Egyptens arbetarklass beskådad från insidan

Recension av Per Björklunds bok Arvet efter Mubarak – Egyptens kamp för frihet (Verbal förlag).

Revolutionens utbrott i Egypten kom den 25 januari när aktivister som inspirerats av revolutionen i Tunisien utlyste en ”vredens dag” mot regimen. Gensvaret blev enormt, Egypten fullständigt exploderade av sjudande missnöje när gatorna övertogs av folket i alla de större egyptiska städerna i landets norra del. Den förhatliga polisen drevs bort från gatorna under dagarna som följde och efter två och en halv veckas upptrappad masskamp – vars tryck omöjliggjorde arméledningens försök att kväsa revolten – uppnådde de mobiliserade massorna sitt första mål: diktatorn Hosni Mubaraks avgång den 11 februari.

Att revolten inspirerades av den föregående revolten i Tunisien råder det inget tvivel om. Att tillgången till sociala medier på internet (som Facebook och Twitter) har spelat en betydelsefull roll för aktivister i Egypten är uppenbart. Men att uppsvinget i klasskampen på senare år från Egyptens arbetare utgör en av de viktigaste bakomliggande orsakerna till revolten i Mellanösterns och Nordafrikas folktätaste land har nästan helt förbisetts i mediarapporteringen. Det är om detta uppsving som journalisten och vänsteraktivisten Pär Björklund berättar i sin högaktuella bok Arvet efter Mubarak – Egyptens kamp för frihet. Redan inledningsvis kan det sägas att det är en bok som alla som vill ha en djupare förklaring till den politiska utvecklingen i Egypten borde ge sig i kast med.

Pär Björklunds bok är unik i sitt slag. Under flera år har han följt den egyptiska arbetarklassen på nära håll och dokumenterat flera viktiga höjdpunkter i dess kamp. Artiklarna har publicerats i några av den svenska vänsterpressens tidningar (såsom Arbetaren och Flamman). De kapitel som berättar om de 30 000 arbetarnas kamp på Mahalla al-Kubras gigantiska textilindustri, som efter en heroisk strejk 2006 inledde en gigantisk våg av arbetarkamp i hela landet och som signalerade att en verklig förändring var på gång, är medryckande.

Björklund tar oss direkt till gatorna där striderna mellan arbetarbefolkningen och regimens polisstyrkor utspelade sig. Som läsare får man en känsla av att vara på plats. Björklund tar sig också in på fabrikerna, berättar färggrant om arbetarnas förhållanden och låter dem han lyckas få en stund med själva berätta om sin organisering och sina strävanden.

I bokens inledande del ges en brutal inblick i den regim till vars säkerhetspolis den svenska socialdemokratiska regeringen med CIA:s hjälp utvisade de på högst tvivelaktiga grunder terrormisstänka Ahmad Agiza och Mohammed Alzery år 2001. Grov misshandel, förnedring, elchocks-tortyr och sexuella övergrepp är återkommande inslag i de många anklagelseakterna mot den egyptiska militär- och polisstaten. Att förtrycket inte är ett uttryck för enskilda polismäns snedsteg, utan att det handlar om ett våld som genomsyrar statsapparatens repressiva delar på ett strukturellt plan blir tydligt i mängden av incidenter som årligen kommer egyptiska människorättsaktivister till del. När Björklund berättar om några av de händelser som dessa organisationer dokumenterat för år 2007, då minst ett trettiotal fall av polisvåld ledde till dödlig utgång, vänder det sig i magen. Det yngsta offret för polisernas brutalitet var en 11-år gammal pojke, Mohamed Mamdouh som torterades med elchocker och kokande vatten efter att ha stulit en tepåse.

Björklund lyckas framgångsrikt skildra brutaliteten, rädslan, misstänksamheten och ångesten som det innebär att leva under en regim som inte tolererar någon verklig opposition, genom sådana exempel, men också i de många intervjuerna med aktivister som berättar om hur de hanterar rädslan för att kunna agera.

Det här är också en bok om det egyptiska klassamhälle som regimen är satt att försvara. Björklund raserar effektivt den romantiska framgångsbild av Egypten som många västerländska ekonomiska förståsigpåare producerat på senare år när han tar med läsaren på resa genom de luxuösa och avgränsade lyxreservaten för rika i Kairos utkanter till starkt kontrasterande fattiga Imbaba, en av storstadens mest trångbodda s.k. ”informella” bostadsområden med över en miljon invånare på ett område på knappt tio kvadratkilometer som saknar asfalterade vägar.

Björklunds exposé över Egyptens historia börjar på 1800-talet, då britterna tar kontrollen över landet i ett försök att bistå de tidigare ottomanska härskarna som en motvikt mot Ryssland. Björklund raserar de romantiska framstegsskildringarna av borgerliga historiker genom att ställa de i historielitteraturen populära myterna om Egyptens s.k. ”guldålder” under britternas styre mot de verkliga konsekvenserna av kolonialismen. Den brittiska kolonialismen var baserad på en allians mellan en numerärt svag inhemsk jordägande aristokrati och en kolonialregim som såg till att dränera landet på bomull och andra råvaror.

Kolonialregimen satte alltid den brittiska exportindustrins intressen i första rummet, och den frihandel som de brittiska regeringarna praktiserade hämmade framväxten av en nationell industri. Den underkastelse som landet tvingades till av det brittiska kapitalet och dess militära apparat har haft en förödande inverkan på landets ekonomiska och sociala utveckling, vilket också banat vägen för de återkommande försöken från de egyptiska massorna att frigöra sig från detta ok.

Ett av bokens kapitel handlar om perioden under Gamal Nasser och de s.k. fria officerarnas styre efter kuppen 1952, den första egyptiska regim som upprättade en viss självständighet från imperialismen. Nassers styre kan ses som ett försök till brytning med imperialismen genom upprättandet av en allians mellan de arbetande klasserna och den inhemska borgarklassen under militärens auktoritära styre. Denna väg visade sig vara en återvändsgränd.

Även om vissa landvinningar åstadkoms för Egyptens fattiga i Nassers försök att skapa sig en stabilare maktbas (genom nationalisering av delar av industrin och reformer som förbättrade fattigböndernas situation), skulle regimens politiska förtryck av all opposition och dess ovilja att verkligen beträda socialismens väg snart komma att betyda att den återförde landet till imperialismens grepp.

Det skedde under Anwar Sadats styre på 1970-talet, då en nyliberal ekonomisk doktrin och samarbete med USA på det ekonomiska området kombinerades med eftergifter till islamistisk konservatism på det politiska och sociala planet. Det var en vändning som möjliggjordes av nederlaget för Nassers panarabiska nationalism, som tappade sin prestige och sin kraft som ett verkligt alternativ för de förtryckta efter nederlaget i sexdagarskriget mot Israel 1967 och efter att regimens allierade i Syrien och i Irak svepts bort i militärkupper.

I kapitlet om Muslimska Brödraskapet tecknar författaren utvecklingen för Egyptens största folkrörelse, som grundades av Hassan al-Banna 1928 och som under 30-talet fick hundratusentals medlemmar. Det är nyttig läsning, inte minst för läsare i västvärlden som matats med en ofta islamofobiskt färgad och ensidig syn på denna rörelse, som länge tjänat som ett hot som fått legitimera imperialismens stöd åt Mubarak.

Att Brödraskapets roll som opposition färgats av dess klasskaraktär blir tydligt för läsaren. Brödraskapet har förvisso haft sin huvudsakliga bas i den förtryckta medelklassen och fattiga samhällsskikt, men dess ledarskap har legat i händerna på rika godsägare och industriägare. Det har också präglat rörelsens förhållande till arbetarrörelsen: dess strejker och kollektiva kamp mot kapitalet har oftast betraktats med djup misstro av de religiösa ledarna, som inom ramarna för sin korporativa, klassöverskridande enhetsfilosofi sett de splittrande strejkerna som ett hot mot ”muslimsk enhet”. Konsekvenserna av rörelsens antikommunism kunde Björklund ha dröjt vid mera: han nämner t.ex. inte den våldsamma mordkampanj som Brödraskapet lanserade mot vänsterkrafter mellan 1945-48.

Björklund visar också hur Brödraskapet genomgått en förändring mot en mer reformistisk inriktning. Idag har rörelsen en växande fraktion som vill utveckla organisationen i en riktning som har det turkiska reformistiska islamistiskt-borgerliga APK-partiet som föregångsmodell.

Ett intressant kapitel behandlar egyptiska kvinnors kamp för jämlikhet. Han ger en historisk inblick i den egyptiska kvinnorörelsens historia, som börjar på 1920-talet då feministen Goda al-Shaarawi kastar sin slöja offentligt. Vi får en bild av denna rörelses utveckling och uppgång på 1940- och 50-talet och om hur hur den inkorporerades och passiviserades på 1960- och 70-talet under trycket från Nassers kombination av jämlikhetssträvande sekularära reformer och undertryckande av självständiga politiska rörelser.

Björklund bjuder också på inblickar i hur dagens kvinnoaktivister försöker att återuppväcka kampen för jämlikhet. Han berättar om enskilda initiativ från modiga och engagerade kvinnor som grundar radiostationer med radioprogram om kampen mot sexuella trakasserier. Försöken från kvinnliga aktivister att sammanföra de många unga kvinnorna ur den framväxande arbetarklassen i de ekonomiska frizonerna (områden där rättigheterna för arbetarna är nästan icke-existerande och där multinationella företag etablerat tusentals fabriker) med fackliga aktivister på andra håll är intressanta: Det vittnar om att det finns medvetna krafter som arbetar för att stärka just arbetarklassens kvinnor, en grupp som tidigare haft väldigt lite att säga till om i de sociala rörelserna.

Bokens avslutande kapitel ger inblick i den egyptiska vänsterns politiska diskussioner, och den nya arbetarrörelsens försök att ta steg mot att förverkliga sina klassintressen genom formerandet av en nationell politisk rörelse. Försöken från statsanställda skatteindrivares och andra arbetargruppers försök att bilda från staten självständiga fackföreningar framhålls som tecken i tiden, och överlag ger tecknandet av arbetarrörelsens kamp på senare år anledning till optimism.

Den senaste revolten har inte lyckats avlägsna militärregimen, men den har helt uppenbart gett de tusentals aktivister i arbetarrörelsen som arbetar för att stärka klassen som en politisk maktfaktor förnyat självförtroende. I skrivande stund pågår flera försök att bilda nya arbetarpartier, och på Björklunds läsvärda blogg Från Kairo till världen kan man exempelvis läsa om grundandet av ”Demokratiska Arbetarpartiet”, som är ett försök av arbetaraktivister att grunda ett parti baserat på fabriksgolven och på arbetsplatserna.

Vilken strategi och vilket politiskt program behövs för att på nytt formera den egyptiska arbetarrörelsen som en politisk kraft, och för att rusta den inför den svåra kamp som den fortfarande har att utkämpa med en militär diktatur som bara ytterst ovilligt kommer att göra demokratiska eftergifter? I dagarna kan man läsa att regimen fortsätter att slå ned på arbetarstrejker och försöken att bilda nya fackföreningar – ännu är friheten för arbetarna långt ifrån vunnen.

Det är avsaknaden av den diskussionen som är bokens största svaghet. Björklund har haft mycket tillgång till arbetaraktivister och vänsteraktivister, och man kunde väl ha förväntat sig att detta intervjumaterial skulle ge upphov till mer politisk diskussion. En början finns – Björklund berättar t.ex. hur socialistiska grupper försöker att omvärdera sitt sätt att flexibelt förhålla sig till Muslimska brödraskapet (”med dem när de angriper regimen, mot dem när de angriper kvinnors rättigheter”). Frågan om behovet av ett arbetarparti kommer till uttryck i någon enstaka av intervjuerna, men vi får aldrig följdfrågor från Björklund om vilken strategi eller politik ett sådant parti borde kämpa för.

Ingenstans i boken hittar vi en diskussion om hur kampen för socialismen konkret skulle kunna se ut i fråga om de nuvarande politiska uppgifterna. Här når boken inte upp till samma nivå som Andreas Malms och Shora Esmailians bok om Iran, där arbetaraktivisternas diskussioner om ideologiska frågor, och aktivisters debatter sinsemellan får ett mycket större utrymme. Denna svaghet blir så mycket större då frågor om arbetarklassens roll i den egyptiska revolutionen framstår som avgörande för dess fortsatta fördjupning.

Trots detta rekommenderas boken varmt till alla som vill förstå sociala, ekonomiska och politiska förhållanden i Egypten bättre. Egypten kommer även framöver att inta en central position i fråga om tyngd och influens över de förtryckta massornas frigörelsesträvanden i hela den omkringliggande regionen, och socialister i hela världen kommer att ha intresse av att bistå varje steg som tas i riktning mot ett revolutionärt socialistiskt uppvaknande vid Nilen.

Gunnar Westin