan med mer förvirring än klarhet. Det allvarligaste problemet med hans intellektuella projekt är dess försök att återintegrera klassisk tysk idealism med ett slags vulgariserad marxism, som tolkas genom en hegeliansk-lacansk ”läsning”. En sådan strävan kan bara vara dåliga nyheter. Om vi skär bort den kvicka prosan och de njutbara hänvisningarna till modern kultur, är Žižeks projekt i slutändan motsvarigheten till en gökunge i boet.

Om vi helt enkelt accepterar att Žižek bara är en ”vänsterfilosof” med ett övergående intresse för marxism och leninism, kan vi kanske låta frågan vara – men Žižek försöker just ställa in sig hos yttersta vänstern, talar på olika konferenser och möten, inklusive de som gör anspråk på att förespråka en kommunistisk (revolutionär) dagordning. Han beskriver sig själv bland annat som marxist, till och med som leninist. Det är därför nödvändigt att undersöka dessa anspråk, att helt enkelt bara acceptera dem utan granskning är som att släppa in en trojansk häst mitt i den revolutionära vänstern.

Žižek som marxist
Det mest slående som skiljer Žižek från marxister ifråga om hans stil och arbete är att det helt saknar den vetenskapliga socialismens systematiska och metodiska praktik. Kapitalet må vara en torrare läsning än Žizeks In Defence of Lost Causes (2008), men det är en mer seriös bok med tanke på hur Marx närmade sig sitt ämne. Žizeks böcker är som ett skott från ett muskedunder fyllt med idéer, och att ta sig igenom de hundratals olika begreppen och idéerna i varje bok för att komma till kärnan är mödosamt. Det är helt enkelt inte en akademisk fråga om stil, den återspeglar Žižeks egen inställning till begreppens form och innehåll inom politiska och filosofiska idéer, som i viss mening är avskurna från klasskampens aktualitet. Om allting betraktas genom en idealistisk prisma, och sedan syntetiseras genom referenser till modern kultur, försvinner ofta betydelsen av vanliga människors faktiska kamp i räknandet av ord.

Žižeks hänvisningar till Marx är sporadiska och begravda bland (de ofta vanligare) hänvisningarna till sådana som Alain Badiou (en fransk maoist som Žižek liknat vid Hegel!), Heidegger, Nietzsche, Hegel, Lacan, Schelling och Kierkegaard. Han tar något från var och en, ibland insiktsfullt men oftare perifert eller esoteriskt, men absolut inte alltid från filosofins materialistiska avdelning.

Han är kanske mest berömd för sitt pionjärarbete med att popularisera Jacques Lacan. Låt oss först fastställa exakt var Lacan passar in i den postmarxistiska världen. Lacan avvisade marxismen till förmån för sin egen form av psykoanalys och inspirerade Louis Althusser, som grundade den moderna strukturalismen. Problemet med strukturalismen är att den förpassar marxismens levande ande och samhällsanalys till en dödvikt, utan någon verklig föreställning om agenter eller omständighet. Det politiskt aktiva subjektet, som är förmöget till revolutionär handling, saknas helt enkelt hos Althusser. Arbetarklassen är så dominerad av något som kallas den ideologiska statsapparaten att den ständigt hindras från att bilda ett sammanhängande revolutionärt medvetande och frigöra sig själv.

Den här filosofin passar mycket bra in i vänsterns dominerande intellektuella trend efter andra världskriget att förpassa arbetarklassen till en underordnad position och förklara att den ”inte längre är revolutionär”, en inriktning som bland annat Herbert Marcuse och Jürgen Habermas följde. Althusser och Žižek skulle givetvis svära trohet mot arbetarklassen, men den modell för samhälle och hur medvetenhet utvecklas som de föredrar underlättar inte för dem att förespråka arbetarklassens egen frigörelse.

Istället är det bara intellektuella som verkligen är fria från denna ideologiska dominans. Althusser var själv en fransk intellektuell i det helt igenom staliniserade kommunistpartiet, och tilldelade intellektuella en privilegierad roll när det gäller politisk handling och förtalade arbetarklassen som hopplösa och passiva objekt för förtrycket. Althusser trodde att subjekt bara blir subjekt genom förmedling av ideologin, ett subjekts genomdränkning med ideologi ger subjektet innehåll och mening. I den meningen är vi alla produkter av ett ideologiskt järngrepp på vårt medvetande och även undermedvetna.

Lacan utvecklade ett psykoanalytiskt system som Žižek försöker integrera i sin politiska ståndpunkt. Lacan använde termerna symboliskt, imaginärt och reellt för att beskriva det mänskliga medvetandets tre ordningar. Med utgångspunkt hos Freud tillfogade han en speciell poststrukturalistisk vridning, nämligen den besatthet av språket som dominerade så stor del av den intellektuella vänstern i Frankrike efter andra världskriget.

Språket är givetvis ett intressant område för studier, men det är fel att sätta det allra främst och i centrum på det sätt som Lacan och därefter (även om det är av andra skäl) Habermas gör. Undersökningens utgångspunkt är för marxister den socio-ekonomiska terrängen, och därifrån de korresponderande klasskrafterna, politiken, lagarna m.m. Språket är en avgörande del av mänsklighetens utveckling som medvetna varelser, men det återspeglar alltid i slutändan den socio-ekonomiska basen i det samhälle där det används.

Begreppet det reella är avgörande för Lacan, det verkar utanför språket, vi kan inte känna till det, det är inte synonymt med verkligheten, utan har sina egna väsentliga attribut. Detta är mycket likt den kantska kategorin noumena (ding an sich, tinget i sig), inte fenomenens tillhörande essens i den verkliga världen, utan en värld av essenser som vi inte kan veta något om.

Hegel bröt sönder detta. Han hävdade att även om världen är full av framträdanden som existerar separat från esssenser, kan vi känna till essensen genom rationell undersökning. Marx höll med om detta och integrerade begreppen essens och framträdande i Kapitalet, exempelvis i sin teori om varufetischism.

Genom att gå tillbaka till Lacan hävdar Žižek att det finns en värld som vi inte kan känna till, något som bara kan anta en metafysisk karaktär eftersom det är overifierbart även med hjälp av ett minimum av empirisk analys. För Lacan (och Žižek) befinner sig det reella just utanför språkets symboliska ordning och kan inte vara känt. En materialist skulle då svara: Vad är det då till för?

Även klasskampens begrepp, som är centralt i marxismen, behandlas genom att använda Lacan eller Ernesto Laclau som primär källa mot Marx. Eftersom Žižek förnekar, vilket Andrew Robinson och Simon Tormey påpekar (Thesis Eleven nr 80, 2005), existensen av en faktisk kapitalistklass, accepterar han bara klasskampen som antagonism och konflikt. De är givetvis drag i klasskampen, men Žižek använder klasskampen bara som ”något som händer”, och som förmedlas genom en triad av klasser som överensstämmer med Lacans tre ordningar, utan att förbinda dem med den samhällsekonomiska kärna ur vilken klasser kommer och vad de gör. Den egendomslösa så kallade underklassen är det reella, arbetarklassen blir den imaginära ordningen och den härskande klassen är den symboliska ordningen.

Žižeks politiska ekonomi är svag och därför framstår hans uppmaning till klasskamspolitik nästan som en tom bön om att något ska hända, speciellt som hans teoretiserande av proletariatet nästan inte existerar.

Idealistisk filosofi
Žižek har spillt mycket bläck på böcker som ger sig ut för att erbjuda en ny läsning av Kant och Schelling. Två av de främsta är The Parallax View (2006) och The Indivisible Remainder (1996), två böcker som behandlar kantska antinomier (förskjutningar) och Schellings Weltalter (världsålder), och som försöker hitta det som är bra i dem.

Problemet för marxister är att båda filosoferna har ett antagonistiskt förhållande till materialismen, marxismen och klasskampspolitiken. Schelling är en from idealistisk naturforskare och antimaterialist som också var filosofisk motståndare till Hegel. Kant är grundaren av den moderna tyska idealismen. Hegels kritik av Kant plockades upp av Karl Marx som avvisade det mesta av Kants idéer (även om Marx gav Kant förtjänsten av att ha återinfört dialektiken som begrepp i filosofin under upplysningen).

Varför då slå in på den vägen? Žižek själv medger att hans ”ultimata fokus är Hegel och Schelling”, dvs. den idealistiska del av tysk filosofi som Marx och Engels kritiserade och avlägsnade sig ifrån. Försök att återinföra sådana idéer i en marxistisk världsåskådning leder alltid till katastrof, vilket visades av den nykantianska väckelsen i tysk socialdemokrati för hundra år sedan. Till och med Lacan, den franska strukturalistiska interventionen, degraderas till rollen som en maskin, som när ”maskinen Lacan läser Hegel som läser [Marx, Lenin, Matrix eller Mozart m.m.]”. En viss intellektuell flexibilitet kan givetvis bidra till att kasta nya perspektiv på saker och ting, men Žižek avviker mot en hypertrofisk och eklektisk metod som inte har så många bestämda koordinater för verkligt kritisk tillämpning.

Žižek hävdar att Hegel egentligen bara kan förstås genom Schellings mellanliggande position. Eftersom Hegels Idé är självgenererande och evig mildrar Schelling den och öppnar ett mellanrum genom vilket kontingensen och immanensen kan framträda. Schelling är nödvändig eftersom han erbjuder en teori inte så mycket om blivande som om början.

Det är naturligtvis väsentligt att bygga vidare på Hegels metod, och faktiskt mer än så, vi måste syntetisera den till en materialistisk helhet, som Marx gjorde, annars är vi strandsatta i den rationalismens tidiga borgerliga filosofi istället för vetenskaplig socialism. Žižeks argument är intressant, men ur en marxistisk synvinkel kan man fråga sig: varför bege sig dit? Om Žižek försöker säga att rörelsen från Kant över Hegel och till Marx (var och en kritiserande den andre tills den slutliga flykten från idealismen med Marx) är felaktig, att det faktiskt är Kant via Hegel över Schelling och till Hegel (eftersom Schelling är viktig för att få in Hegel på rätt linje och lösa motsättningar som finns inneboende i hans system, så att vi måste gå genom Schelling för att komma tillbaka till Hegel), då börjar vi redan se problemet med Žižeks anspråk på att vara ”kommunist” eller åtminstone vetenskaplig socialist.

Žižeks bok The Parallax View, som av sin författare betraktas som hans magnum opus (huvudverk), uppträder i själva verket som försvar och befästande av Kojin Karatanis bok Transcritique (2005), som föresätter sig att omformulera både Hegel och Marx som kantianer, dvs. att de aldrig kunde undfly den tyska idealismens hastighet och i själva verket drogs bakåt i tiden (både kronologiskt och filosofiskt) till Kant. Karatani och Žižek hävdar båda i grund och botten att det inte är dialektikens syntes (eller snarare aufhebung) som är central i Marx metodologi, utan i själva verket den parallaxa synen, dvs. ”konfrontationen mellan två nära förbundna perspektiv mellan vilka ingen neutral gemensam mark är möjlig”.

Žižek utlovar att rehabilitera den dialektiska materialismen genom att använda den nya modellen med parallax utgångspunkt i motsats till den dialektiska rörelsen. Žižek hävdar att det just är mellanrummet mellan antinomier som är det dialektiska rummet, spänningen och mellanrummet är den verkliga kunskapens faktiska punkt, och vi måste acceptera att det finns en oreducerbar antagonism i dess kärna. Syntesens möjlighet, som inte utesluts per se, degraderas till en sekundär fråga. Det är möjligt att läsa denna metodologi som mycket nära Stalins egen syn på dialektiken, där han hävdar att den bara består av konflikt och motsättning, inte negation (och sublation – Hegels aufhebung översatt till engelska).

Återigen kommer vi till begreppet antagonism som inneboende i systemet men oförenligt med ett politiskt projekt för att övervinna det. Socialismen förefaller i stället för att vara syntesen av arbetarklassens kamp som kvalitativt kokar över till ett revolutionärt störtande av den existerande samhällsordningen, befinna sig långt bort från den plats där Žižek hamnar, trots att han säger sig vara trogen kommunismen som en ”idé”.

En dialektisk analys pekar ut socialismen som det naturliga nästa steget efter kapitalismen genom att analysera det existerande samhället och exakt se hur det kan övervinnas och upphävas på en högre nivå i en ny tingens ordning. Žižek pekar i motsatt riktning, bort från en verklig frigörelse och mot ett utrymme med (ständig) ”spänning”.

Lenin och Trotskij: signifianter och utopiker
Žižeks senaste bokprojekt om frågan om våld uppenbarar ännu mer vad han försöker göra. När han publicerar verk av Robespierre, Lenin och Trotskij, med avsikten att återinföra den revolutionära handlingen i det politiska livet, har Žižek intressant nog valt Kommunismen och terrorn av Trotskij som sin utvalda bok. Varför det? Kommunismen och terrorn har ett något kontroversiellt rykte bland revolutionära socialister; den är Trotskij när han är som mest jakobinsk. Pamfletten skrevs mitt under det ryska inbördeskriget när Trotskij förde befäl över Röda armén och försöker försvara användningen av revolutionärt våld gentemot Karl Kautskys kritik. Samtidigt som den bör läsas som ett historiskt verk och en polemik mot pacifism och den mest kontrarevolutionära formen av reformism, innehåller den fraser och en politik med rötter i ett inbördeskrig, och den lägger inte fingrarna emellan beträffande demokrati och arméns och våldets roll i att försvara en arbetarstat.

När man läser boken är det lätt att se varifrån stalinisterna får sin föreställning om proletariatets diktatur, istället för att betrakta odemokratisk praxis som en nödvändig reträtt från programmets kärna, som orsakas av tidens objektiva faktorer, använde stalinisterna i själva verket en del av de konjunkturella argument som Trotskij använde och extrapolerade dem till ett helt system för att regera. Žižek pekar till och med fräckt på ryktet att det efter Stalins död bland hans papper fanns ett kraftigt kommenterat och välläst exemplar av boken, med många merkeringar intill en del av de mest auktoritära avsnitten!

Utan en teori om arbetarklassen, en föreställning om proletariatet, kan Žižek bara reducera revolutionärt våld till en handling som inte har behov av arbetarklassen. Här kan vi se fröna till stalinismen – och det är klokt att komma ihåg att Žižek ofta skojar om att han är stalinist. Ian Parker har emellertid påpekat att Žižek låtsas att han låtsas att han är stalinist, och det finns alltid som Lacan sade en del sanning i ett skämt (Slavoj Žižek: A Critical Introduction, 2004).

I sin essä ”Repeating Lenin” (www.lacan.com), är faktiskt kärnan i hans argument att i det postmoderna tillståndet, där den ”egentliga” politiken motverkas av identitetspolitik, pseudomultikulturalism och en postpolitisk diskurs om mänskliga rättigheter, betecknar Lenin någon som är beredd att handla. Men vilken handling? Žižek tror faktiskt att den viktigaste aspekten att återvinna hos Lenin är hans förmåga att omformulera marxismen i kölvattnet efter en traumatisk politisk händelse som stört de tidigare koordinaterna och lämnar dem, i lacansk mening, som en flytande signifiant. Det är Lenin, som Žižek upphöjer till ett slags ofelbar stor man/ledare, som återställer koordinaterna och vrider situationen till sin fördel.

Žižek formulerar det så här: ”’Lenin’ är inte det nostalgiska namnet på gammal dogmatisk visseht; DEN Lenin som vi, för att uttrycka det med Kierkegaards termer, vill rädda är tvärtom Lenin i vardande, den Lenin vars grundläggande erfarenhet var att kastas in i en katatrofal ny konstellation i vilka gamla koordinater visade sig värdelösa, och som därför tvingades ÅTERUPPFINNA marxismen – minns hans kärva anmärkning på tal om något nytt problem: ’Om detta sade Marx och Engels inte ett ord.’ Idén är inte att återvända till Lenin, utan att UPPREPA honom i den kierkagaardska meningen: att återfinna samma impuls i dagens konstellation. Återvändandet till Lenin syftar varken till att nostalgiskt återskapa de ’gamla goda revolutionära tiderna’, och inte heller en opportunistisk, pragmatisk anpassning av det gamla programmet till ’nya förhållanden‘, utan att upprepa, i de nuvarande världsomfattande förhållandena, den leninistiska gesten att återuppfinna det revolutionära projektet under imperialismens och kolonialismens förhållanden, mer exakt: efter det politiska, ideologiska sammanbrottet för den långa perioden av framstegstänkande i katastrofen 1914… Det Lenin gjorde för 1914, måste vi göra för 1990 ’Lenin’ står för den tvingande FRIHETEN att upphäva de existerande unkna (post)ideologiska koordinaterna, det försvagande Denkverbot (tankeförbud) i vilket vi lever – det innebär helt enkelt att vi tillåts tänka igen.”

Lenin som ett utrymme för tänkande? Här måste något vara fel.

Žižek avslutar sitt återkallande av Lenin på följande sätt: ”Att UPPREPA Lenin innebär följaktligen INTE en ÅTERGÅNG till Lenin – att upprepa Lenin är att acceptera att ’Lenin är död’, att hans speciella lösning misslyckades, till och med misslyckades på ett monstruöst sätt, men att det fanns en utopisk gnista i den som är värd att rädda.”

Lenin återupplivas därför inte som Lenin revolutionären, utan som en symbol för något annat, ett slags energisk politisk ande, en utopiker och i slutändan en idealist (eller i Žižeks fall, ett Ideal utan någon verklig relevans för idag). Eftersom Lenins projekt var en arbetarrevolution, är argumenterande för en upprepning av Lenin utan ett proletariat som revolutionärt subjekt en tom förvrängning, i själva verket ett rop på tankefrihet, som används på ett hegelianskt sätt av Žižek.

Vad säger Žižek om arbetarklassen? I samma essä inleder Žižek ett direkt angrepp på föreställningen om krisen för det proletära ledarskapet. Detta är, i korthet, det argument som Trotskij förde fram under 1930-talet: att arbetarklassen är förmögen att kämpa mot kapitalismen, men hålls tillbaka av sin ledning, sina fackliga företrädare, socialdemokratiska partiledare, parlamentsledamöter och så vidare, vilka ständigt avleder kampen in i säkra parlamentariska kanaler, eller organiserar proteststrejker som ”aldrig går för långt”. Ett begreppsliggörande av omfattningen och djupet i ledarskapskrisen är avgörande för revolutionär strategi idag, och det kan hjälpa oss att övervinna en del av vänsterns moderna ångest i de framskridna liberala demokratierna: varför äger det inte rum fler strejker? Varför finns det inte en högre nivå av klassmedvetande? och så vidare.

Žižek angriper denna idé och hävdar att det vanliga vänsterschemat är att ”identifiera någon arbetarrörelse som påstås uppvisa en verkligt revolutionär eller åtminstone socialistisk potential, men som först utnyttjades och sedan förråddes av de prokapitalistiska och/eller nationalistiska krafterna. På det sättet kan man fortsätta att drömma att revolutionen finns runt hörnet: allt vi behöver är det autentiska ledarskapet som skulle kunna organisera arbetarnas revolutionära potential. Solidarność var, om man ska tro dem, från början en arbetarnas demokratiska-socialistiska rörelse, som sedan ’förråddes’ av sitt ledarskap som korrumperats av katolska kyrkan och CIA… Denna mystiska arbetarklass vars revolutionära framstöt upprepade gånger omintetgörs av de förrädiska nationalistiska och/eller liberala politikerna är en av två fetischer för de flesta av de återstående trotskisterna.”

Han går vidare med att beskriva det som han betraktar som den andra ”fetischen”, nämligen tron att om Trotskij och Lenin hade gjort gemensam sak mot Stalin 1922 skulle den framväxande byråkratin ha kunnat besegras.

Hans argument mot ledarskapets kris är att ”den ’autentiska’ arbetarklassen” för Žižek ”helt enkelt inte existerar”. Vad menar han med det? Det är givetvis sant att den industriella arbetarklassen inte existerar i västländerna i samma utsträckning som den gjorde 1920 eller under 1930-talet, att det pågår ett skifte över till en ekonomi med service och bank- och finansverksamhet och en efterföljande förändring av formen för arbetarklassens existens.

Detta är alltid sant. Arbetarklassen i Storbritannien på Marx tid var inte samma arbetarklass som i Storbritannien 1917 eller 1987. Det är helt enkelt ett argument för att kontinuerligt uppdatera strategi och taktik för nya arbetarsektorer när de går ut i kamp – det är också ett argument för internationalism eftersom den industriella arbetarklassen nu finns i länder som Kina. Om allt detta är sant genom att hävda att den autentiska arbetarklassen inte finns, då måste det i själva verket finnas en inautentisk arbetarklass, dvs. inte en arbetarklass som vi känner till den, eller inte ens en arbetarklass.

Ingen vägledning till handling
Om vi utgår från Marx berömda uttalande att filosoferna bara har förklarat världen men att det gäller att förändra den, då bör vi börja med att se vad som är Žižeks vägledning till handling. Nu måste inte varje filosofisk idé eller teori vara direkt tillämplig för revolutionär eller emancipatorisk handling av något slag, men Žižek har presenterat några förslag som vi antagligen bör ta en titt på.

Ett av Žižeks bättre argument rör den diskurs som för närvarande dominerar internationella förhållanden som berör ”humanitära insatser”. Han angriper alldeles riktigt detta som en postpolitisk ursäkt för imperialism. Han placerar argumentet för humanitära insatser som ett ”brådskande” argument, dvs. det kräver att vi måste handla, och handla snabbt för att förhindra folkmord, brott mot mänskliga rättigheter m.m. Detta stänger utrymmet för debatt och diskussion och låter status quo (imperialismen) bestämma dagordningen och neutralisera motstånd. Samtidigt som allt detta är sant, avslöjar hans lösning den radikala svagheten i hela hans projekt ur en emancipatorisk synvinkel. Det är kanske på Žižeks vanliga sätt utformat för att ”chockera”, men det han föreslår är just att ”inte göra något alls”. Det ger tid för att tänka, att reflekterande bedöma alternativa handlingsvägar.

Žižek kan själv inte föreslå något, eftersom han inte har någon verklig föreställning om den revolutionära arbetarklassen, om en verklig politisk subjektivitet som kan motverka imperialismen. Vi motsätter oss imperialistiska ingripanden som socialister och uppmanar till beväpning av de som berörs av potentiella folkmord (exempelvis Darfur) för att de ska kunna försvara sig själva.

I ett annat verk hävdar Žižek: ”Jag är därför frestad att kasta om Marx elfte tes: den första uppgiften idag är just att inte underkasta sig frestelsen att handla… utan att ifrågasätta de hegemoniska ideologiska koordinaterna.” Men för de av oss som redan har ifrågasatt de hegemoniska ideologiska koordinaterna och som redan har utarbetat en strategi för handling, ska vi vänta?

En idé om revolutionär ”akt”ion men utan något proletariat att tala om leder ner längs den revolutionära terrorismens väg, eller som Žižek själv en gång efterlyste Linksfaschismus (vänsterfascism; om detta radikala val fördöms av blödiga liberaler, så får det vara så!), dvs. det våld som tillfogas samhället av någon annan, något slags auktoritär som vågat handla. Žižek följer Marcuse i fotspåren och förbinder, vilket följer av Matthew Sharpes kritik av Žižek (Slavoj Zizek: A Little Piece of the Real, 2004), den nuvarande avpolitiseringen (postpolitiken) med en strukturellt övermäktig ideologi som antingen kan leda till cynism eller voluntaristisk ultravänsterism.

Ett bra exempel kommer från Revolution at the Gates, Žižeks urval av Lenins texter från 1917, där han hävdar att en verkligt chockerande handling på en demonstration när man ställs inför polisen är att ”individerna börjar slå varandra”. Tack för rådet, kamrat!

Slutsats
Žižek är säkert en mycket intressant tänkare när det rör sig om analys av film och kultur, och på det området är han värd att läsa och tänka kring. En del av de begrepp som han använder, exempelvis i ”Perverse Guide to Cinema” är utomordentligt klarsynta och gör det möjligt med radikala läsningar av film som erbjuder helt nya insikter.

Men när han kliver ut ur detta område tillför han inte så mycket av insikter som förvirring och erbjuder en farlig väg för de som vill följa honom okritiskt. Det är ett vittnesbörd om den marxistiska teorins allmänna svaghet idag, speciellt när det gäller filosofi, att någon som Žižek kan hyllas som en så stor inspiration och steg framåt. Istället för en återgång till den idealistiske Hegel som inspirationskälla, behöver socialister fokusera på att föra fram revolutionens aktualitet här och nu och arbetarklassens centrala ställning som subjekt-objekt i den revolutionära kampen mot alla existerande samhällsförhållanden.

Marxismen efter andra världskriget var en reträtt från landvinningarna 1902–1922, bort från det revolutionära programmet och begreppen och ner i ett träsk med eklekticism, strukturalism och i slutändan nästan dödligt sårad av postmodernismen. Det var både en produkt av och ett bidrag till vänsterns allmänna politiska nedgång, vänsterintelligentsians förvirring och därefter en reträtt från den revolutionära politikens strategiska frågor. Žižek påstår sig bidra till ett återupplivande av kommunismen och en förnyad debatt om dessa frågor. Han framkallar utan tvivel debatt, men han är i själva verket en trojansk häst som smugglar in idealistiska och antirevolutionära begrepp i vänstern.

Simon Hardy

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *