Arbetarmakt

En högaktuell fråga just nu är hur Gaddafis terrorkrig mot sin upproriska befolkning ska stoppas. Många, inklusive en del revolutionärer, tänker: vore det inte bra att gå in och hindra den galne diktatorn från att med sitt stridsflyg slakta folket?

För en marxist är det givetvis självklart att en revolution i första hand kräver en politisk lösning. Lika självklart borde det vara – även om så inte alltid verkar vara fallet – att de politiska uppgifterna ibland kräver ett militärt avgörande. Det är uppenbart att vi skulle föredra att Tripolis massor genast skulle resa sig och svepa bort Gaddafi. Men så länge han behåller kontrollen över sina väpnade styrkor kvarstår det som en akut uppgift att besegra dessa militärt. Detta är speciellt fallet med hans flygvapen. Varje pilot som vägrar att skjuta på de upproriska massorna och istället ansluter sig till revolutionen ska hälsas som en hjälte – men så länge de lyder diktatorns order är de ett mål att snarast möjligt tillintetgöra.

Det är här flygförbudet kommer in i bilden. Givetvis vore det utmärkt om Gaddafis stridsflygplan berövades möjligheten av att dränka revolutionen i blod. Jag är också emot alla fraser om att det principiellt måste vara de libyska massornas uppgift. Vi måste glädjas åt och stödja varje försök från de befriade delarna av Libyen att sätta ihop en militär expedition mot Tripoli. Uppenbarligen har de dock problem med att klara av detta problem just nu, och som den revolutionära delen av arbetarrörelsen tydligt slog fast för ett århundrade sen så gör inte revolutionen halt vid nationsgränser. För en kommunist kan det inte finnas några principiella anledningar till varför Gaddafis flygvapen inte får skjutas ner av militära styrkor utifrån.

Mot imperialistisk intervention!
Men vad gäller frågan om intervention konkret nu? Vi har ingen revolutionär arbetarstat som kan gå in och betvinga Gaddafis flygande mordpatruller. Frågan handlar konkret om huruvida en styrka från NATO, FN, USA eller EU går in. Med andra ord stormakter, vars regeringar och storföretag har stött diktaturer, sålt vapen, påtvingat ekonomiska ”reformer” i de rikas intresse, underhållit krig och tagit hem helt sjuka vinster från hela regionen. Dessa stormakter, som alltid har varit ett hinder för Mellanösterns och Afrikas utveckling, frihet och demokrati, och som lär fortsätta att vara det. Glöm inte att de faktiskt stödde Gaddafi själv de senaste åren, tills han blev en uppenbar belastning.

Ett påtvingat flygförbud för Gaddafis styrkor kan verka sympatiskt, men det är ytterligt osannolikt att en intervention skulle nöja sig med detta. Oavsett om det skulle ske under FN- eller NATO-flagg skulle ett huvudsyfte vara att försäkra sig om ett fortsatt oljeflöde, privatisering och omstrukturering av ekonomin, fortsatt effektiva gränskontroller – samt en garanti mot en fortsatt revolutionär utveckling. En intervention i Libyen skulle således vara en fortsättning på de forna kolonialmakternas attacker på Afrika, och skulle vara ett dråpslag mot den fortsatta utvecklingen mot frihet och välbehövliga revolutioner.

Därför måste varje socialist med kraft motsätta sig alla former av imperialistiska interventioner! Men låt oss inte för den skull famla efter fraser om att bara det libyska folket får skjuta ner Gaddafis (importerade) flygplan och besegra hans (till stora delar inhyrda) trupper. Vi är emot en imperialistisk intervention – men om styrkeförhållandena hade varit andra, om vi hade haft möjligheten att organisera en revolutionär militär intervention så skulle Gaddafi ha haft svårt att hitta några hela flygplan eller piloter som var villiga att flyga dem vid det här laget.

Jens-Hugo Nyberg

facebook   twitter   email