Arbetarmakt

Framåt mot en femte international
Sedan andra internationalen antog första maj 1889 har den dagen alltid varit förknippad med arbetarklassens kamp för demokrati och mot diktatur, utsugning och krig. Den reste parollen om åttatimmarsdagen, men ändå är kampen mot långa arbetstider och usla arbetsförhållanden och barn- och även slavarbete utan ände så länge som kapitalismen existerar. Framför allt är första maj ett hyllande av internationalismen – att förena arbetare världen över mot alla försök att splittra dem efter nation, kön, språk, etnicitet eller religion.

Under årets första maj riktar vi blicken speciellt mot de arabiska länderna mitt i ett historiskt revolutionärt uppsving; mot Egypten och Tunisien där ungdomar och arbetare spelade en vital roll i störtandet av de diktaturer som förtryckt dem i årtionden. Kvinnornas roll i dessa revolutioner innehåller också potentialen för stora framsteg även för deras rättigheter. Kampen – mot ekonomiska bördor och för fullständiga demokratiska rättigheter – är långt ifrån fullbordad med de nya regimer som försöker förbjuda strejker och med militären fortfarande vid makten.

Vi uttrycker speciellt vår solidaritet med all de i andra arabiska länder som fortfarande strider för att bli av med sina repressiva regimer – i Libyen, Syrien, Bahrain och också i Iran. Vi fördömer helt de imperialistiska makternas militära inblandning i humanitetens namn. Deras verkliga motiv är att ännu mer plundra regionens oljerikedomar och stoppa revolutionens framryckning mot sociala och anti-imperialistiska mål.

Det senaste året har bevittnat massiva demonstrationer och generalstrejker i många europeiska länder – framför allt i Grekland, Portugal, Irland och Storbritannien, där regeringarna försöker vältra över kostnaderna för den stora krisen som inleddes 2008 på arbetarklassen; de skär ner på utbildning, sjukvård, offentlig service av alla slag och ökar på de miljoner som är arbetslösa. Deras officiella ledare, den fackliga byråkratin och de reformistiska partierna, har emellertid alltför ofta berövat denna kamp dess avgörande inverkan. En militant taktik och en organiserad rörelse bland de vanliga medlemmarna måste kasta ut dessa sabotörer och öppna vägen för obegränsade generalstrejker som kan störta de regeringar som försöker utplåna de sociala landvinningar som generationer av arbetare uppnått.

I USA har fackföreningarna väckts ur en lång sömn av vildsinta angrepp på deras rätt att organisera och av massiva nedskärningar som lanserats av guvernörer som tillhör högern. Den massomfattande ockupationen av delstatens parlament i Madison, Wisconsin, och veckor med demonstrationer i Ohio, hamnarbetarnas solidaritetsstrejk på västkusten, allt detta tyder på att arbetarna i USA äntligen säger att nu räcker det. För att ta ett stort steg framåt måste arbetarnas i USA bryta med demokraterna och förenas – vita, svarta och latinos i ett nytt anti-kapitalistiskt arbetarparti.

Den underliggande drivkraften bakom denna kamp världen över är det kapitalistiska systemets historiska kris, med massarbetslöshet, speciellt bland de unga, stigande priser på livsmedel och bränsle och angrepp på sociala landvinningar och fackliga rättigheter. En annan del av det är den ökade rivaliteten mellan de imperialistiska makterna om naturresurser och exploaterbart arbete. Deras rivalitet hotar med fler invasioner och ockupationer utöver Afghanistan och Irak. Åren och årtiondena framöver kommer inte bara att få bevittna krig och revolutioner utan också ett ökat antal så kallade naturkatastrofer. Många av dem är egentligen resultatet av kapitalismens destruktiva effekter på miljön och även där så inte är fallet är det alltid de fattiga och förtryckta som lider mest av effekterna.

Första maj påminner oss om att arbetarklassen och dess allierade bland alla de utblottade och förtryckta klasserna och folken är den enda kraft som, genom sitt motstånd, kan vända dessa kriser till revolutioner som kan lösa dessa faror som hänger över mänskligheten. Den påminner oss också om att kvinnorna, den hälft av mänskligheten som är dubbelt förtryckt i hemmet och på arbetsplatsen, både kan och måste spela en roll i dessa revolutioners främsta led. Men för att uppnå sin frigörelse måste världsproletariatet bygga upp nya revolutionära partier. Förbundet för Femte internationalen, med våra sektioner i Asien, Europa och USA, uppmanar alla de som kämpar världen över att inte bara förena alla våra strider utan göra gemensam sak med oss i skapandet av det organisatoriska uttrycket för denna enhet, en ny femte international, den socialistiska revolutionens världsparti.

Förbundet för Femte Internationalen

facebook   twitter   email