Arbetarmakt

Den första internationellt samordnade militäraktionen från väst sedan Irak 2003 har inletts, skriver Martin Suchanek. Västs motiv är inte humanitära, för att inte tala om en önskan att se en seger för den libyska demokratins krafter. De vill säkra sin kontroll över den oljerika staten under åren och årtiondena framöver.

Med tio röster för och fem nedlagda beslutade FN:s säkerhetsråd att genomföra en flygförbudszon och andra sanktioner mot Libyen den 17 mars. Även om mandatet förbjuder en ockupation, tillåter den de tre stora västmakterna – Frankrike, Storbritannien och USA – att tillsammans med sina arabiska allierade genomföra flygangrepp på grundval av deras egen tolkning av situationen och kanske använda specialstyrkor på marken.

FN-resolutionen är alltså mycket skarpare än vad som förväntades. Även om den utesluter marktrupper, kräver den ”alla nödvändiga aktioner” förutom markangrepp för att stoppa Khadaffis angrepp på rebellerna, vilket innebär att västs stridsflyg kan genomföra offensiva bombräder mot libyska arméställningar och inte bara patrullera luftrummet. Khadaffis regim svarade med att deklarera ett falskt eldupphör och trappade upp sina angrepp på Benghazi med luftangrepp, stridsvagnar och artilleri för att försöka få in sina styrkor i staden innan franska och brittiska plan kunde angripa honom.

Imperialismen idag – visar tänderna igen
De skarpa formuleringarna i FN-resolutionen representerar en seger för de mest aggressiva staterna i EU, speciellt Frankrike och Storbritannien som drivit på för hårda aktioner. De gamla koloniala härskarna över Mellanöstern och större delen av Afrika tror ännu idag att de har något slags gudomlig rätt att påtvinga kontinenten sin vilja. Men de skulle aldrig ha kunnat få igenom FN-resolutionen på egen hand.

Det var bara med stöd av USA – som fortfarande är världens främsta makt och den mest inflytelserika kraften inom FN – som de kunde få en rad stater som var emot att avstå i omröstningen, inklusive Tyskland, Kina och Ryssland. Hela affären är ett räkneexempel på den moderna imperialismen: det kapitalistiska system som vi lever under och som håller hela regionen i fattigdom och underutveckling så att ett litet antal rika stater kan dominera den internationella ordningen.

De olika makternas manövrerande – Tyskland, Ryssland och Kina lade ned sin röst i omröstningen – i kampen för inflytande och hycklande aktioner, är just det som FN handlar om. De stater som motsatte sig aktionen gjorde inte det av humanitära skäl, utan därför att det inte stämmer med deras egna intressen.

Varför USA, Frankrike och Storbritannien ville ha luftangrepp
Syftet med luftangreppen påstås vara att hindra Khadaffi och hans miliser från att massakrera sitt eget folk. Men så sent som nyligen hade Storbritannien och Frankrike nära band med Libyen. Så länge som regimen i Tripoli var stabil, och garanterade flödet av olja och hindrade flödet av invandrare från Afrika söder om Sahara att komma in i EU, var den libyske diktatorn nära vän till president Sarkozy och Storbritanniens premiärministrar, vilket han själv klagande har påpekat. Han och hans söner har upprepade gånger påstått att rebellerna är terrorister från al-Qaida, med den fåfänga förhoppningen att blidka sina tidigare vänner i Paris och London.

Han säkrade de franska och brittiska oljebolagens intressen, stödde Nato:s krig mot Irak och visade inga skrupler när det gällde att blockera tusentals, kanske hundratusentals afrikanska flyktingar från att nå Europa. I gengäld fick han teknologiska investeringar och tilläts slå upp sitt beduintält i Paris och åt middag i Élyséepalatset. Hyckleriet i argumentet om ”mänskliga rättigheter” kan också ses i situationen i Bahrain där saudiska trupper stöder Al Khalifas reaktionära monarki när det gäller att slå ned demokratirörelsen med blodsutgjutelse och våld, med enbart milda reprimander och en uppmaning till dialog från Hilary Clinton. Det är kanske det pris som Clinton betalat för saudiskt stöd i försöken att få ett godkännande av FN-resolutionen från Arabförbundet.

Imperialisternas förre allierade och gendarm Khadaffi blev, liksom Mubarak före honom, ”oacceptabel” först när han förlorade kontrollen över sitt land, dvs. oacceptabel eftersom han inte längre kunde försvara imperialistiska intressen och hålla ordning i ”sitt” land. Orsaken till att Frankrike, Storbritannien och USA står i främsta ledet med sina angrepp, är att dessa imperialistiska stater kan förlora direkt politiskt inflytande i Mellanöstern och Nordafrika.

Frankrike ser Nordafrika som sin traditionella inflytelsesfär och ett av de få områden där de fortfarande kan spela en roll. USA och dess viktigaste allierade Storbritannien är de som är mest förknippade med den existerande imperialistiska ordningen i hela regionen. Både Frankrike och Storbritannien gillar att spela rollen som mer sympatiskt inställda till de arabiska ländernas bekymmer än USA på grund av dess närmast totala uppslutning bakom apartheidstaten Israel.

På liknande sätt var orsaken till att Kina och Ryssland lade ned sina röster i säkerhetsrådet deras långsiktiga ovilja att skapa prejudikat för FN-ingripanden. Slaktarna från Himmelska fridens torg, Tibet och Tjetjenien är oroliga för att sådana mandat kunde hota dem själva när de begår sina nästa grymheter. Tyskland har å sin sida drivit den inhemska offentliga opinionen så långt det går med sin inblandning i Afghanistan. I den här situationen, och med USA:s ekonomiska nedgång i dess roll som global hegemon, kan de ha förstärkt sin egen prestige och uppnått en starkare ställning som alternativ till USA i framtiden.

Interventionens logik
Vilka mål är det då som resolutionen ställer upp? Den går inte så långt att den stöder rebellerna mot Khadaffi eller ställer upp en förändring av regimen som mål. Och detta är viktigt, eftersom det representerar en kompromiss mellan krafter som vill införa ett eldupphör, och en faktisk delning av landet, och de som vill att Khadaffi störtas.

Om målet är att störta Khadaffi, finns det ingen verklig garanti för att luftangrepp kommer att uppnå detta. Det skapar en ”interventionens logik” att eskalera den tills de militära målen uppnåtts. Om inte, då måste det bli en ny kompromiss, en ny uppdelning av makten mellan upprorets ledare och Khadaffis familjeklick (med eller utan Muammar själv).

Detta skulle också, liksom med varje slags delning av landet, bara vara möjligt om Libyens revolutionära massor kan demobiliseras, eftersom det med nödvändighet innebär att offra deras kamp för sina politiska och sociala förhoppningar, vilka är förknippade med kampen mot regimen. Det allvarligaste nu när väst har ingripit är att det ger dem rollen som kungamakare i varje uppgörelse – och inte det libyska folket. Oavsett hur utgången ser ut, kommer det att finnas ett tryck för en långsiktig militär närvaro från väst i landet för att ”övervaka” en uppgörelse. USA, Storbritannien och Frankrike har bara en enda sak gemensamt: deras krigsmål är ”pacificering och stabilisering” för deras oljebolag, inte demokrati.

De arabiska massornas reaktion
Idag möts flygförbudszonen och möjligheten av luftangrepp mot Khadaffis miliser med bifall av de arabiska massorna. I likhet med de upproriska i Benghazi, tolkar de FN-resolutionen som stöd för deras kamp. Men detta är en tragisk illusion som stärks av stödet från ”Arabförbundet”. Orsaken till att det är absolut nödvändigt att fortsätta att kämpa för den libyska revolutionens seger liksom att motsätta sig FN:s intervention, beror på att detta är den enda taktiken som kan resultera i Libyens frihet från den imperialistiska kontrollens ok.

Genom att stöda och uppmana till intervention från väst har de revolutionära krafterna, även om det är förståeligt inför en omfattande militär offensiv från Khadaffis styrkor, offrat sina långsiktiga intressen för kortsiktiga framgångar. FN är inte en neutral medlare i allt detta. Även om FN för egen del identifierar sig som ett förkroppsligande av det internationella samfundet, domineras det av världens rikaste imperialistiska nationer, framför allt USA. FN kommer bara att ingripa när det inträffar något som uppfattas som ett direkt hot mot den världsordning som FN håller samman.

USA:s, Frankrikes och Storbritanniens angrepp måste därför maskeras som ett ”humanitärt” mandat. Det kommer i en tid med demokratisk jäsning och har fått ovanligt brett stöd bland de arabiska massorna. Plötsligt har dessa makter, vars enda bekymmer har varit ”ordning” och ”dialog” med tyrannerna ända fram till de sista dagarna i Tunisien och Egypten, upptäckt att detta kommer att undergräva deras inflytande i en ny ordning i regionen. Genom att använda Khadaffis omedelbart förestående fall företog de ett flygande språng in i ”demokratins” läger.

Flygförbudszonen kommer sannolikt att främja dessa illusioner men lika oundvikligt kommer de att krossas av den bistra verkligheten och den imperialistiska politikens cynism. Se bara på Saudiarabien, Bahrain och Jemen där som en motprestation för stödet till FN-mandatet mycket lite har sagts om och inget kommer att göras för att försvara de fredliga demonstranterna mot deras brutala förtryckare.

Även i Libyen kommer stormakternas ingripande oundvikligen att leda till en situation i vilken de sociala relationerna inom landet, storbolagens monopolkontroll över råmaterial vid sidan av några smulor åt deras libyska allierade, ökad social ojämlikhet, bevarandet av reaktionära samhällsförhållanden såsom förtrycket av kvinnor och de så kallade ”stammarnas” roll, inte kommer att övervinnas utan förstärkas. Den avgörande frågan är följande: kommer de libyska, och mer allmänt massorna i arabvärlden, att övervinna dessa illusioner innan de blir en snara runt deras egen hals som tillåter en ny stabilisering av imperiedominansen i regionen.

Därför måste arbetare och alla förtryckta i hela världen avvisa och bekämpa varje intervention från USA, Storbritannien, Frankrike och deras allierade, även om det sker med FN-mandat. Den libyska revolutionen kan inte uppnås genom imperialisternas luftangrepp och nya politiska ordning, vilket skulle reducera den till deras politiska verktyg och halshugga den. Det som behövs för att stöda upproret är frivilliga från arabstaterna med manskap och materiellt stöd från dessa länder.

En imperialistisk intervention innebär att USA, Frankrike och Storbritannien i slutändan kommer att bli medlarna i inbördeskriget i Libyen. Deras anfall kan vara förelöpare till en landinvasion och ockupation av landet. I värsta fall, vilket fortfarande är mycket avlägset, kan upprorsmännen urarta till att bli marktrupper åt imperialisterna. Det kommer, hur som helst, innebära att västs stormakter i verkligheten kommer att besluta om den politiska ordningen i landet och därmed kraftigt kunna öka sin kontroll över dess råvaror. De kommer, slutligen, vid sidan av allt det humanitära pratet, att hindra flyktingar att komma in i Europa.

Det finns bara ett möjligt sätt att förhindra ett sådant scenario: förklara och avslöja imperialisternas verkliga politiska mål och revolutionär kamp mot Khadaffis regim och de andra arabiska despoterna, från Bahrain till Riyad. Upprorsmännen får inte låta sig bli lekbollar för USA, Frankrike, Storbritannien, FN eller Nato. Det innebär, för det första, att ledningen för upproret i Benghazi, dvs. det heterogena ”nationella övergångsrådet” själva måste kontrolleras av massorna. Det måste beväpna dem; alla viktiga möten, beslut och andra förhandlingar måste öppnas för de som genomförde revolutionen, och framför allt för arbetarna och ungdomarna i Benghazi och andra ”rebellstäder”. Därför är bildandet av demokratiska rådsstrukturer och skapandet av en milis under deras kontroll en brådskande nödvändighet. Samtidigt är detta också det bästa sättet att försvara sig mot varje angrepp från Khadaffis trupper och att organisera sin egen kamp.

Det som emellertid kommer att vara avgörande är inte bara att rebellerna bygger upp rådsliknande kamporganisationer och -institutioner som kan utöva makt. Det är samtidigt nödvändigt att bygga upp ett revolutionärt arbetarparti i nära allians med de egyptiska och tunisiska revolutionerna som ett politiskt alternativ till motståndsrådets existerande ledning. Detta parti måste kämpa för ett alternativt program för permanent revolution som uttrycker intressena hos arbetarklassen och alla andra förtryckta och utsugna delar av det libyska folket.

Vart går de arabiska revolutionerna nu?
Revolutionen i Libyen befinner sig vid en vändpunkt. Vi måste motsätta oss militära angrepp från USA, Frankrike och Storbritannien med alla medel som står oss till buds. I de imperialistiska staterna, framför allt i Frankrike, Storbritannien och USA, måste fackföreningarna och arbetarpartierna visa aktiv solidaritet med den arabiska revolutionen, men samtidigt organisera demonstrationer mot de imperialistiska angreppen med krav på stopp för militära interventioner.

Hotet om luftangrepp och den förstärkta imperialistiska interventionen innebär emellertid inte att folkets revolution i Libyen, som är en integrerad del av revolutionen i Mellanöstern och Nordafrika, har förlorat sin progressiva karaktär. Varje försök av Khadaffi (eller hans vän Hugo Chávez) att klä ut sig till något slags antiimperialist är ett dåligt skämt. Vi motsätter oss inte imperialistisk intervention därför att Khadaffi har blivit ”antiimperialist” på grund av FN:s beslut. Hans angrepp på sitt eget folk – inklusive hans angrepp på Benghazi – har tillhandahållit förevändningen för imperialistisk intervention. Vi bekämpar det därför att huvudmålet för den imperialistiska interventionen är att förhindra en revolutionär utveckling i Libyen och över hela den arabiska regionen.

Det äger alldeles tydligt rum ett återupptagande av relationerna mellan imperialisterna och det egyptiska armérådet, saudierna och Gulfstaterna. Deras gemensamma syfte är att förhindra varje revolutionär ”smitta” i halvöns stora oljeproducerande stater. De fruktar också som pesten förenandet av massorna i Tunisien, Libyen och Egypten och en liknande radikal revolution i Algeriet, vilket har hjälpt Khadaffi. På samma sätt måste skapandet av just en sådan organiserad politisk allians vara massornas främsta prioritering.

Den nuvarande vågen med kontrarevolutionära händelser kommer utan tvekan att mattas av, speciellt om de egyptiska massorna driver på sina demokratiska och sociala krav och om ungdomarna och arbetarmilitanterna intar en tydlig antiimperialistisk hållning och bevarar sitt klassoberoende. En internationell konferens med revolutionära krafter i Kairo skulle vara ett stort steg i den riktningen.

Det som Friedrich Engels skrev om kontrarevolutionen 1848–1849 och dess roll i att skapa ett revolutionärt parti är värt att minnas: ”Revolutionen gjorde framsteg, inte genom sina omedelbara tragikomiska bedrifter utan genom skapandet av en kraftfull, förenad kontrarevolution, en motståndare i strid med vilken omstörtandets parti mognade till ett verkligt revolutionärt parti.”

Martin Suchanek

facebook   twitter   email