STARK slöt upp vid rättegång för att visa solidaritet med Ismail Essakali, offer för väktarvåldet

Rapport från Stockholms Antirasistiska Kulturförening (STARK)

Stockholms Antirasistiska Kulturförening har tidigare uttalat vårt stöd för Ismail Essakali (som till vardags sjunger i reaggebandet Slag från hjärtat under artistnamnet I-Smile). Ismail  misshandlades av ordningsvakter i t-banan i december förra året. Under misshandeln i ett s.k. ”trygghetsrum” fick han ta emot rasistiska tillmälen som ”blattejävel” och ”svarting”.

Att människor med icke-vit hudfärg löper större risk att utsättas för trakasserier och våldsamheter i mötet med ordningsvakter och poliser är inget nytt. Inte heller att det i princip är omöjligt att få upprättelse för den som drabbats. Så var det även i Ismails fall. Ismail anmälde – han ville ha upprättelse. Men bevis (i form av kamerabilder från SL) försvann under märkliga omständigheter trots löften om att materialet skulle sparas. Kvar stod slutligen ord mot ord. Fallet lades ned, och ordningsvakterna gick fria utan så mycket som en varning.

Under onsdagen den 6 april var det dock Ismails tur att kallas till rättegång. Anklagelseakten bestod i att man funnit en bit cannabis i hans ficka i samband med misshandeln. Ismail själv har hävdat att han inte haft några droger på sig före han råkade i händerna på ordningsvakterna, och han har dessutom vittnat om att dessa under misshandeln låtit honom förstå att man skulle plantera bevis på honom.

I samband med rättegången slöt kamrater från Stockholms Antirasistiska Kulturförening tillsammans med vänner till Ismail upp för att visa sin solidaritet, men också för att visa ordningsvakterna att vi är många som vet vad de sysslar med. Vi fyllde åskådarbänken och hade för dagen tryckt upp t-shirts med texten ”Vi vaktar väktarna”. Ordningsvakterna ska förstå att vi vet vad de håller på med! Det är, som STARK förklarade i det flygblad som delades ut av våra aktivister utanför rättssalen, hög tid att bryta tystnaden om rasismen och väktarvåldet.

Rättegången var ett tydligt exempel på de fördomsfulla attityder som genomsyrar det svenska rättssystemet. Hela förfarandet präglades för det första av amatörmässig slentrian. Det gav uttryck för en tydlig arrogans från både åklagare och nämndemän.

Åklagarsidan inledde först med att kort redogöra för sin egen bedömning. Enligt henne rådde det ”inget tvivel” om vem som var den skyldige. Medan ordningsvaktens historia bedömdes som ”helt rimlig” avfärdade hon Ismails historia som ”helt orimlig”. Vad som var ”orimligt” utvecklade hon aldrig, men enligt henne kunde det inte finnas några motiv, då väktarna inte hade någon personlig anknytning till Ismail.

Den ordningsvakt som sedan kallades in för att vittna återgav en historia som i åhörarnas öron kändes både konstruerad och väl inövad. Men åklagaren fann ingen anledning att ifrågasätta vittnesmålet. Att ställa några obekväma frågor om väktarnas attityder mot icke-vita var aldrig aktuellt för henne. Inte heller ifrågasatte hon varför fem ordningsvakter känner sig tvingade att dra in en ensam och uppenbart försvarslös kille i ett slutet rum.

De personer som skulle döma i fallet misslyckades först med att kalla in Ismail till salen. Ingen av det flertal som stod utanför hörde när de skulle ha ropat, inte heller Ismail. Detta innebar att den åtalade missade tillfället att få höra den kallade ordningsvaktens vittnesmål.

Det var bara efter att Ismail själv öppnade portarna till salen (precis då rätten ansåg sig färdig och höll på att avsluta) som han fick möjlighet att berätta sin version. Ingen advokat fanns närvarande för att försvara honom trots att han bett om en sådan, vilket hade motiverats med att en sådan inte behövdes då åtalspunkten bara gällde ringa narkotikabrott. Med andra ord: eftersom man redan på förhand bestämt att Ismails berättelse om misshandeln var att betrakta som ovidkommande för dagens ärende, så hade man därmed bestämt att hans version av det inträffade inte heller behövde tas på allvar.

Efter att Ismail berättat detaljerat om misshandeln, och om hur ordningsvakterna fått honom att spy genom att pressa en känga mot hans rygg samtidigt som han låg på golvet, var åklagarens enda kommentar: ”Han var uppenbarligen så full att han spydde”. Hon brydde sig inte om att ställa några ytterligare frågor, och att hon redan bestämt sig för vart sanningen låg var smärtsamt tydligt.

Ismails kommentar till STARK efter rättegången var: ”Jag hade förväntat mig det. Men det kändes orättvist, som att de inte tog mitt ord på allvar. De valde att tro på dem och var inte intresserade av att höra mig.”

STARK uppmanar nu alla antirasister att protestera mot väktarvåldet och rasismen mot icke-vita. Vi borde svara med att gå på offensiven mot hela systemet med vaktbolag i t-banan för att värna tryggheten för icke-vita resenärer. Ordningsvakternas roll i kollektivtrafiken har ökat succesivt i takt med SL:s prisökningar, och med dessa har även hoten och angreppen mot icke-vita och papperslösa ökat. Just papperslösa har vid fler än ett tillfälle överlämnats till polis och utvisats efter att väktare gjort rutinmässiga ingripande mot de i deras ögon icke-önskvärda t-baneresenärerna.

Framöver kommer därför STARK att tillsammans med våra vänner ta initiativ till protester för att sätta press på vaktbolagen, och på dem som anställer deras tjänster. Vi måste få bort de uniformerade rasisterna ur t-banan.

Stå upp mot rasismen – krossa diskrimineringen!
Stå upp mot väktarvåldet!
Rättvisa för Ismail!

Stockholms Antirasistiska Kulturförening