Arbetarmakt

I och med att två amerikanska krigsfartyg beordrats att närma sig Libyen, och olika länder diskuterar införandet av en zon med ”flygförbud” över landet, blir sannolikheten för att utländska styrkor ska gå in i Libyen allt större. Varför ska då socialister, när diktatorn överste Khadaffi för ett så brutalt krig mot sitt eget folk, motsätta sig att utländska arméer – oavsett om det är en styrka under ledning av USA, Nato eller FN – går in i Libyen?

Det är höjden av hyckleri när ledare i väst fördömer regimen och kräver att den försvinner, när länder som USA och Storbritannien har ägnat år åt att stärka de diplomatiska banden med Khadaffis familj i utbyte mot lukrativa uppgörelser om olja och vapen. Storbritannien har faktiskt ansträngt sig speciellt för att inbjuda den libyska regimens ledare till vapenmässor för att sälja samma vapen som de nu använder mot det egna folket. Ledande företrädare för brittiska Labours senaste regering omfamnade Khadaffi offentligt och universitet som London School of Economics fick donationer från regimen i utbyte mot ärebetygelser, vilket blev gnistan till en studentockupation nyligen.

Låt er därför inte luras när de brittiska och amerikanska regeringarna säger att de vill hjälpa det libyska folket. De har ägnat många år och mängder med pengar åt att hålla dem nere och dragit nytta av en regim som tillhandahållit högvärdig olja och en allierad i Mellanöstern som var beredd att undertrycka opposition mot krigen i Irak och Afghanistan och Israels fortsatta förtryck av palestinierna. Deras verkliga bekymmer är att oppositionens krafter har erövrat 80 procent av Libyens oljeproduktion och att de inte ska få se den lönsamma resursen ledas västerut under åren framöver.

I de områden som hålls av oppositionen tar vanliga människor kontrollen över sjukhus, skolor, fabriker och arbetsplatser. Ansträngningar görs för att binda ihop de befriade städerna i landets östra del. Vanliga människor har gjort sig av med Khadaffis militära och paramilitära styrkor och bygger upp sina egna strukturer, sköter själva ordningen och skapar sina egna lagar fria från Khadaffis diktat.

Om utländska marktrupper skickas in för att ockupera Libyen och ”återställa ordningen”, kommer det inte att vara fallet. Utländska militära styrkor kommer inte att tolerera att vanliga civila bär sina egna vapen, beslutar om det bästa sättet att samordna säkerheten och hur den lokala infrastrukturen ska skötas. Regler kommer att utformas i enlighet med den militära kommandokedjan och inte enligt det libyska folkets demokratiska vilja. Just det har nu varit fallet i årtal i de ockuperade Irak, Afghanistan och Palestina: kontroller, visiteringar och förnekande av rörelsefriheten i varje gathörn.

Men inte ens det är hela historien. Om Libyen står inför en fullskalig utländsk ockupation, kommer utländska trupper vilja se en alltför välbekant ”övergång till demokrati”. I Irak och Afghanistan innebar det katastrof för folket. I Irak sålde ett schema för snabb privatisering ut Iraks service och industri till utländska (för det mesta amerikanska) multinationella bolag med nära band till Bushs republikanska regering. Miljarder dollar avsedda för ”återuppbyggnad” efter kriget gick rakt ner i fickorna på amerikanska bolag som Blackwater (nu Xe Services på grund av dålig pr) och Halliburton. I Afghanistan installerade de imperialistiska styrkorna Hamid Karzais regering, som trots att den är berömd i hela världen för att fuska med valen sitter kvar vid makten. Den tillgodoser inte afghanernas ekonomiska behov och förtrycker kvinnor som en eftergift till islamistiska krafter i landet. Karzai behåller nära förbindelser med de brittiska och amerikanska regeringarna.

Said Khadaffi varnade i ett tal i teve folket i Libyen för att regimens störtande skulle orsaka sekteristiska spänningar mellan olika stammar och politiska krafter. Motsatsen är faktiskt fallet. Massrörelsen mot Khadaffi har förenat miljoner människor i hela landet i ett försökt att avsätta regimen. Men i Irak och Afghanistan uppmuntrade utländska ockupanter avsiktligt sekterismen för att splittra länderna, försvaga dem och göra det lättare för militären att styra.

I Afghanistan var USA:s första försök att försvara talibanernas regering att använda CIA för att muta krigsherrar och få dem att vända vapnen mot regeringen. Men när talibanerna var borta, ledde detta till att de nu välförsedda regionala ledarna vände vapnen mot varandra i en strid om makten. I Irak gjordes systematiska försök att dela landet. Den av amerikanerna ledda övergångsregeringen delades, efter Saddam Husseins fall, upp mellan kurdiska, sunnitiska och shiitiska delegater så att de skulle bekämpa varandra istället för att tillsammans arbeta för en enad nationell regering. Olika bostadsområden i Bagdad avdelades till och med genom murar för att separera de tre stora etniska och religiösa grupperna. Det som tidigare varit blandade områden utplånades, vilket ledde till en våg av sekteristiska terrorangrepp. Samma sak får inte tillåtas hända i Libyen.

Även om många människor i Libyen lever i fattigdom och usla förhållanden, är Libyen inte ett fattigt land. Det har inte bara omfattande reserver av olja, det framställer också världens bästa olja som är perfekt för att ta fram den bensin som gör det möjligt för varor att transporteras från en plats till en annan över allt i världen. Resurserna kan användas för att förse varje fattig libyer och arbetare med högre lön, bättre service, bättre levnads- och arbetsförhållanden, istället för att Libyens rikedomar som under Khadaffi gått till diktaturen och utländska oljebolags bankkonton.

Det är därför som rörelsen i Libyen inte bara handlar om demokrati, det handlar om att ta kontroll över landets ekonomi, och använda den för att inte bara hjälpa libyer utan vanliga arbetare och de fattiga i städer och på landsbygd i hela Mellanöstern och världen. Detta är också den internationella storfinansens värsta mardröm. De ser den libyska revolutionen som ett hot mot deras vinster i hela regionen.

Men det gäller ändå mer. De rika länderna, de imperialistiska nationerna, strider sinsemellan för att komma längst fram i kön under en historisk period som fortfarande domineras av effekterna av recessionen i världen 2007–2008. Storfinansen i de länder som kan erövra kontrollen över Libyens rikedomar kommer att stå längst fram. De som inte gör det, kommer att förlora. Och denna kamp kan, vilket visas av all moderna historia, leda till det mest fruktansvärda våld som kan tänkas. Det är detta som gör imperialismen som system, och utländska ingripanden i Libyen, till något som vi måste göra allt vi kan för att motsätta oss och bekämpa med alla nödvändiga medel.

John Bowman

facebook   twitter   email