Klasskamp och antirasism måste gå hand i hand!

Mångkulturalism och revolutionär integration
Över hela Europa växer den öppna främlingsfientligheten i form av högerpopulistiska partier. I Frankrike tävlar högerledaren och presidenten Sarkozy med Front Nationals Le Pen i att kritisera det “multikulturella” samhället. I Tyskland gjorde regeringschefen och ledaren för kristdemokraterna, Angela Merkel, i oktober förra året samma sak. Snart hakade också partiledare för de konservativa i Storbritannien på. Detta att borgerliga partier försöker vinna över sympatier och röster från mer utpräglat rasistiska krafter är inget nytt. Det som däremot är nytt är det ohöljda sätt på vilket det sker och det faktum att även delar av socialdemokraterna nu börjar instämma i samma kritik av det “multikulturella” samhället.

Med all rätta måste denna politik avslöjas för vad den är. Bakom kritiken av det multikulturella samhället återfinns från högern en traditionellt borgerlig politik, med nedskärningar och attacker på välfärden. Men det är viktigt att problematisera denna kritik från höger mot det multikulturella, eller mångkulturella, samhället. Måste ett försvar mot rasismen automatiskt innebära ett försvar av en mångkulturalistisk ideologi?

Vad är mångkulturalism?
Innan vi går vidare måste vi dock försöka förstå vad den mångkulturalistiska ideologin är och var den kommer ifrån. Gör vi det enkelt för oss kan vi förklara mångkulturalism vara idén om ett samhälle präglat av tolerans gentemot kulturella och religiösa minoriteter andra än majoritetskulturen. Dessa ska kunna existera sida vid sida, en i grunden mycket tilltalande och demokratisk tanke. Mer problematiskt blir det dock då man undersöker på vilket vis mångkulturalismen praktiserats, och av vilka.

Mångkulturalismen fick sitt definitiva genombrott under 1980-talet och början av 1990-talet. 1970-talet hade medfört omfattande social oro efter bl.a. oljekrisen, med arbetslöshet som följd. Särskilt det sena 1980-talets Storbritannien såg omfattande strejker och upplopp i protest mot planerade försämringar för landets arbetarklass, en arbetarklass som i stor utsträckning utgjordes av människor från olika delar av det tidigare brittiska imperiet. Samtidigt iscensattes en omfattande ideologisk offensiv från högern som varade under hela 1980-talet och långt in på 1990-talet. Idén man spred var att välfärdssamhället var förbi. Klassamhället fanns inte längre, menade man, istället levde vi i en ”postindustriell” värld.

Mot denna verklighet stod socialdemokratin ideologiskt tomhänt. Mångkulturalismen blev en del av den nya ideologi som anammades i ett försök att rädda de “mjuka” värden som välfärdstanken rymmer, den blev socialdemokratins raison d’etre. Mot nyliberalernas hets om nedskärningar ställde man talet om tolerans och jämlikhet, eller som i fallet Storbritannien, “different but equal”. Allt detta skedde på bekostnad av klasspolitiken.

Anammandet av mångkulturalistismen kan dock inte bara förstås på ett ideologiskt plan. Rent konkret innebar det en politik från socialdemokratin som syftade till att vinna stöd från invandrargrupper i val, vars stora majoritet drabbats av den nyliberala politiken och som nu riskerade att överge socialdemokratin. Receptet mot denna utveckling var att med hjälp av skattemedel knyta till sig en allians med olika representanter för invandrargrupper – ofta genom att på olika sätt stärka olika religiösa ledares eller inflytelserika patriarkers maktbas. Logiken var enkel: “Om vi skänker pengar till ett projekt för att grunda en ungdomsgård för områdets muslimska ungdomar så ser ni till att mobilisera röster åt oss i nästa val.”

Indirekt innebar den här politiken också ett sätt att stävja den sociala oro som bubblade upp i städernas mest utsatta delar. Denna oro kunde bekämpas med något annat än ett direkt utmanande av kapitalismen. Hassan Mahamdallie, medlem i det brittiska partiet Socialist Workers Party, beskriver detta fenomen i en artikel i International Socialism Journal nr 95, 2002: ”[multiculturalism] has developed into a narrow strategy that seeks to push the state into granting ‘space’ for ethnic minorities, rather than arguing for radical change of society as a whole.” Vidare beskriver Mahamdallie hur detta blev särskilt tydligt då Labour i många fall stärkte banden med självutnämnda ledare för etniskt segregerade bostadsområden för att på så vis avhjälpa den politiska radikaliseringen av arbetarungdomar.

Socialdemokratins svek
Rent objektivt är självklart flera inslag i mångkulturalismen progressiva såsom ett vapen mot rasism; vissa aspekter av den mångkulturella idén har använts för att bemöta t.ex. idén att det bara bör finnas en “svensk” kultur. I händerna på en desperat socialdemokrati har den dock fått ödesdigra konsekvenser på så vis att den blivit synonym med försvaret av välfärdssamhället, när den i själva verket gick hand i hand med nedmonterandet av just välfärden. Och det är också detta försvar som vänstern och socialdemokratin idag krampaktigt klamrar sig fast vid.

Att rasism och främlingsfientlighet växer under tider av ökande klassklyftor och arbetslöshet är ingen nyhet. Men att påstå att detta skulle vara det enda skälet är dock att ägna sig åt vulgärmaterialism. Tyvärr kan man utan någon större ansträngning konstatera att den, till det yttre, progressiva mångkulturalismen kommit att bli delaktig i att rasistiska och högerpopulistiska krafter idag växer sig starka. Varför?

Till viss del därför att den kommit att upprätthålla, och i viss mån förstärka, de kulturella skiljelinjerna mellan olika grupper. När ekonomiskt stöd främst getts till etniskt och religiöst avgränsade projekt i ett försök att vinna röster, samtidigt som gemensamma verksamheter såsom etniskt och religiöst neutrala ungdomsgårdar och andra neutrala ytor minskade i takt med nedskärningar, skapades större barriärer mellan etniska grupper, i sig en grund till motsättningar.

Men också just därför att mångkulturalismen haft en dubbel funktion. Den har å ena sidan fungerat som en antirasistisk ideologi. Å andra sidan har dess fanbärare, socialdemokratin, administrerat en politik som inte hotat det kapitalistiska systemet, d.v.s. det samhällssystem som ger upphov till sociala orättvisor och ligger till grund för segregationen.

Den strukturella rasismen, som fanns även innan mångkulturalismens intåg, har därför levt vidare in i det ”postindustriella” och ”mångkulturella” samhället. Samtidigt har delar av den ”svenska” arbetarklassen, i takt med att de tappat förtroendet för socialdemokratin, också tappat förtroendet för idén om socialismen (om än i välfärdstappningen). Välfärdssamhällets misslyckande blir i deras ögon synonymt med “det mångkulturella samhällets misslyckande”. Och så är marken jämnad för partier som Sverigedemokraterna med deras anti-etablissemangspolitik. I Storbritannien har detta tagit sitt tydligaste uttryck i British National Partys tal om hur olika kulturer är oförenliga och att engelsmän, precis som ”muslimer”, också har ett ”naturligt behov av sitt kulturella utrymme”.

Antirasism och klasskamp
Betyder detta att vi revolutionära socialister ska tona ned kampen mot den strukturella rasismen? Ska vi enbart koncentrera oss på klassfrågan? Absolut inte. Tvärtom är en sådan kamp i allra högsta grad tätt sammantvinnad med ett nyktert förhållningssätt till den roll som den mångkulturalistiska ideologin spelat. Vänstern gör helt rätt i att peka på konsekvenserna av den strukturella rasismen. Socialister har alltid stått i bräschen i kampen för religionsfrihet och demokratiska rättigheter. Särskilt när rasismen tar sig uttryck i etablerade partiers förkastande av den mångkulturalistiska ideologin, till förmån för, som i Storbritannien, en ”nationell identitet”, måste vi bekämpa och avslöja den som den islamofobiska smörja den utgör.

Vänsterns problem idag är att den gör, i princip, bara det. Man presenterar inget alternativ, ingen självständig politik. Detta är till största delen resultatet av den generella oförmågan att formulera ett alternativ till välfärdsstaten. En vänster värd namnet måste kunna göra både och; både försvara demokratiska fri- och rättigheter gentemot rasisternas attacker, visa på och avslöja den strukturella rasismen och visa på mångkulturalismens otillräcklighet och vilken roll den spelat. Målet måste vara att inte bara försvara de delar av välfärdsstaten som står under attack, utan dessutom utvidga välfärden. I slutändan utvidga den till att omfatta samhällets alla delar, dvs. en socialistisk revolution.

För den antirasistiska kampen innebär detta, som tidigare nämnts, att vänstern måste göra flera saker samtidigt. Bekämpa den strukturella rasism som drabbar alla flyktingar och invandrare i Sverige och Europa. Men framför allt att integrera delar av arbetarklassen i Sverige med utländsk bakgrund i den svenska arbetarrörelsen. Det är dessa som står under ett dubbelt förtryck både på grund av klass- och etnisk eller kulturell tillhörighet. Det är dessa som den ensidiga mångkulturella politiken, i många fall oavsiktligen, klumpar ihop med ofta självutnämnda ledare för etniska eller religiösa minoriteter. Ledare eller organisationer, ibland direkt reaktionära, vars intressen inte på något sätt sammanfaller med de delar av arbetarklassen med invandrarbakgrund de gör anspråk på att representera.

Klasskamp från gräsrötterna
Den enda antirasistiska kamp som har möjlighet att vara framgångsrik måste vara en som utmanar kapitalismen. Vad innebär detta? Istället för socialdemokratins ”ansvarsfulla” budgetpolitik som i utsatta kommuner leder till exempelvis nedläggningar av vårdcentraler etc. krävs gräsrotsrörelser som bekämpar sådana nedskärningar. Istället för fler polisinsatser och en politik som förklarar utbrott av social oro i utsatta bostadsområden med tal om ”kulturellt utanförskap” krävs kampanjer som mobiliserar förortsungdomar till direkt kamp för arbete och rättvisa. Istället för att bemöta utbrott av spontan klasskamp, som den vi såg under t.ex. Lagenastrejken, med misstänksamhet och öppen fientlighet från LO-ledningens sida krävs att den svenska fackföreningsrörelsen utvecklas till ett verktyg för dess medlemmar och gräsrötter.

Denna inriktning är den enda som kommer att kunna ena arbetarklassen i Sverige och dessutom slå undan fötterna för Sverigedemokraterna och andra mer eller mindre öppet rasistiska organisationer. Det är dock viktigt att påpeka att en utvecklad klasskamp inte i sig garanterar att rasistiska eller chauvinistiska stämningar inte slår rot i arbetarklassen. Detta exemplifieras bl.a. av hur arbetare vid ett oljeraffinaderi i North Lincolnshire i England under en strejk 2009 reste parollen ”British jobs for British workers” då ägarna planerade att ersätta dem med arbetare från Italien. Detta visar inte bara att den antirasistiska kampen måste vara en del av klasskampen, utan också att den antirasistiska kampen måste basera sig på en internationalistiskt inriktad klasskamp. Vi kan inte gå med på att kampen ska föras kring frågan om hur många av ett begränsat antal arbetstillfällen som ska gå till en viss etnisk grupp, vi måste bedriva en kamp som ifrågasätter arbetslösheten överhuvudtaget. Detta förutsätter enhet mellan arbetare oavsett nationell tillhörighet. Och det betyder att vi måste vara på vår vakt och kombinera klasskamp med att utmana rasism och chauvinism även inom arbetarklassen och arbetarrörelsen.

En militant arbetarrörelse har alltid varit det främsta vaccinet mot rasistiska och fascistiska organisationer eller partier. Dagens situation kräver en kämpande arbetarrörelse. I Sverige och över hela Europa genomför regeringar långtgående attacker på arbetarklassen; attacker som väcker spontan ilska och frustration och därmed förutsättningar för en kamp mot kapitalismen över nationsgränserna.

Borgerlig integration
Den borgerliga metoden för integration innebär att minoritetskulturer ska uppgå i en nationell majoritetskultur. En sådan integrationspolitik hänger intimt samman med t.ex. begränsningar av asylrätten och språktest. Den underliggande ideologiska idén är, förutom att den syftar till att begränsa eller uppmuntra invandring på basis av kapitalets behov av arbetskraft, att rasismen på något vis är en naturlig konsekvens av att människor med olika härkomst lever tillsammans. På så vis förskjuts ansvaret för ”problemet” med rasism till flyktingen eller invandraren. Den brittiske parlamentsledamoten för Labour, Roy Hattersley, sammanfattade detta 1965 med orden: ”Integration without control is impossible, but control without integration is indefensible.” Sociologen Robert Miles förklarar att det Hattersley egentligen säger är att: ”in order to eliminate racism in Britain, it [is] necessary to practice it at the point of entry into Britain.” Rasismen måste med andra ord hållas stången med hjälp av en ”lagom” dos rasism.

För en revolutionär integration!
Vi marxister vet dock att kulturell tillhörighet inte är något som är biologiskt nedärvt. Vi vänder oss spontant emot allt tal om ”civilisationers kamp” och liknande. Med Lenins ord vill vi bygga en internationell demokratisk kultur där varje enskild nationell kultur bidrar med sina demokratiska och socialistiska element. Vägen dit går genom klasskampen. Därför reser Arbetarmakt parollen om revolutionär integration, en integration på arbetarklassens grund. Den svenska arbetarrörelsen måste på alla nivåer inleda ett arbete för en sådan. Detta innebär inte bara att på allvar ta sig an kampen för papperslösas rättigheter, utan också en konkret verksamhet med t.ex. mottagande av nyanlända arbetare i form av fackliga utbildningar och verksamheter, samtidigt som man fördömer alla borgerliga krav på språktest etc. En sådan integrationspolitik måste givetvis vara en del av, och resultatet av, ett utmanande av den reformistiska socialdemokratiska fackliga ledningen i en militant kamp mot högerpolitik. Det är endast i en sådan kamp som arbetarklassen i Sverige kan dra slutsatsen att de har mer gemensamt med världens arbetare och förtryckta än med andra ”svenskar”.

David Kauppi