Imperialismens hjälp stryper den libyska revolutionen

USA:s, Storbritanniens och Frankrikes intervention i Libyen har följt det sedan 1990-talet välkända mönstret. Först hittar man på en bra anledning för intervention som självklart inte får handla om stormakternas verkliga intressen, som är rån, plundring och underkuvande av andra nationer, utan gäller framkonstruerade humanitära mål. I Bosnien 1995 gällde det att få slut på belägringen av Sarajevo, som de i lugn och ro beskådade i tre år, varefter de ockuperade landet och gjorde det till en egen koloni. I Kosova 1999 skulle man rädda den albanska befolkningen, som de sedan tvingade att leva i ett protektorat utan någon verklig möjlighet att utöva självstyre.

I Afghanistan 2001 gällde det att skydda den amerikanska arbetarklassen från ”terrorister”, samma arbetarklass som dessa imperialister utsugit, splittrat och förslavat under decennier. Att rädda de afghanska kvinnorna, som nu beslöjas och fängslas i sina hem av den USA-vänliga regimen, var en annan anledning. Irak anfölls 2003 för att rädda befolkningen i de omkringliggande länderna från Saddams biologiska och kemiska vapen som inte existerade, varefter man mördade över en miljon irakier för att behålla landet i sitt grepp.

När man väl har valt motivet så uppmuntrar man den välbetalda journalistkåren, som näst intill den siste är trogen sina finansiärer, för att dupera den inhemska arbetarklassen. Efter detta är det nödvändigt att säkra stödet till kriget från arbetarpartiernas och fackföreningarnas ledare, vilket i allmänhet inte är särskilt svårt då dessa också är avlönade av samma imperialistherrar. Därefter kommer en passande FN-resolution som ger den kommande attacken en folkrättslig välsignelse – en resolution som imperialistländerna skriver själva då de också sitter i och kontrollerar FN. Efteråt samlar man stöd hos de små imperialistiska länderna, såsom Sverige, som oftast är ivriga att medverka i kriget för stormakternas gunst och för att få en del av bytet.

Libyen följer samma mönster. Anledningen till införandet av flygförbudszonen och flyganfall på Gaddafis markstyrkor från USA:s, Storbritanniens och Frankrikes håll sades vara behovet av att skydda den libyska befolkningen från en massaker som förbereddes av Gaddafi. Obama sade strax efter början av interventionen: ”Om vi hade väntat en dag till, Bengazi… kunde ha utsatts för en massaker som skulle ha ekat genom regionen och befläckat världens samvete.” Den brittiske premiärministern Cameron angav en annan orsak – den militära interventionens mål var att försäkra att: ”det blir det Libyska folket… som skriver nästa kapitlet i sin historia.”

Även för de som varken har någon kunskap om imperialismens gärningar under de sista hundra åren eller känner till något om marxismen måste det vara uppenbart att båda dessa uttalanden inte bara är lögnaktiga utan också djupt hycklande. Gaddafis styrkor hade under den månad som föregick invasionen tagit från upprorsmännen flera större städer, men massakrer på befolkningen i dessa städer har uppenbarligen uteblivit. Obama anger orsaken till kriget mot Gaddafi vara en möjlig framtida massaker, men det är samtidigt Obamas egen armé som utför verkliga massakrer i Irak, Afghanistan och Pakistan som är av sådana proportioner att de sannerligen ”ekar genom hela regionen och befläckar världens samvete”.

Camerons uttalande är inte lika hycklande men är desto mer löjligt. Hur kan det libyska folket skriva nästa kapitel i sin historia när den brittiska krigsmaskinen precis nu, i deras ställe, håller på att skriva det i blod? Hade ”fredspris”-tagaren Obama brytt sig om världens förtryckta massor, hade han stoppat sin egen armé från att gång på gång massakrera de förtryckta. Hade Cameron verkligen brytt sig om det libyska upproret så hade han beväpnat det utan extra kostnad, utan några politiska krav och utan hemlig diplomati.

Det krävs faktiskt inte kommunistisk teori för att man ska dra dessa slutsatser. En av de mest inflytelserika brittiska borgerliga tidningarna, The Independent, skriver: ”För första gången på mer än 60 år har västvärldens kontroll över världens största oljerikedomar skakats av en rad revolutioner som våra regeringar inte kunde kontrollera. Den mest trovärdiga förklaringen [till interventionen i Libyen] är att det här är ett sätt att vidmakthålla västvärldens skoningslösa makt, och försöka styra utgången till vår fördel.” (8 april)

Socialdemokraternas och Vänsterpartiets ledare är för den väpnade interventionen. Vi vet att det bland dessa ledare inte finns något spår av marxism. Men de kunde åtminstone ha läst igenom den borgerliga pressen som så öppet skriver om krigets verkliga orsak och mål. Det faktum att de trots det fortfarande är för interventionen bevisar återigen att dessa ledare fungerar som imperialismens agenter i arbetarklassens led.

Nu kan man ställa en annan fråga: Imperialisterna attackerar Gaddafis styrkor på grund av sina egna intressen, men själva flygförbudet och flygbombningarna hjälper upprorets dåligt beväpnade och organiserade förband att överleva Gaddafis attack. Bör vi då inte vara för flygförbudet och bombningarna för att rädda upproret? Svaret på denna fråga blir uppenbar när vi undersöker hur den imperialistiska inblandningen har påverkat upproret.

Den 20 april besökte en av upprorets borgerliga ledare Mustafa Abdel Jalil Paris och träffade Sarkozy, självklart under mycket vänskapliga former då hans överlevnad nu beror på Frankrike. På detta möte sade Jalil: ”Vi ska kämpa mot terrorism och stoppa illegal migration, liksom människohandel som har varit förödande för oss.” Till råga på det meddelade Jalil att de länder som följer i Frankrikes och Italiens spår kan räkna med att stå först i kön när det kommer till att skriva oljekontrakt med en ny libysk stat. På så sätt har flygförbudszonen genom ett slag bundit fast det libyska upproret med händer och fötter till imperialismen. Effekten är att upprorets ledare lovar utföra precis allt som Gaddafis regim utförde i det förflutna.

De bland vänstern som stödjer flygförbudszonen, som till exempel Benny Åsman och Göte Kilden från Socialistiska Partiet, förlorar helt ur siktet att det viktigaste för ett uppror som är på väg att utvecklas till en revolution faktiskt inte är att segra militärt. Att segra militärt samtidigt som man förråder de libyska massornas intressen och säljer ut dessa till sådana skurkar som Obama, Cameron och Sarkozy, det innebär egentligen döden för revolten mycket säkrare och snabbare än om Gaddafis styrkor hade intagit Bengazi. De förlorar också ur siktet att det är imperialismen som är den nordafrikanska arbetarklassens största fiende.

Man måste också tänka på hur den imperialistiska interventionen inverkar på massornas psykologi och vilja till kamp. Hade Gaddafi fått möjligheten att angripa upprorets starkaste fäste – Bengazi – utan inblandningen utifrån, då hade denna dödsfara kunnat framkalla en ännu bredare och djupare resning bland massorna. För det är i allmänhet så att så länge massorna inte har tröttnat så är det just den kontrarevolutionära offensiven som stärker deras motstånd och övertygar dem att det gamla systemet fullständigt måste krossas. Men när Gaddafis styrkor blir sönderbombade utan att massorna kan medverka så har det bara en passiviserande påverkan. Det skapar i massorna en mentalitet av passiv väntan på att någon annan kommer att lösa deras problem samt underdånighet och tacksamhet till imperialismen med en förödande demoralisering som påföljd.

Därför: Ner med all imperialistisk inblandning i Libyen! Den arabiska arbetarklassen kan visst ta hand om Gaddafi på egen hand!

Senad Kadic