Arbetarmakt

Liga der Sozialistische Revolution, österrikisk sektion av Förbundet för Femte Internationalen, har den 6 till 7 februari haft sin 22:a konferens. Konferensen har ägt rum vid en tidpunkt med politiska omvälvningar och revolutionär utveckling.

Revolutionen i Tunisien och den revolutionära situationen i Egypten har visat att motstånd är möjligt även i diktatoriskt styrda länder, och även att de med tillräckligt masstöd kan leda till en brytning med de rådande förhållandena. Men situationen visar också att de går utöver maktförhållandenas befintliga yttringar och personifieringar. Revolutionen rör sig i Tunisien inte längre om Ben Ali och i Egypten inte längre om Mubarak. Det handlar om huruvida det på kort eller medellång sikt kommer till ett byte av ”karaktärsmasker” (Marx), eller om maktförhållandenas tilltufsade struktur helt kan slås sönder. Störtandet av regeringen är givetvis nödvändigt och måste liksom tidigare behandlas som en central uppgift i Egypten. Men nu står dessutom uppgifter i förgrunden som måste omvandla bestående former av självorganisering till medvetna dubbelmaktsorgan, för att skapa ett alternativ till militären, företagseliten och politiska släkter. I all glädje över störtandet av diktatorn måste det också slås fast att det har saknats ett revolutionärt parti som en politisk kraft för massornas organisering på grundval av ett program för att övervinna den bestående kapitalistiska ordningen (och inte bara presidenten och regeringen).

Denna ledningskris i olika rörelser visar sig inte bara i det nordafrikanska och i delar av det arabiska området. Även i olika protester i ”västvärlden” förslösas en existerande potential, eftersom det inte har funnits något anpassat perspektiv och ingen revolutionär ledning i rörelsen. Även i Österrike aktualiserades denna fråga i tidigare protester. LSR har länge planerat att utförligare diskutera organisations- och partibygget och förbinda det med en bedömning av den politiska och ekonomiska konjunkturen i Österrike. Konferensens fokus låg därför på en bedömning av den politiska och ekonomiska konjunkturen liksom en kritisk utvärdering av den tidigare verksamheten med organisering och uppbyggnad.

Konjunkturell bedömning
LSR:s 22:a konferens har antagit en text som tar itu med en bedömning av klassförhållandena i Österrika efter lågkonjunkturens utplaning och godkännandet av sparpaketet. Vi har gjort detta därför att vi tillmäter en korrekt bedömning av den aktuella politiska och ekonomiska konjunkturen ett stort värde. Särskilt på en konferens där gruppens bredare perspektiv diskuteras, har vi ansett det vara nödvändigt med en någorlunda klar föreställning om den samhälleliga dynamiken. Vi har dock inte genomfört detta bara för att själva ha en klar bild av de politiska villkoren, utan också för att inleda en diskussion inom olika vänsterorganisationer, vilka under de senaste månaderna för det mesta inte kunnat ge ett verkligt politiskt svar på kristendenserna, och som i praktiken bara har spelat en underordnad roll i många rörelser. Vi har speciellt ansett det vara viktigt att i detta sammanhang analysera betydelsen för den vidare kampen i Österrika av att sparpaketet godkändes.

Vi utgår, sammanfattningsvis, från att godkännandet av sparpaketet är symptomatiskt för genomförandet av angreppen i Österrike. Den härskande klassen har med beslutet och genomförandet av besparingarna ganska uppenbart planerat att vältra över de samlade offentliga skulderna på samhällets breda majoritet. Korttidsarbete, stabilisering av finansmarknaden och konjunkturpaket har slitit upp ett stort hål i finanserna. Även om dessa åtgärder i sig var reaktioner på kapitalismens kris, har regeringen och framför allt finansminister Pröll försökt att vända på logiken. De offentliga skulderna som lika med statliga ingripanden blev själva krisen, utan att förklara underskottet som resultat av den föregående krisen. De som förorsakat denna skuldsättning återfanns i samhället, vilket i åratal påstås ha levt över sina tillgångar. Åtgärderna för att bekämpa denna utveckling sattes in inom omvårdnad, utbildning och hälsovård. Ett brett motstånd borde ha varit den mest naturliga reaktionen i denna situation, eftersom arbetarklassen som offer för besparingarna omedelbart gjordes till de skyldiga (även om lönerna enligt aktuella beräkningar ligger kvar på nivån för 1998). Potentialen för motstånd var också för handen; enligt alla opinionsundersökningar var de flesta inte införstådda med besparingarna.

Ingen av de organisationer som skulle ha kunnat förverkliga en sådan potential för protester (utanför universiteten, och där bara begränsat) har visat någon beredskap att realisera potentialen. Det ägde tvärtom rum en ganska tydlig aktiv integrering av den fackliga byråkratins övre skikt, med mindre eftergifter för att undvika motstånd inifrån. Reaktionen från landsorganisationen ÖGB:s ordförande Foglar när sparpaketet blev känt är symptomatiskt för denna förhandlarmentalitet, i vilken det framstår som en framgång att ha uppnått en liten eftergift, när man redan måste bära huvuddelen av bördan. Även om institutioner för socialpartnerskap som ”löne- och priskommissionen” eller ”ekonomi- och socialutskottet” avskaffades av den svartblåa regeringen, är socialpartnerskapet även utan sina tidigare institutioner ett av de viktigaste verktygen som den österrikiska kapitalismen och dess av SPÖ (socialdemokraterna) ledda regering har för att styra.

Socialdemokratin spelar en mycket central roll i detta nätverk, såväl som regeringsparti som länk till fackföreningarna. Dess deltagande i regeringen var garanten för en nästan permanent demobilisering av fackföreningarna och oorganiserade delar av löntagarna. Detta är också den centrala orsaken till varför regeringen från beslutet om de ekonomiska ramarna i maj 2010 över meddelandet om budgetplanerna efter regeringsmötet i Loipersdorf till beslutet om budgeten i slutet av december inte behövde bekymra sig om protester som skulle ha kunnat kullkasta dess planer. Mobiliseringar som studenternas demonstration i slutet av oktober har trots detta visat att det är fullt möjligt att få ut arbetskamrater på gatorna och de måste också förbli en viktig utgångspunkt för revolutionära organisationer. Protesten har också klargjort att regeringens beslutsamhet att genomföra sparpaketet inte kunde stoppas med enstaka demonstrationer. Både ÖH (studentföreningarna i Österrike) och ÖGB skulle ha behövt besluta om strejker, ända till en generalstrejk, för att hindra sparpaketet.

Klasskampens utveckling
Den österrikiska regeringen kunde från början dels stödja sig på frånvaron av breda åtgärder för kamp mot sparpaketet, dels materiellt gripa tillbaka på att det ekonomiska resultatet 2010 visade att tillväxten åter kommit i gång. Uppgången var under första kvartalet 2010 mycket svag (+0,1 procent), något kraftigare under andra kvartalet, för att under det sista kvartalet återigen bli svagare. Sammanlagt räknar man både för 2010 liksom för 2011 med en ekonomisk tillväxt på 2 procent. Bourgeoisien har därmed öppnat ett visst spelrum för välorganiserade delar av arbetarrörelsen att försvara enstaka eftergifter. För metallarbetarna har det inneburit 2,5 procents höjning av lönen och nollbudet i offentlig sektor uteblev. Möjliga åtgärder för motstånd som en metallarbetarstrejk gavs upp till förmån för förhandlingsbordet. Därmed lugnades viktiga områden för möjliga mobiliseringar mot besparingarna. Parollen ”Vi betalar inte för er kris” blev från den fackliga byråkratins sida allt mer en politik för samarbete och ”rättvis fördelning”.

Dokumentet från LSR:s 22:a konferens drar därför följande centrala slutsats om dessa ledande funktionärers roll i klasskampens utveckling under de senaste åren:

”Byråkratins roll har därför både under krisåret 2009 liksom under budgetkonsolideringen under det följande året på samma sätt som under föregående år lett till att inga som helst breda mobiliseringar genomfördes. Det av ASt (ArbeiterInnenstandpunkt, LSR:s föregångare) 2004 långsiktigt prognostiserade uppsvinget för klasskampen i Österrike och ”radikaliseringen av arbetarklassen och dess avantgarde” som en följd av protesterna mot pensionsreformen har inte inträffat och har inte heller under krisen kunnat noteras. Siffrorna för strejker i Österrike har dessutom efter protesterna 2003 sjunkit till en historiskt låg nivå och strejker förekom inte alls under åren 2005 till 2009. Enstaka nedläggningar av företag (Glanzstoff 2008, Shell Lobau 2009) kunde trots diskussioner bland de anställda om ockupation inte förhindras. Klasskampens allmänna tillbakagång kommer inte bara till uttryck i antalet strejkande, utan också i antikrigsrörelsens nedgång. Den nådde sin höjdpunkt med mobiliseringen 2003. Denna utveckling avbröts av punktvisa protester mot Libanonkriget 2006, angreppet på Gaza 2009–2010 och Mavi Marmara 2010. Där utöver har framför allt ungdomsprotester dominerat det politiska landskapet. Elevstrejkerna i april 2009 och den tydliga radikaliseringen av studenterna under och efter ockupationsrörelsen i oktober 2009 utgör främst bland studenter en tydlig avvikelse från den tidigare omfattande passiviteten. Den kunde ändå inte trots inledande försök att förbinda protesterna med arbetarkampen (förhandlingarna inom metallindustrin 2009) bli till en gnista på arbetsplatserna.

Under 2010 försvagades universitetsrörelsen, och framför allt basstrukturerna, tydligt och förblir så också i sina aktioner efter ockupationerna 2009. I slutet av 2010 äger det rum strejker inom det sociala området, och även om det innebär ett brott med strejksiffrornas absoluta nollpunkt, har de inte inlett någon långsiktigare förändring av trenden. Undersökningen av den materiella grundvalen för den långtgående politiska stabiliteten och den uteblivna radikaliseringen av arbetarklassen trots kristendenserna utgör en av de mest centrala uppgifterna även för att därur ställa de politiskt korrekta kraven för den aktuella konjunkturen.”

Även om konferensen enligt vår uppfattning har medfört framsteg i tydligheten i bedömningen av klasskampens utveckling och ett uppbrott från överoptimistiska bedömningar, finns det ingen anledning att stoppa huvudet i sanden. Händelserna i Egypten visar att en skenbar stabilitet också snabbt kan vändas i sin motsats. Det finns därför ingen grund för att förfalla till pessimism inför den österrikiska situationen. Det är dessutom viktigt att förstå de bräckliga elementen i regeringens skenbara stabilitet, som uteslutande garanteras av integreringen av den fackliga byråkratins övre skikt. Ett tydligt krav på en brytning med detta samarbete från fackföreningarnas sida med SPÖ:s prokapitalistiska politik måste liksom kravet på en brytning med koalitionen med det konservativa ÖVP vara centrala inslag i arbetarklassens framtida krav och taktik. Denna brytning måste framför allt ske med klasskampens medel. Fackföreningarna, ÖH och andra organisationer måste slutligen börja kämpa och tillgripa strejker, ockupationer och andra kampmedel

Organisatoriska slutsatser
Med utgångspunkt i en självkritisk betraktelse av våra bedömningar i det förgångna, har vi också diskuterat organisatoriska frågor. Den delvis befintliga övervärderingen av klasskampen i Österrike har också i det förgångna, i den ena eller andra situationen, lett till en prioritering av enskilda ingripanden och rörelser utan en grundligare analys. I vår internationella strömnings tradition har vi också inom ramen för ett kritiskt bokslut över vår uppbyggnad betonat att en framträdande uppgift för LSR i utarbetandet och spridandet av grundlig propaganda består i att ingripa selektivt med den i den pågående kampen. Likaså har vi ur analysen av reformismens och socialdemokratins dominans dragit slutsatsen att det (trots socialdemokratins prokapitalistiska politik) i den närmaste perioden också är centralt att mer än tidigare koncentrera sig på arbetarrörelsens traditionella organisationer och kraftfullare ingripa i de motsättningar som uppkommer.

Trots reformismens dominans betraktar vi det som felaktigt att i den aktuella situationen ge sig in i en djup entrism, som gruppen runt tidskriften Funke (Internationella Marxistiska Tendensen) gör. Det har alltför ofta lett till tendenser till anpassning gentemot byråkratin och ett centristiskt sicksackande för att under alla omständigheter rättfärdiga ett kvarstående i partiet. Sönderfallet för ”SPÖ-vänstern” har visat att en vänsterrörelse i basen inte automatiskt möts av sympati trots SPÖ:s uppenbara politik. Vi anser dock att en tydlig medvetenhet om den österrikiska socialdemokratins styrka måste kombineras med en starkare inriktning mot dessa organisationer för att upptäcka konfliktpunkter och kunna ingripa i dem på ett lämpligt sätt. Revolutionära organisationer i olika länder kan på grund av sin storlek bara i sällsynta fall verkligen leda breda rörelser. Desto viktigare är det att erkänna de samhälleliga konfliktpunkterna och motsättningarna inom arbetarrörelsens etablerade organisationer för att göra den revolutionära organisationens idéer till en attraktionspol för revolutionär politik, och på den grundvalen vinna nya kamrater för uppbyggandet av ett revolutionärt parti i Österrike och internationellt.

Särskilt i en situation med kris i kapitalismens utveckling och en ansamling av motsägelser i systemet får den föregående bedömningen av klasskampen inte urarta till ett underskattande av vikten av en aktiv orientering utåt med hjälp av självständiga kampanjaktiviteter. En kritisk utvärdering av vänsterkrafternas ingripande i protesterna mot sparpaketet måste tvärtom leda till slutsatsen att starkare och mer aktiva enhetsfronter med antikapitalistiska krafter är av central betydelse för att samla kraft och föra enskilda rörelser åt vänster. Alliansen för organisering av demonstrationen den 27 november 2010 (”Framtidsbudgeten”) har visat att man redan från början enbart försökte utesluta vänsterkrafter, att flera av mötena ägde rum bakom stängda dörrar. Ett gemensamt och starkare uppträdande från antikapitalistiska krafter i sådana sammanhang ser vi som centralt, för att utöva tryck på byråkratiska fackföreningar och civilsamhälleliga NGO-grupper och inte överlämna ledningen av berättigade proteströrelser till dessa krafter.

Men detta får inte leda till att rörelser betraktas som fetischer. Hur viktiga och centrala de än är, är sådana rörelser ofta kortlivade och deras långsiktiga inverkan avtar när de inte leder till uppbyggandet av långsiktigare strukturer och stärkandet av revolutionära krafter. Konferensen har därför också beslutat att i framtiden fortsätta med den starka inriktningen mot elevområdet, gemensamt med ungdomsorganisationen Revolution utveckla en levande kampanjverksamhet och även ställa en starkare inriktning på självständiga kampanjer inom lärlingsområdet i förgrunden.

Uppgifter för en starkare vänster
Alla dessa diskussioner ingår i vårt gemensamma mål att bygga upp ett revolutionärt parti i Österrike och internationellt. Vi vill också bidra till utvecklingen av vänsterkrafter i Österrike, krafter vilka enligt vår uppfattning är i stort behov av en diskussion om sin framtida utveckling, om möjliga svagheter i den egna politiken och därur dragna slutsatser. Den österrikiska vänstern står inte bara inför uppgiften att bedöma sparpaketets verkningar och den aktuella konjunkturens centrala drivkrafter, utan också att diskutera varför den haft så liten betydelse i rörelsen mot sparpaketet. Detta innebär också att tematisera motsatta ståndpunkter och bedömningar, för att vara medveten om möjliga likheter men också skillnader i bedömningen. Även om organisationer som RSO (Revolutionära Socialistiska Organisationen), Funke, SLP (CWI) eller Linkswende (Internationella Socialistiska Tendensen) alla diskuterar sparpaketet och det aktuella politiska läget i sina publikationer, går deras analyser och slutsatser delvis i olika riktningar. Medan Funkes bedömning av sparpaketet drar iväg väl långt (Funke nr 101), utgör Linkswende ett exempel på en absolut överskattning av situationen och motståndets möjligheter. I Linkswende för november utgår man ifrån att ”regeringen befinner sig under tryck” och att ”sparpaketet vacklar”. Inte ens en riktig analytisk grund skyddar dock mot felaktiga slutsatser. Men även om vi utgår ifrån att det är meningsfullt med en inriktning mot fackföreningarna och delar av socialdemokratin, tror vi inte att en långsiktig entrism kan vara svaret. Funke måste mer i detalj förklara varför de tror att ”lönearbetarnas väl och ve” är beroende av framgången med att ”smida samman de kampvilliga arbetskamraterna till en slagkraftig socialistisk vänster och förändra vår organisations [dvs. SPÖ:s] politiska kurs”.

Dessa olika bedömningar måste diskuteras mer i framtiden. Det handlar dock inte om ett nytt ”enhetsprojekt” för vänstern. Det gäller att vara medveten om den ”radikala” vänsterns politiska ansvar och utifrån den grunden tematisera frågor om analys, strategi och taktik. Nästan alla organisationer utgår för närvarande ifrån att det kommer fler angrepp mot oss. Det står också klart att det måste resas motstånd. Men det finns, enligt vår bedömning, allt för liten klarhet om formerna för motståndet mot besparingarna och framtida angrepp. Hur ska det kunna uppstå ett starkare tryck i fackföreningarna, men också inom SPÖ, och hur ska slutligen en opposition kunna byggas upp mot den ledande byråkratin? Hur kan man föra samman de regelbundna och mycket aktiva elevmobiliseringarna och den tydligt ökade militansen bland studenterna till en gemensam ungdomsrörelse? Vilka steg är nödvändiga för att gå från enstaka demonstrationer till aktioner på arbetsplatserna och politiska strejker? Och slutligen: vilket perspektiv ska revolutionärer föra fram i detta sammanhang för att förstärka en sådan dynamik eller bara inleda den?

Det här är inte platsen för att svara på dessa frågor. LSR kommer under den kommande perioden att utarbeta ett handlingsprogram som kommer att försöka utveckla svar på frågorna. Vi anser det dock vara absolut nödvändigt att den österrikiska vänstern för en grundläggande diskussion för att göra bättre ifrån sig i den kommande kampen än vad som var fallet förra gången.

LSR:s politiska byrå 13 februari 2001
Red Newsletter 472