Arbetarmakt

Revolutionen i Egypten har gått in i en avgörande ny fas i och med att tusentals arbetare i hela landet inleder strejker mot regimen och dess chefer. Den 8 februari ägde de största och mest utbredda demonstrationerna hittills rum. De omfattande demonstrationerna i Kairo, Alexandria och Suez visade att de kommentatorer i väst som sade att rörelsen hade passerat sin höjdpunkt och att revolutionen misslyckats hade fel.

Robert Fisk rapporterar från Kairo att det var så många som samlades vid torget igår kväll att protestområdet vidgades till broarna över Nilen och de andra torgen i centrala Kairo och att många kom för första gången. En bedömning av demonstrationernas verkliga storlek är praktiskt taget omöjlig – sannolikt flera miljoner. Demonstranternas aktioner trappades upp när hundratals demonstranter omringade parlamentsbyggnaden, inte långt från Tahrirtorget, och satte upp barrikader.

Nu börjar de egyptiska arbetarna att lägga sin tyngd i vågskålen genom att inte bara protestera mot regimen utan mot sina diktatoriska arbetsgivare och kräva högre löner för att täcka den galopperande inflationen, avskedanden på grund av krisen och arbetslösheten bland ungdomar. Det faktum att den hatade polisen drivits bort från gatorna skapar större utrymme för arbetarna att strejka och protestera mot sina chefer, utan att behöva vara rädda för att bli inspärrade, torterade eller dödade i regimens händer.

Nu uppmanar två av Egyptens oberoende fackföreningar till en obegränsad generalstrejk och en demonstration utanför den statligt understödda Allmänna Statliga Fackföreningsfederationen. Al Ahram – som brutit med regimen och nu stöder oppositionen – har på sin hemsida rapporter om hela rader med strejker som brutit ut i flera städer. Det kanske beror på att mer än hundra journalister trängde ihop sig i entrén till Al Ahram, fördömde korruptionen, krävde pressfrihet och krävde att de skyldiga ställs till svars för dödandet av två anställda vid tidningen under protesterna på Tahrirtorget. Demonstranter skriker paroller mot korruption och mot tidningarnas redaktörer och direktörer. Deras talkörer inberiper: ”Revolution överallt i Egypten, revolution på Ahram” och ”Nej till orättvisa”.

I Suez, där ursinniga strider utkämpats under de senaste två veckorna, demonstrerade mer än 2 000 textilarbetare och andra igår. Arbetare från fem serviceföretag som ägs av kanalmyndigheten i Suez, Port Said och Ismailia inledde en obegränsad sittstrejk idag. Mer än 6 000 demonstranter kommer att fortsätta sin sittstrejk tills deras krav är tillgodosedda. De protesterar mot låga löner och försämrade hälso- och arbetsförhållanden och kräver att deras löner och förmåner motsvarar de för kanalmyndighetens anställda. Vid det nationella stålverkets anläggning i Suez inledde 500 strejkande arbetare en sittstrejk efter att ha blockerat vägen. Arbetarna hävdade att de har de lägsta lönerna trots de gifter de utsätts för.

I textilstaden Mahalla al-Kubra lämnade mer än 1 500 arbetare fabriken och blockerade vägarna. Och mer än 2 000 arbetare från läkemedelsföretaget Sigma i staden Quesna gick ut i strejk medan omkring 5 000 arbetslösa ungdomar stormade en regeringsbyggnad i Aswan och krävde att guvernören avskedas. I Kairo demonstrerade sanitetsarbetare utanför sitt högkvarter i Dokki och i Luxor marscherade tusentals som drabbats av sammanbrottet för turistindustrin för att kräva stöd från regeringen. Det står nu klart att alla klassiska villkor för en revolution är uppfyllda – massorna är inte beredda att fortsätta leva på det gamla sättet och den härskande klassen kan inte längre styra på det gamla sättet.

Regimen klamrar sig fast vid makten
Vicepresident Omar Suleiman – under lång tid landets högst uppsatta torterare och hundlikt lojal mot USA och Israel – håller fast vid strategin med spänning och hot för att dra in oppositionen i långa och fruktlösa förhandlingar med förhoppningen att det ska trötta ut demonstranterna. Han har sagt på ABC News att Egypten för närvarande saknar den nödvändiga ”demokratiska kulturen” för de förändringar som demonstranterna kräver. Han hotar med att de fortsatta protesterna är ”mycket farliga” och att ”alternativet till dialog är en kupp”.

Å andra sidan har den nya generalsekreteraren för diktaturens Nationella Demokratiska Parti, Hossam Badrawi, slagit fast att Egypten och hela Mellanöstern bevittnar en historisk förändring och att ”det är dags för ledarna att respektera sina folk och inse att folket har höjt sin röst och kan förändra sina liv.” Han gick till och med vidare och sade: ”den 25 januari är en unik och civiliserad revolution som syftar till ett bättre Egypten i alla avseenden”. Om det nu är så, beror det definitivt inte på honom eller hans parti. Badrawi påstås vara liberal och har inkallats för att försöka förnya bilden av NDP. För lite för sent, är det man kommer att tänka på.

NDP, dess poliskår och element inom militären har blod på sina händer. Human Rights Watch säger att 302 människor har dödats under de senaste 16 dagarna. Bedömningen är baserad på besök på ett antal sjukhus i landet och organisationen sade att dokumentationen visar att dödssiffran har gått upp till 232 i Kairo, 52 i Alexandria och 18 i Suez. Och det skulle ha kunnat vara ännu blodigare om inte meniga polismän och soldater hade vägrat att lyda order. Bloggar rapporterar att general Habib Ibrahim El Adly, som då var inrikesminister, beordrade polisen att skjuta skarpt mot demonstranterna. En officer rapporterade den 25 januari: ”Jag flydde från tjänsten efter att El Adly bad oss att skjuta skarpt på måfå mot demonstranterna.” Förare av stridsvagnar vägrade också att köra ut på Tahrirtorget över demonstranternas kroppar. Protesternas omfattning skapar sprickor i statsapparaten, ännu ett säkert tecken på den revolutionära situation som Egypten befinner sig i.

Ett annat tecken på att mediernas mur av tystnad bryter samman är Wael Ghoneims fall. Liksom i den tunisiska revolutionen kan specifika fall av grymhet och orättvisa ha en oerhörd betydelse. I juni förra året blev Khaled Saids fall en prövosten för ungdomar som använder nätet och sociala medier. Den 28-årige Said från Alexandria släpades ut från ett Internetkafé och misshandlades till döds av två säkerhetsmän. Flera demonstrationer organiserades i Alexandria och i andra städer och en Facebookgrupp med namnet ”Vi är alla Khaled Said” hade snart många tusen anhängare. Wael Ghoneim, regional marknadschef för Google i Mellanöstern, lanserade gruppen och fortsatte att agitera mot regimen.

Han blev föga förvånande gripen den 25 januari. När han släpptes i måndags, blev han intervjuad i ett populärt teveprogram. Han bröt samman när han återgav hur många unga människor som dödats i demonstrationerna och uppmanade till fortsatta mobiliseringar. Detta hade uppenbarligen en enorm inverkan för att öka antalet på gatorna nästa dag och i att vända ett stort antal som ännu inte varit involverade mot regimen. Mer än 100 000 egyptier har använt Facebook för att ge honom sitt förtroende att representera upproret den 25 januari.

Rörelsens ledning
Frågan om ledning och representation av demonstranternas massa har nått en kritisk punkt. De mindre eftergifter som Omar Suleiman erbjudit ”representanter” för politiska partier och andra grupper, inklusive Muslimska Brödraskapet, har rest frågan om hur demonstranterna själva ska kunna besluta vem som ska representera dem. Än så länge är det Suleiman som ”väljer deras representanter”. En koalition av ungdomsgrupper har bildats. Den inkluderar 6 april-rörelsen, kampanjen till stöd för Baradei och demokrati, Knacka dörr-kampanjen, Muslimska Brödraskapets ungdom och Demokratiska Frontpartiets ungdomsrörelse. En talesman, Ahmed Ezzat, sade: ”Även om det startade med bara dessa grupper, hoppas vi att det vidgas till att inkludera alla andra unga aktivister, inklusive unga medlemmar från Karamapartiet, Arbetarpartiet, Kifaya och alla andra inberäknat oberoende bloggare och Internetaktivister.”

Utvalda akademiker, jurister och NGO-företrädare har bildat en dialogkommitté (av pressen utnämnd till ”de vise männens kommitté”). Den leds av förre ordföranden i rådet för mänskliga rättigheter Kamal Abul-Magd och består av omkring 30 ”opartiska” offentliga företrädare, inberäknat den mest prominente, ambassadören Nabil Al-Araby, före detta domare i internationella domstolen, och en medlem i styrelsen för internationella fredsinstitutet i Stockholm, Naguib Sawiris, som är koptisk kristen och en av landets ledande affärsmän, liksom Egyptens främste förläggare, Ibrahim El-Moalem.

De ungdomsrörelser som tog initiativet till demonstrationen den 25 januari har haft ett möte med denna kommitté. Vid mötet framkom det att Suleiman inviterat ungdomsorganisationerna att delta i ”dialogen”. De avböjde emellertid och sade istället att de hade delegerat åt de ”visa männen” att tala för dem. Dialogkommittén och ungdomskoalitionen har kommit överens om att ett antal krav måste tillgodoses omedelbart, om det ska bli några förhandlingar. De är: 1) upphäv undantagstillståndet, som varit i kraft under de senaste 30 åren, 2) omedelbar frigivning av alla politiska fångar och samvetsfångar, 3) omedelbar häktning av och åtal mot regeringspartiets oligarker och polisbefäl och polisagenter som varit inblandade i kriminella angrepp på demonstranter, 4) omedelbart stopp för alla former av hets mot demonstranter från statliga företrädare och statliga medier, och slutligen 5) avskeda informationsministern Anas El-Fiqi och ställ den statliga televisionen under övervakning av ett oberoende förtroenderåd.

Om strejkvågen fortsätter att spridas och utvecklas till en landsomfattande generalstrejk, då kan Mubaraks och Suleimans regim falla som ett korthus. Då kommer det vakuum som uppstår att snabbt fyllas av de etablerade politiska partierna och de liberalt borgerliga krafter som är representerade i dialogkommittén och – om de förblir lojala mot kommittén – även av ungdomsalliansen. De kommer sannolikt att tillsammans med armén utgöra en provisorisk regering. Av den orsaken är det avgörande för revolutionära socialister i Egypten att kämpa för arbetarklassens politiska oberoende av alla dessa borgerliga krafter, vilka inte har något intresse av att tillmötesgå arbetarnas grundläggande krav. Arbetarklassen får inte ha något som helst förtroende för denna regering.

Den vitala frågan nu är att arbetarna utser strejkkommittéer genom massmöten på varje arbetsplats. De kan formulera arbetarnas krav, både ekonomiska och politiska. De kan också bilda lokala råd med delegater från arbetsplatser och folkliga bostadsområden, från skolor och universitet, från de arbetslösa ungdomarna. På det sättet kan de arbetande massorna se till att regimen inte bara avsätts utan också att affärsmännen, diplomaterna, akademiker eller partier som Nya Wafd och Muslimska Brödraskapet inte usurperar makten.

Arbetarrörelsen, ungdomen, fattigbönderna från landets småstäder och byar behöver välja sina egna representanter, inte självutnämnda borgare som har den härskande klassens och USA:s förtroende. Kommittén med advokater och akademiker får inte tillåtas att revidera konstitutionen bakom ryggen på massorna och mot deras intressen. Val till en suverän konstituerande församling måste utlysas, så att vilket slags demokrati, vilken den ekonomiska grunden ska vara för staten kan debatteras och beslutas av miljoner människor och inte av några få miljonärer.

De nya fackföreningarna, den revolutionära ungdomen och socialistiska organisationer behöver omedelbart gå samman för att bilda ett revolutionärt parti som kan ta ledningen i att bygga nya massorganisationer – arbetar-, soldat- och bonderåd. Ett sådant parti skulle kunna ställa frågan om att den egyptiska revolutionen oavbrutet ska fortsätta tills alla demokratiska fri- och rättigheter upprättas utan hot om att tas tillbaka, tills massornas brinnande ekonomiska behov har tillgodosetts, minimilönen höjts, jobb hittats åt de miljoner arbetslösa ungdomarna, stängda fabriker öppnats och de rika tvingats att betala kostnaden m.m.

Det skulle också kämpa för att göra den demokrati som upprättas till en arbetardemokrati och att den sociala rättvisa som vunnits baseras på samhälleligt ägande av produktionsmedlen. Den demokratiska revolutionen i Egypten kan och måste, kort sagt, omvandla sig till en socialistisk revolution och spridas till hela regionen och världen. Om den inte gör det, visar erfarenheterna av alla tidigare stora folkrevolutioner – som den iranska revolutionen 1978–79 – att den inte kommer att permanent kunna vinna sina demokratiska mål.

Följande manifest från en betydande del av Egyptens arbetare har cirkulerat på Internet – det representerar en del av den egyptiska arbetarklassens mest framskridna och revolutionära politik.

”Järn- och stålarbetarnas krav: 1) Presidenten och alla män och symboler för regimen måste omedelbart avlägsnas, 2) konfiskering av fonder och egendom för den tidigare regimens symboler och alla som bevisats vara korrumperade, 3) järn- och stålarbetarna som har gett martyrer och militanter manar alla Egyptens arbetare att revoltera mot regimens och det styrande partiets arbetarfederation, att upplösa den och nu tillkännage sina oberoende fackföreningar och att planera för att deras allmänna möten fritt upprättar sina egna oberoende fackföreningar utan tillstånd eller medgivande från regimen, som har fallit och förlorat all legitimitet, 4) konfiskera alla offentligt ägda företag som sålts eller lagts ned eller privatiserats liksom den offentliga sektorn som tillhör folket och förstatligande av den i folkets namn och bildandet av en styrelse med arbetare och tekniker, 5) bildande av en arbetarnas övervakningskommitté på alla arbetsplatser som övervakar produktionen, priserna, distributionen och lönerna, 6) uppmana till en allmän församling av alla folkets sektorer och politiska strömningar för att utarbeta en ny konstitution och välja verkliga folkliga kommittéer utan att invänta regimens medgivande eller avvisande.

En stor arbetardemonstration kommer att sluta upp på Tahrirtorget fredagen den 11 februari 2011 för att ansluta sig till revolutionen och tillkännage de egyptiska arbetarnas krav.

Länge leve revolutionen – Länge leve Egyptens arbetare.
Länge leve den egyptiska ungdomens intifada – folkets revolution för folket.”

Dave Stockton

facebook   twitter   email