Debatt om Slavoj Žižek (2)

Följande artikel är delvis en kritik, delvis en kommentar till Simon Hardys artikel – se Debatt om Slavoj Žižek (1).

Till försvar för Žižek

Jag känner mig inte kompetent att kommentera frågan om huruvida strukturalismen skadade marxismen och den revolutionära politiken, eftersom jag inte känner till kontroversens historik. Men med tanke på en del fakta, kan jag inte se att dessa två strömningar är så motsatta i verkligheten. Strukturalister tillhör de sällsynta intellektuella i dagens Slovenien som uppmanar till bildandet av ett verkligt, revolutionärt vänsterparti, vilket jag tror också är Förbundets politik; strukturalismens vagga Frankrike har varit och är fortfarande bland de europeiska länder som har de mest livfulla revolutionära aktiviteterna, för att nu inte nämna de många teoretiska parallellerna mellan Freuds psykoanalys och marxismen, som idealet att söka sanningen oavsett konsekvenserna, eller analogin mellan Marx och Freud som grundare av helt nya diskurser, vilket Foucault förklarade i sin text ”Marx och Freud”.

Marxismen och lacanska läsningar av Hegel är inte heller så långt från varandra som Simon framställer det. Att gå tillbaka till tysk idealism genom lacanska läsningar innebär inte att gå emot marxismen och den materialistiska världsåskådningen. Det är sant att det reella som Žižek eller Lacan talar om är metafysiskt och obegripligt. Men det innebär inte att de inte är materialister. Det reellas begrepp är mycket likt Freuds begrepp det undermedvetna: det är inte tillgängligt för vårt medvetande, därför har det en viss metafysisk karaktär. Men vi vet att det existerar, eftersom det har effekter och manifestationer i verkligheten (Freud var en övertygad materialist och förespråkare för en vetenskaplig metod). På samma sätt ät det reella inte viktigt i sig utan på grund av sina manifestationer i verkligheten. Således är Žižek, i den utsträckning som han talar om det reella, snarare intresserad av hur det formar verkligheten och hur det skrivs in i den.

Frågan om huruvida Žižek är stalinist eller inte är intressant. I sina senare böcker och intervjuer ger han komplimanger till Stalin, vilka vanligtvis är utformade som ett slags skämt. Det är inte så svårt att gissa att han, även om han skämtar och provocerar, verkligen känner tillgivenhet för stalinismen. I det sammanhanget är Ian Parkers påstående att Žižek ”låtsas att han låtsas vara stalinist” en överflödig iakttagelse. Žižek döljer det inte, han erkänner klart och tydligt sin sympati för stalinismen (som han formulerar det i dokumentären Žižek! som Simon också citerar, ”det som inte ska tas på allvar [om de sarkastiska kommentarerna] är sarkasmens själva form”, och tillägger att ”det är skämtets form som döljer effekten att jag är allvarlig”). Den verkliga frågan är emellertid på vilket sätt eller i vilken utsträckning han är stalinist. Min känsla är att han inte är en fullständig, gammaldags stalinist, men det finns en del drag hos stalinismen som han uppskattar på djupet.

I hans böcker från slutet av 1980-talet (som finns på slovenska) kritiserade han det jugoslaviska kommunistpartiet för att huvudsakligen ha en stalinistisk förståelse av historien. När partiet gradvis inledde demokratiserande reformer efter Titos död 1980, gavs reformerna tolkningen att de är en historisk nödvändighet i den självstyrande socialismens utveckling. Žižek hävdade å andra sidan att en verklig flykt från denna typiskt stalinistiska historiediskurs, historien som ett kontinuerligt framsteg, skulle vara att erkänna att den historiska processen huvudsakligen är oförutsebar. Till detta fogade han att en verklig demokratisering skulle sakna förmynderiet i partiets övervakning och omsorg att det inte skulle förlora kontrollen.

Och vad är det Žižek gillar i stalinismen? I en intervju sade han att det enda som han finner sympatiskt i stalinismen – även om det inte är något inneboende i den – är att Stalin var den enda punkt som verkligen skrämde kapitalisterna. Han var den enda punkt där de verkligen blev rädda, eller, som Žižek formulerade det i någon föreläsning, under Stalin fanns det ingen nåd: om du ställde till det för företaget, hamnade du framför exekutionsplutonen.

När Žižek säger att vi måste ”först tänka och sedan handla”, kritiserar han det slags liberala humanitära vädjanden om omedelbar handling som är så starkt närvarande i medierna idag, som i Michael Palins reseprogram på BBC där vi kan höra uppmaningar att inte tänka (på orsakerna till humanitära katastrofer), bara handla, företrädesvis genom att skänka pengar till välgörenhet. Žižeks kritik är faktiskt begränsad till den diskursen. Förbundets förslag att beväpna de som berörs av ett potentiellt folkmord, istället för att möjliggöra en imperialistisk intervention, är, tror jag, ett alternativ till denna liberala diskurs, och därför gäller Žižeks kritik inte.

Det är sant att Žižek inte har något konkret program eller vägledning till handling. Jag kan förstå Simons frustration i det avseendet. Han ger dock ledtrådar och idéer. På sätt och vis intar Žižek ställningen som psykoanalytiker i den klassiska psykoanalytiska seansen, medan hans läsare kan jämföras med patienten: psykoanalytikern avgör inte och är inte tänkt att avgöra innebörden i patientens drömmar, att ge ett svar på hans problem och en slutlig lösning. Det är patienten själv som måste tolka sina drömmar genom psykoanalytikerns förmedling. Däri är den ”sanna” tolkningen ytterst den som han finner sann, eller bättre uttryckt, den som fungerar för honom (avslöjar en del av hans undermedvetna eller får hans hämning att släppa och gör det möjligt för honom att fungera bättre). Psykoanalytikern är en stötta i den process som måste genomföras av patienten.

Vi lever i en tid när en gammal tidsålder har tagit slut men något nytt ännu inte har framträtt och det måste uppfinnas i en nära framtid (det är därför som prefixet post används så ofta: ”postmodernitet”, ”postpolitik” m.m.). Žižek kan inte avfärdas som värdelös, och ännu mindre som en trojansk häst, utan bör accepteras som en följeslagare på den osäkra väg som ligger framför oss.

Mihailo Terzić

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *