2011-02-26   Utskriftsvänlig version

Recension: Den maskerade proggarens stora röda

Efter att i flera år ha synts i (nyligen nedlagda) serietidningen Kapten Stofil har nu David Nessles superhjälte, Den maskerade proggaren, äntligen fått sitt eget album.

Liksom alla superhjältar av rang har även Den maskerade proggaren en bakgrundshistoria, vilken det berättas om i första serien – då den glada sextiotalsgrabben Jarl Sandberg rycks från sitt diskodansande för att möta Karl Marx spöke. Marx ger Sandberg i uppdrag att bli ”ett dialektiskt redskap för den första Internationalen”, och skänker honom, med demokratiskt redistribuerad kraft från en fjärdedel av världens kolchoser och kollektivindustrier, den historiematerialistiska superkraften. För den ovetande allmänheten förblir Jarl Sandberg en vanlig proggare, boendes – var annars? – i ett biodynamiskt kollektiv i en nedlagd skola, men när så krävs är han numera alltid redo att träda in i rollen som Den maskerade proggaren, i kamp mot kapitalismen och revisionismen.

I ett av samlingsbokens äventyr konfronteras Den maskerade proggaren med ett punkband som skapar osämja bland musikanterna (bl.a. Träd, brass & älgar och Musikkollektivet Skörbjugg) i Musikens hus, i ett annat försöker den gamle Folkparti-ledaren Ola Ullsten rigga kärnkraftsomröstningen med hjälp av fjärrkontrollerade robotar. I ytterligare en historia härjar Lenins mumie i Ryssland, och Den maskerade proggaren tvingas ta sin kollega Komsomolpojken till hjälp för att avslöja mumien som blott en maskerad Gorbatjov, denne moderne revisionist.

Som ni förstår rör det sig alltså om kitsch och parodi av högsta klass. Estetiskt och tematiskt är ett äventyr med Den maskerade proggaren på pricken likt gamla superhjälteserier från 50-talet: i upptakten målas en otänkbar scen upp, och sedan får läsaren följa med i en berättelse som förklarar bakgrunden, komplett med superskurkar och avslutande moralkaka. Men istället för de patriotiska idéer som genomsyrade 50-talsserierna, är det – grovt talat – proggens och 60- och 70-talets ”nya vänster” som, med glimten i ögat, sätter den moraliska agendan för proggarens verk.

Berättelserna utspelar sig mellan sent 60-tal och fram till 1982 (vid det laget har Sandberg – till det yttre – blivit yuppie), och det märks att den gamla Kommunistisk Ungdom-medlemmen Nessle kan sin proggvänster. Fler än en gång samlas pengar från Svensk-albanska vänskapsförbundet in för att sättas in ”på Enver Hoxhas bankkonto”, och superskurkarna, bland dem Simon Spies, riggar fällor med Maos lilla röda som lockbete. Språket är klassiskt Nessle-iskt: Proggaren är ute efter ”räfst och rättgöring”, och motståndarna kallas för saker som ”kapitalets handgångna kreatur”.

Man är inte direkt bortskämd med serier i ämnet vänstern (även om Gunnar Krantz Vänster vänster så klart måste nämnas i sammanhanget – en lysande humoristisk bok där vi får följa unge Gunnars vandring från SKP till VPK och sedan vidare till SSU och Offensiv). Som Kalle Lind påpekade i sin recension krävs det nog dock att man kan både sitt sjuttiotal och sina superhjälteserier för att till fullo hänga med i alla referenser. Men trots att jag inte ens var född vid tiden för kärnkraftsomröstningen, och bara har en vag aning om vem Staffan Westerberg var, njuter jag i fulla drag av Nessles eklektiska fusion av två i sig utflippade fenomen – superhjältar och svenska maoister.

SW

I kategori: Kultur,Serier
Ämnen:

Kommentarer avstängt.