Nazistiskt nederlag i Dresden: 20 000 blockerade marsch

Nazisternas utropade sorg- och minnesmarsch den 19 februari blev en tragedi för dem. Hela noll meter kunde de bruna nollorna, som släpat sig till Dresden från hela Europa, ta sig från demonstrationens startplats vid Dresdens centralstation. Huvudanledningen till detta var, precis som föregående år, de militanta blockaderna som genomfördes av tusentals antifascister från hela Tyskland och flera andra europeiska länder för att ge de bruna spökena ett välförtjänt svar.

250 till 300 bussar forslade vänsteraktivister, fackliga aktivister, medlemmar i Vänsterpartiet, antikapitalister och kommunister, invandrare och framför allt unga människor till Sachsen. Tillsammans deltog omkring 20 000 antifascister i protesten.

Trots skamliga trakasserier från myndigheterna kunde tusentals samlas till massblockader och därmed förhindra nazimarschen – trots juridiska arrangemang från snutarna som syftade till att säkra nazisternas rätt att demonstrera. Därför deltog 3 500 poliser från Sachsen inklusive poliser och civilklädda provokatörer från hela regionen i insatsen. Busskonvojer från hela Tyskland stoppades vid avfarter från motorvägen, och tusentals antifascister tvingades gå flera kilometer för att komma till innerstadens blockadpunkter.

Massans beslutsamhet
Men polisens taktik slog tillbaka. Stoppandet av flera hundra bussar fick till följd att demonstrationståg med tusentals deltagare satte sig i rörelse mot stadens kärna från olika håll för att blockera nazisternas samling. Redan från start kunde stora och ganska kompakta demonstrationståg genom sin kraft och sin storlek bryta sig igenom flera av polisens avspärrningar. Därför tvingades polisen att backa från målet att upprätthålla nazisternas demonstrationsrätt.

Vi i Gruppe Arbeitermacht och ungdomsorganisationen Revolution är stolta över att våra medlemmar och anhängare tog en aktiv del i att tillsammans med andra bryta sig igenom polisens avspärrningar, så att nazisterna inte kunde genomföra sin demonstration. Den stora massan av deltagare och många aktivisters beslutsamhet (i spetsen befann sig främst grupper som utgör den radikala vänstern) var nyckeln till framgång för den antifascistiska massmobiliseringen.

En lärorik jämförelse
Detta var en lärorik och mycket framgångsrik aktion till skillnad från protesterna den 13 februari. Då kom mellan 1 300 och 2 000 reaktionärer till Dresden för att genomföra en regional mobilisering. 17 000 människor protesterade mot detta med en ”mänsklig kedja” som organiserades av alla borgerliga partier, kyrkor och andra humanister. Dessa hade, trots att de var många fler, på förhand bestämt sig för att avstå från en konfrontation med reaktionärerna. Kristdemokratiska CDU:s anhängare, gröna, fackliga och kyrkliga funktionärer såväl som socialdemokratiska SPD och Vänsterpartiet kunde då tända ett ljus för mänskligheten, samtidigt som man lät omänskligheten i form av 2 000 nazister marschera.

Den 19 februari samlades omkring 800 allmänt farliga fascister, rasister och antisemiter på Dresdens centralstation, och cirka 1 000 vid Dresden-Plauen, F.-C.-Weiskopf-Platz. Mindre grupper av högeranhängare samlades på andra platser och gick genom staden. Sammanlagt hade 2 500 fascister tagit sig till Dresden. Bara detta innebar ett nederlag för dem. För två år sedan lyckades man samla 7–8.000 i den största marschen hittills. Förra året kom 6 000 deltagare vilka framgångsrikt blockerades. 2011 var de mindre än hälften så många. Utan tvekan brottas den bruna mobben med en rad problem. Först och främst befinner sig de fascistiska och halvfascistiska partierna NPD och DVU i en svår kris. Skulle NPD misslyckas med att komma in i Sachsen-Anhalts delstatsparlament hotas partiet bokstavligen av finansiell bankrutt.

Därtill kommer att NPD är allt mindre i stånd att integrera de ”fria krafterna” i den tyska naziströrelsen, som består av mobben av kamratskapsgrupper och andra terrorgäng. De nazistiska partierna har också ett dåligt förhållande till den nya högern, t.ex. rasistiska grupper och förbund som Pro-Tyskland. Dessa vill inte tas för antisemiter, stortyskar eller revanschister. Krossande av den organiserade arbetarrörelsen och vänstern är inte det högerpopulistiska Pro-Tysklands främsta angelägenhet. Framför allt vill de tilltala de ”rättmätiga” tyska medborgare som inte vill veta av tredje riket, men väl konfrontera de invandrare som representerar ”den islamiska faran”, och som därför använder sig av en drakonisk och konsekvent rasism.

Slutligen har nazistpartierna problemet att deras frågor, teser och paroller i allt högre grad övertas av etablissemanget. Vem behöver NPD när Sarrazin finns? De tyska rasistiska förgrundsgestalterna hittar man nu i etablissemanget, inte i extremhögerns smutsiga träsk. Men det skulle givetvis vara alltför enkelt att förklara nazisternas nederlag med scenens egna konjunkturella problem.

När fascisternas marscher bara ”bemöts” av pacifistiska demonstrationer, kedjor av människor eller ljus, blir det mycket lättare för högerextremisterna att återsamla sina krafter. Då kan de ofta mycket lättare infånga småborgare, men också fotfolket som kommer från de deklasserade skikten av människor med tyskt ursprung, vita lönearbetare, och ge dessa ”förlorare” en känsla av styrka. För skapandet av ett fascistiskt parti är ”kampen om gatan”, formerandet av anhängarna i reaktionära, militanta kampgrupper, som angriper vänstern, invandrare och fackliga aktivister, väsentlig.

Förmågan att terrorisera minoriteter eller politiska motståndare är ett väsentligt medel för att binda samman dessa organisationer, eftersom det inte bara handlar om en grupp människor med djupt reaktionära och människoföraktande övertygelser, utan om en aktivistisk, reaktionär formering av ”småborgare som drivits till vansinne” (Trotskij) och som svetsas samman till en kampgrupp mot allt framstegsvänligt. Och den bevisar sin ”rasmässiga” överlägsenhet i speciella situationer genom högerterror och till och med pogromer.

Militant antifascism
Därför är militant kamp mot fascismen, för att förhindra deras marscher, för att förvägra dem friheten att propagera och agitera, för att slå sönder deras organisationer, inte bara en fråga om politisk smak. Den militanta antifascismen är inte något extra utöver ljuskedjor och vädjanden till den borgerliga staten riktade mot alltför flagranta nazister och för att genomdriva ”demokratin”. Den är dess direkta motsats. Nazisterna kan bara slutgiltigt besegras när vi beslutsamt motsätter oss dem utan förhoppningar om och förtroende för regering och polis.

Att snutarna skyddar nazisterna och gör allt tänkbart för att skydda deras marscher visade sig ”naturligtvis” ännu en gång i Dresden. Demonstranter skadades även den här gången med hjälp av batonger, pepparspray och vattenkanoner. Många blev gripna. För att göra saken ännu värre ”stormade på kvällen maskerade specialinsatsstyrkor från polisen Vänsterpartiets pressbyrå på Großenhainer Straße. De beslagtog datorn och grep enligt uppgifter i medierna fyra personer” (rapport på Indymedia 20/2). Mobiliseringen och aktionerna i Dresden visar i ett avseende hur nazisterna kan besegras – genom massmobilisering och beslutsamhet.

Svagheter och inre motsättningar
Men det uppenbarade också i all framgång svagheten i konceptet för mobiliseringen och den taktik med blockader som användes av ”Nazifritt Dresden” och framför allt av ”den interventionistiska vänstern”.

De olika tågen till samlingsplatsen var formade enligt en ”fingermodell”, som skulle kunna ta sig igenom polisens avspärrningar. På flera punkter visade sig ändå bristen på en central och demokratiskt ansvarig ledning för demonstrationen och aktionerna, också i enskilda demonstrationståg. På flera ställen utsågs utan tydliga anvisningar en insatsledning, något som ett samlat demonstrations- och blockadtåg borde göra, av ett ”delegatsplenum” bestående av representanter från ”vängrupper”. Den skulle sedan bestämma vad som skulle göras.

Även om det kan låta demokratiskt och transparent, är det inte det. Just i kritiska situationer, när det måste beslutas om huruvida en av snutarnas avspärrningar ska genombrytas, om en blockerande massa ska stå kvar eller inte, är det egentligen pseudodemokratiskt att överlåta beslutsansvaret på tillfälligt sammansatta ”delegerade”. Det är naturligtvis välkommet när en demonstrationsledning eller en ”fingerledning” framför allt för de större, alltså grupper som organiserar många människor, samråder om sina beslut – inte minst därför att det då finns en större enhet i handling, men också att en mer exakt bedömning av stridsberedskap och kapacitet kan göras.

I slutändan måste dock taktiska beslut fattas av en demonstrationsledning eller ledningen för en blockadpunkt. För enskilda aktivister eller grupper på plats är det helt enkelt inte möjligt att göra sig en samlad bild av hela läget och avgöra hur man ska förhålla sig taktiskt. Ansvaret för att fatta operativa beslut och senare också rättfärdiga dem politiskt, kan inte tas bort från en central demonstrationsledning. Besluten måste fattas i överensstämmelse med de olika politiska organisationer, partier och fackföreningar som stöder mobiliseringen, företräder den och därmed är förpliktade att fatta beslut som tjänar det förenande gemensamma målet – i detta fall att förhindra nazimarschen.

Vi kan emellertid inte tala om en transparent förberedelse, det var ett samspel mellan DGB och Vänsterpartiet som finansiärer och de som i verkligheten dominerade och den interventionistiska vänstern, som fick pröva sina idéer så länge de inte kritiserade sina finansiärer. Den interventionistiska vänstern framstod som initiativtagare och samordnare av aktionen, men i verkligheten sitter dock Vänsterpartiet och fackföreningarna på logistiken bakom den vänsterradikala karaktären, och utan deras insatser i form av resurser och pengar hade mobiliseringen inte varit möjlig. Det är naturligtvis välkommet att dessa apparater och deras ledningar använder sina medel för meningsfulla aktiviteter – men det är mycket problematiskt när det köps genom ett diplomatiskt moratorium mellan rörelsens olika delar.

Den ”aktionskonsensus” som utgick ifrån att ingen upptrappning skulle förekomma från antifascisternas sida, var i verkligheten givetvis ingen aktionskonsensus alls, utan snarare en diplomatisk formel, som framför allt tjänade till att skapa ”enhet” under alliansens ledning. Den dög inte som operativ vägledning för handling och kunde heller inte göra det. En orsak till framgången för den antifascistiska mobiliseringen i Dresden var faktiskt att de flesta demonstranter inte höll sig till den och att många kanske inte ens kände till den. I Dresden var mobiliseringen alltså en framgång eftersom grundläggande svagheter i demonstrationens uppläggning inte fick fullständigt genomslag.

Två fel
Bakom dessa svagheter gömmer sig dock inte alls någon ”taktisk fråga” på en demonstration, utan en grundläggande skillnad beträffande taktiken i kampen mot fascismen mellan de olika grupperingar som deltog i mobiliseringen. Alliansen ”Nazifritt Dresden” tillät Vänsterpartiet att profilera sig som de demokratiska antifascisterna, medan den ”radikala vänstern” ansvarade för gatukampen. För många inom vänstern – oavsett om de är reformister eller ”vänsterradikaler” – framstod detta som en framgångsrik ”blandning” av olika ”metoder”. I verkligheten är detta en mycket problematisk blandning som är ohållbar på längre sikt – inte därför att den ena eller andra aktionsformen bör avvisas eller förespråkas, utan därför att det finns olika strategier bakom.

En del, framför allt reformister, satsar på en ”medborgarrörelse” för ”civilsamhället”, alltså alla ”demokraters” kamp, från liberala företagare till invandrare som är berövade sina rättigheter eller osäkert anställda. De ser kampen mot fascisterna som framför allt ett medel för att sätta staten i rörelse för ”sin demokrati”. De sociala orsakerna till nazisternas framväxt, först och främst det faktum att den borgerliga staten håller dem som en hemlig reserv som nästan byggts upp med författningsskydd, ignoreras till förmån för att organisera ett ”program för avhoppare”. Hur som helst ska protesterna vara fredliga.

De autonoma och andra tror inte på det. Men deras fel består i att de i stort sett inte företräder ett proletärt alternativ till den borgerliga antifascismen, utan är för en eklektisk blandning av ljuskedjor och Svarta blocket. Var och en måste bara respektera andras aktionsformer och då blir allt bra. Denna föreställning får också näring av att kampen mot fascismen består av båda dessa fraktioner, framför allt en kombination av ideologiska konflikter (alltså upplysning om nazisternas förbrytelser och demokratins fördelar) och mobiliseringar mot nazimarscher.

Proletär antifascism
Detta är dock en betydande förenkling av kampen mot fascismen. För att omintetgöra uppkomsten och utbredningen av fascistiska organisationer och idéer måste arbetarklassen – måste tyska liksom invandrade, fackligt och politiskt organiserade liksom oorganiserade arbetare – bli de faktiska subjekten i denna kamp. Detta var och är innebörden i den proletära enhetsfronten mot fascismen, som den propagerades av trotskisterna redan i slutet av 1920-talet och början av 1930-talet.

Den innebär för det första att de antifascistiska allianserna framför allt måste bestå av vänsterorganisationer, fackföreningar, arbetarrörelsens partier (också när dessa som socialdemokratiska SPD eller Vänsterpartiet är reformistiska), invandrar-, flykting- liksom ungdomsorganisationer. De måste framför allt bildas runt ett gemensamt mål – oavsett om det är förhindrandet av nazimarscher, försvar mot fascister eller fascistiska angrepp, sönderslående av nazisternas strukturer i en region, förhindrande av fascistisk agitation i eller utanför en arbetsplats osv. Det är otvivelaktigt meningsfullt att denna enhetsfront mellan organisationer kombineras med skapandet av antifascistiska aktionsutskott eller allianser på lokal nivå eller på arbetsplatser vilka står öppna för alla aktivister – speciellt oorganiserade eller arbetslösa. I varje fall skulle en öppen struktur gå bra ihop med kampen för transparens och demokrati och därmed ge proletära organisationer en mycket större tyngd i kampen.

Idag är det så att ungdomar, invandrare och lönearbetare utgör den stora mängden av demonstranter – men när vi ser på talarlistorna vid antifascistiska arrangemang, demonstrationer eller presskonferenser, så förekommer de knappast alls. Men det saknas inte ”prominenta” personer av alla slag – konstnärer, professorer och de i Tyskland oundvikliga prästerna. En vändning mot en antifascistisk kamp som stöder sig på arbetarklassen skulle inte bara få bort myglet. Det skulle också gå hand i hand med att kampen mot fascismen uppfattas som en del av kampen mot utsugning och förtryck och den kapitalistiska samhällsordningen. Just krisperioder främjar alltid bildandet av högerextrema och fascistiska grupperingar, eftersom de blir viktiga för den härskande klassen som murbräcka mot arbetarrörelsen, förtryckta och vänstern.

Denna utveckling kan i slutändan bara förhindras när arbetarklassen själv kan ge alla förtryckta och även de undre delarna av mellanskikten och småborgerligheten ett perspektiv mot rättslöshet, utarmning eller sociala nedgång.

Martin Suchanek, Berlin