Globalisera solidariteten: ÖPPNA GRÄNSERNA!

Den imperialistiska världsordningen gör att relationen mellan stater präglas av exploatering och ojämlikhet. De imperialistiska staterna befäster sina gränser med avancerade bevakningssystem, stängsel, beväpnade vakter och hårda restriktioner. Allt för att mota bort de flyktingströmmar som i sista hand är ett resultat just av de imperialistiska staternas agerande i ”tredje världen”. De stängda och bevakade gränsernas funktion är att upprätthålla ett system som på global nivå har tydliga likheter med apartheid i Sydafrika.

Ur denna situation uppstår ett dilemma för arbetarklassen i väst. Antingen så fortsätter den med sin lojalitet till imperialismen eller så börjar den tänka och agera utifrån ett globalt klassperspektiv. På kort sikt kan arbetarna i väst dra vissa ekonomiska och sociala fördelar av det första alternativet. Men eftersom lojaliteten inte är ömsesidig, kommer tacken för att tänka nationellt och utgå från de nuvarande gränserna att bli inte bara ett utan flera knivhugg i ryggen på arbetarna. Det ser vi redan nu med alliansens stegvisa men bestämda systemskifte.

Arbetarna har inget fosterland
Slutsatsen är att arbetarna inte har något fosterland under kapitalismen. Därför finns det heller ingen anledning att vara lojal mot nationalstaten eller att utgå från dess förmodade legitimitet som en principiell utgångspunkt för att formulera en politik i arbetarklassens intresse. När det kommer till identiteten så bör den klassmedvetne arbetaren på frågan om denne är svensk, ryss, iranier, osv, svara: ”jag är i första hand internationell socialist” – och för en internationell socialist är det inte intressant att fråga sig vad som är bäst för det kapitalistiska fosterlandet; det viktiga är vad som är bäst för de arbetande och förföljda världen över.

Som kommunister söker vi efter internationella lösningar för den globala arbetarklassen som helhet. Och stängda gränser in till de imperialistiska metropolerna gynnar absolut inte de miljontals människor som på grund av olika skäl behöver lämna sina ursprungsområden. Det skulle däremot ett öppnande av gränserna för att välkomna dem göra.

Vad menas egentligen med att ”öppna gränserna”?
Parollen säger inte att gränserna ska avskaffas eller att nationalstaten ska upplösas. Visserligen är detta också två av våra målsättningar, men dessa är verkligen omöjliga att uppnå utan att omkullkasta kapitalismen. Strängt taget utgår parollen ”Öppna gränserna” faktiskt från den fortsatta existensen av stater och därmed gränsdragningar dem emellan – men säger samtidigt att dessa gränser inte ska vara ett hinder för den fria rörligheten av människor i allmänhet och de arbetande och förtryckta i synnerhet.

Vad vi säger är att gränserna inte ska skyddas med hjälp av invandringslagar, restriktioner och vakter som sållar bort dem som inte anses produktiva från kapitalisternas synvinkel. Lika lite som uppmaningen till att ”öppna den där dörren” ska ses som liktydigt med ”förinta den där dörren”, ska ”öppna gränserna” inte ses som liktydigt med ”avskaffa gränserna”. Den senare åtgärden är som sagt inte felaktigt men hör till ett annat skede av kampen.

Det är inte en lek med ord att klargöra skillnaden mellan att öppna gränserna och att avskaffa gränserna. ”Öppna gränserna” är ett etablerat uttryck i relation till frågan om immigration. Möjligtvis är formuleringen ”för fri invandring” mer träffsäker. Hursomhelst så avser inte Arbetarmakt, eller andra grupper inom den yttersta vänstern som står för att öppna gränserna, att förespråka fri rörlighet för trafficking, vapensmuggling, arkeologiska stölder i tredje världen osv. I förhållande till sådana fenomen kan gränskontroller fylla en viss funktion, så vi säger inte att gränser och bevakning ska avskaffas rätt och slätt – bara att invandringen ska vara utan restriktioner.

Rätten till asyl
En del definierar kravet på rätten till asyl som något annat än att öppna gränserna. Men om rätten till asyl inte kombineras med ett öppnande av gränserna så är det, om än ett steg i rätt riktning i jämförelse med att det inte finns någon rätt till asyl, ett sätt att tvinga flyktingar och immigranter att tigga och be de imperialistiska staterna om en ynnest.

Rättvisepartiet Socialisterna (RS) påstår till exempel att kravet på öppna gränser är utopiskt och illusoriskt. Vi menar att det är kravet på rätten till asyl rest i motsättning till öppna gränserna som är utopiskt. RS påstår att restriktioner för invandringen är möjliga att kombinera med att rätten till asyl råder. Eftersom rätten till asyl är en demokratisk och mänsklig rättighet, säger RS därmed att det under kapitalismens imperialistiska stadium kan finnas en invandringskontroll som är human, icke-diskriminerande och icke-rasistisk.

Med all respekt, men sådana resonemang är kvalificerad smörja! Kapitalismen kommer alltid att behöva en rasistisk ideologi för att rättfärdiga en rasistisk praktik. Dessutom ligger det i sakens natur att de borgerliga staterna i väst i största möjliga mån kommer att förbehålla sig den exklusiva rätten att definiera vilka som är önskvärda som asylsökande, naturligtvis utifrån sina egna snäva intressen och begränsningar.

Utan att kräva öppna gränser leder kravet på asyl till att vänstern blir radikal rådgivare åt kapitalet i hur de ska sköta sina restriktioner av invandringen. Här måste vi givetvis vara tydliga med att vi helt och hållet ställer oss bakom varenda kampanj för enskilda flyktingar oavsett om de bedrivs av RS eller kyrkan. Men att vi ställer oss bakom handlingen betyder inte att vi okritiskt accepterar all propaganda runt handlingen. Varenda enskilt asylärende är värt att driva men dessa kampanjer skulle spela en betydligt mer progressiv roll om de förenades med kravet på öppna gränser.

Nej till nationella privilegier
Ett argument mot att öppna gränserna är att det skulle leda till miljontals papperslösa och utnyttjade människor utanför de ordinarie trygghetssystemen och rättigheterna. Men det är faktiskt i systemet med stängda gränser som det redan finns ett hårt exploaterat och marginaliserat skikt av immigrantarbetare som kan räknas i miljoner. Eftersom stängda gränser inte kan vara en abstraktion så har vi ovanpå det alla tragedier som skapas bland dem som inte lyckas ta sig in.

Det är ett tankefel att automatiskt koppla ihop förekomsten av en brutal uppdelning av arbetarklassen med öppna gränser. Det är snarare det motsatta som är fallet. Den nationella exklusiviteten är en orsak till att arbetarklassen splittras upp i två läger: de som hör hemma innanför murarna till det västerländska fortet, och de som egentligen hör hemma utanför murarna men som på grund av sin ”infernaliska fräckhet” har lyckats smuggla in sig själva: papperslösa, illegala invandrare och gömda flyktingar.

Den nationella exklusiviteten ramas in av nationalstaternas gränser. Att hålla gränserna stängda under hård bevakning är att förvandla det nationella från en romantisk idé (nåja, romantisk för de efterblivna) till krass verklighet. De stängda gränserna är en del i den struktur som ger medborgerliga rättigheter till en viss sektor av de som arbetar ihop välståndet i väst, medan andra – som ofta sliter under de hårdaste villkoren – förvägras de mest grundläggande rättigheter i det samhälle de bidrar till.

Genom att öppna gränserna rycks en av grundpelarna för den här uppdelningen bort. Med öppna gränser är det inte längre intressant vilka som kom hit på ett ”legitimt” sätt och inte. När den frågan är ur vägen blir det enklare att ta den gemensamma striden för lika rättigheter åt alla.

Det korrekta från en internationalistisk utgångspunkt är att aldrig säga eller göra något som kan tolkas som att orsakerna till angrepp på arbetarklassen ligger någon annanstans än hos kapitalismen själv. Omfattande invandring kan eventuellt gynna systemet men är ändå ett tveeggat vapen. Etnisk uppblandning och kontakt med nya influenser vidgar vyerna både hos den inhemska arbetarklassen och de nyanlända arbetarna och bidrar till att göra dem mer världsvana och globalt orienterade. Därmed ökar möjligheterna att de ska kunna förstå ett internationellt socialistiskt program. Baserat på ett sådant program, och med en strategi för samlad arbetarkamp, kommer omfattande invandring inte att gynna kapitalägarna. Den arbetskraft som kommer hit är till största delen proletär vilket innebär att den både bidrar till kapitalismens vinster och att den är dess dödgrävare. Att ta hit invandrare är att ta hit fler möjliga revolutionärer.

Rätten till asyl och öppna gränserna är två paroller med en fundamental likhet; de är demokratiska krav som närmast bör likställas med saker som yttrandefrihet, mötesfrihet och föreningsfrihet i det att de handlar om friheten att få bo och arbeta under relativ säkerhet där möjligheterna till försörjning finns. Omvänt så handlar invandringskontroll och restriktioner om att begränsa denna demokratiska frihet. Lika lite som vi kommunister är beredda att acceptera inskränkningar och speciella ansökningsprocedurer för arbetarnas rätt att få organisera och yttra sig, lika lite tolerans borde vi visa mot restriktioner mot deras möjligheter att flytta dit jobben och tryggheten finns.

Eduardo Montero