Arbetarmakt

Det nya arbetarpartiet i Frankrike, NPA, höll sin andra kongress mellan 11-13 februari. Inför detta rapporterade Marc Lasalle, medlem i Förbundet för Femte Internationalen i Frankrike, om diskussionerna inom partiet.

Det är nu två år sedan NPA grundades och höll sin första kongress, detta efter att Olivier Besancenot två år tidigare manat till upprättandet av ett nytt antikapitalistiskt parti. Nu måste NPA välja sida i några avgörande frågor: hur ska det parti man vill bygga se ut, och vilken politik ska det ha?

Om vi skärskådar NPA:s utveckling fram till i dag kan vi urskilja två perioder. Under den första perioden, som varade fram till 2009 års kongress, växte partiet snabbt. Man fick många nya medlemmar, och hundratals partiavdelningar bildades. Även om partiet förmodligen aldrig uppnådde 10 000 medlemmar stod det klart att LCR, som tog initiativet till det nya partiet, lyckades nå breda folklager också utanför sin egen periferi. Vid den första kongressen togs flera viktiga steg, särskilt i och med att man antog ett antal ”grundläggande principer”. Den texten innehåller många vaga formuleringar, som till exempel den om en ”revolutionär omvandling av samhället”, men i huvudsak står innehållet för ett brott med marknadsekonomin och den borgerliga staten.

Det skiljer NPA från de många andra vänsterpartier som bildats i Europa nyligen, som Rifondazione Comunista i Italien, Respect i Storbritannien, die Linke i Tyskland, Vänsterblocket i Portugal och så vidare. NPA bildades som ett centristiskt, inte reformistiskt, parti. I vår kritik betonade vi att ett brett centristiskt parti är en självmotsägelse, och att NPA skulle komma att dras åt olika håll. För att övervinna den motsättningen krävdes, och krävs, enligt vår åsikt att man antar ett tydligt handlingsprogram som betonar klasskampen, grundat på övergångskrav, och intern politisk debatt för att uppnå klarhet i viktiga frågor, som den om reform eller revolution.

NPA har sedan dess genomgått en period av stagnering och intensiv interndebatt. Flera klasskampsuppsving har skakat landet: under 2007 kampen mot Sarkozys angrepp, under 2009 arbetarnas kamp mot uppsägningar och fabriksnedläggningar, och under 2010 kampen mot minister Woerths pensions-”reformer”. Även om NPA:s gräsrötter har deltagit i alla dessa rörelser, har partiet som sådant varit svagt i kampen. Under hösten 2010 har NPA visserligen framträtt som en kraft till stöd för rörelsen, men inte som ett alternativt ledarskap. Kritiken mot den fackliga ledningen har varit särskilt svag, till och med när det fanns en konkret möjlighet att gå förbi fackens reformistiska ledarskap och kämpa för en generalstrejk. NPA ville inte förespråka självorganisering eller bygga för en generalstrejk, och än mindre var de villiga att ge ett politiskt svar på frågan om vem som ska ersätta Sarkozy och Fillon om rörelsen skulle lyckas avsätta dem.

Samtidigt har NPA lagt enormt mycket energi på två valkampanjer, för 2009 års EU-val och för lokalvalen 2010. Den sistnämnda kampanjen har gett upphov till en stor interndebatt, i vilken tre interna åsiktsgrupperingar har bildats. Det är dessa krafter som nu möts vid den andra kongressen.

Position 1 (P1, med 41% av rösterna) består av den gamla LCR-majoriteten: Olivier Besancenot, François Sabado, Grond och Alain Krivine. Denna grupp leder i dagsläget partiet. P1:s linje är densamma som när de ledde LCR. De har ingen tydlig strategisk linje, utan hoppar opportunistiskt fram och tillbaka mellan att anpassa sig till det reformistiska ledarskapet, och att gå åt vänster under trycket från arbetar- och ungdomskamp. På kongressen lägger P1 fram ett svagt dokument, som anmärkningsvärt nog saknar en utvärdering av hur partiets ledning fungerat. Det är ingen slump.

En verklig utvärdering av ledningens arbete skulle inte vara särskilt positiv. Inte bara har mer än hälften av medlemmarna övergett partiet sedan förra kongressen (nu är vi bara 3 600 medlemmar!), men inom partiet är dessutom bristen på ledning och strategi kännbar. P1 definierar sig som ”antikapitalistiska” och som ”en förenande kraft”, de två poler man hoppat emellan. Att man säger sig vara ”en förenande kraft” innebär att de med alla tillgängliga medel söker enighet med reformistiska krafter, framförallt med Parti de Gauche (PG) och kommunistpartiet, PCF. P1 säger dock inget klart om vilka kandidater man ska föra fram vid presidentvalet 2012. Att man är ”antikapitalister” är en garanti till partivänstern: i allianser med reformisterna ska det antikapitalistiska partiets form och program behållas, även om valallianser på reformistisk grund redan förhandlats fram, särskilt i lokalvalen. Kort sagt är ”antikapitalistiskt” och ”en förenande kraft” ett annat sätt att säga centristisk, i LCR:s tradition.

Det svagaste dokument P1 lägger fram är ”våra svar på krisen”. Det är ett ”allomfattande” dokument som tar upp allt från dagskrav till övergången till socialismen. En fredlig övergång till socialismen är den bärande tanken. Kooperativ, gratis programvara och allianser mellan producenter och konsumenter ses som lika viktiga som strejkkommittéer. När tiden är här behöver vi bara sprida dessa ”erfarenheter” för att gå över till socialismen.

Position 2 (P2, med 28% av rösterna), samlar en del av det gamla ungdomsförbundet JCR, och LCR:s ”vänster” (den andra delen är med i P1), men också grupper som har gått med i NPA som Etincelle (den gamla fraktionen i vänstergruppen LO), Gauche Revolutionnaire och la Commune. De försvarar de revolutionära delarna av de grundläggande principerna, som det socialistiska målet, revolutionens nödvändighet, störtandet av kapitalismen och krossandet av den borgerliga staten. P2:s dokument har tre huvuddelar: en kritik av NPA-ledarskapets parlamentarism och eftergifter åt reformisterna, ett aktionsprogram för arbetarklassen och en önskan om att ge NPA en tydligare arbetarprägel. Vi ger vårt stöd till denna position, men menar också att dess programmatiska plattform är begränsad och borde utvecklas till ett mer omfattande och sant revolutionärt program. Vår huvudsakliga kritik mot P2 är att de hänger sig åt ”arbetarism”, och att det finns ett demokratiunderskott inom gruppen (P2-ledningen har ett självutnämnt monopol på att skriva dokument, och man förhindrar interndebatt för att behålla all makt i ledningen).

Position 3 (P3, med 27% av rösterna) representerar Christian Piquets anhängare. Piquet leder sedan länge LCR:s partihöger. Piquet har lämnat LCR och NPA för att gå med i Front de Gauche, där han fyller en patetisk funktion (”till och med ‘revolutionärer’ kan och borde gå med i Front de Gauche, vi är öppna för alla!”). Hans anhängare i P3 föreslår att vi bygger NPA främst genom att bilda en ”politisk och social front”, vilket betyder en långvarig valallians med reformistiska partier som PG och PCF. Målet är att skapa ett ”trovärdigt valalternativ” som kan bilda regering inom det nuvarande systemet, om än enligt linjen ”100% vänster”. I själva verket vill man alltså förbereda en ny reformistisk regering! P3 är den tendens som står längst åt höger inom NPA. Om de lyckas påverka NPA:s politik, eller om de lyckas ta ledningen för partiet, riskerar NPA alldeles uppenbart att bli ett reformistiskt parti. Rifondazione Comunistas utveckling visar att alla vackra principer inte betyder särskilt mycket om partiet aldrig rör sig utanför det borgerliga politiska systemets ramverk. Det gäller särskilt om ett sådant parti deltar i en reformistisk regering.

Position 4 (P4, med 3% av rösterna) består huvudsakligen av CRI (en vänsterutbrytning från lambertisterna), den grupp som tidigare hette CLAIRE, och några medlemmar från PTS (från den internationella organisationen FTQI). När vi förde diskussioner med PTS i slutet av 90-talet var en skiljefråga den om arbetarpartitaktiken i särskilda länder och historiska situationer. Det gällde till exempel Argentina, där det inte finns något arbetarparti. Det är anmärkningsvärt att PTS-kamraterna nu är medlemmar i NPA, som ju verkligen kan bli ett arbetarparti. Det skulle vara ett parti som samlar revolutionärer, fackliga aktivister och arbetarklassens spjutspets i kampen – ett brett, demokratiskt och militant kampparti. I detta parti kan revolutionärer fortsätta debatten om hur ett revolutionärt program borde se ut, medan de samtidigt kämpar sida vid sida med arbetarrörelsen, ungdomen och så vidare.

Men varken CRI, CLAIRE eller P4-gruppen som helhet verkar vara intresserade av att göra NPA till ett arbetarparti. Ur deras synpunkt var det ett misstag att upplösa LCR, och deras enda tydliga politiska förslag är ett sammangående med Lutte Ouvrière (trots att LO har ingått i valsamarbete med socialdemokraterna, PS!)

Medan P4 har rätt i mycket av sin kritik mot NPA:s ledning och dess svaghet för reformismen, noterar vi också att P4 inte själva har lagt fram något trovärdigt perspektiv för bygget av NPA. De skriver om reformismens brister, och att de vill bygga ett revolutionärt parti. Men hur? Att betona kommunismens vikt är inte nog. En av P4:s viktigaste brister är analysen de gör av reformismen. De förstår inte PS roll i arbetarrörelsen, och avfärdar PS som ett rakt igenom borgerligt parti. Då är det svårt att förklara varför PG, som är en utbrytning från PS, samtidigt inte är ett borgerligt parti. P4:s felaktiga analys omöjliggör en enhetsfrontslinje, som behövs för att under kampen bryta arbetare från den reformistiska ledningens grepp.

Men P4 är fast i sina avfärdanden och proklamationer. Det kan i slutändan leda dem till sekterismen. De avfärdar alla handlingsprogram, och kritiserar P2 för att ha föreslagit ett sådant. Men när de skriver sitt förslag till texten ”vårt revolutionära svar på krisen” ger de inga konkreta perspektiv för kampen, eller någon konkret politik för att bekämpa reformismen. Allt de gör är att kritisera reformismens svek. P4 lägger dessutom fram ett revolutionärt program som är långt ifrån sammanhängande. De hävdar att det övergångsprogram de skrivit beskriver hur man kan ta makten, men de viktigaste delarna av ett revolutionärt program saknas – det står ingenting om arbetarmiliser eller arbetarråd. Vi kommer att analysera P4 djupare och utveckla vår kritik mot dem i en mer ingående artikel längre fram.

Avslutningsvis är det tydligt att NPA står vid ett vägskäl. Antingen utvecklas man åt det reformistiska hållet, och integreras i det parlamentariska systemet och den borgerliga demokratin, eller så går man mot att utvecklas till ett arbetarparti, ett parti där man fortsätter diskutera programmatiska och strategiska frågor. Denna andra kongress kommer förmodligen inte att välja den ena eller den andra vägen. En möjlighet är att NPA:s ledning blir en kompromiss, där P1 når taktiska överenskommelser med P2 eller P3. Om så sker kommer NPA också i fortsättningen att befinna sig i en återvändsgränd. Den interna debatten kommer att fortsätta stå i vägen för enad handling i byggandet av partiet och i försöken att nå bredare lager i arbetarklassen. Man kommer att fortsätta ödsla stor energi på valkampanjer. Vi kommer dock att fortsätta att kämpa för en kursändring för partiet. Vi måste kämpa för att NPA tar ledningen för kampen.

Marc Lasalle
Förbundet för Femte Internationalen, Frankrike