Vad händer i Kiruna och Malmfälten?

Vi undersöker vad som händer med staden som håller på att sjunka ner i urberget, och vi pratar också med Jari Söyrinki, ny ordförande i Gruvgruppen i Kiruna.

Malmfälten – En viktig region
Det är över 40 år sedan den stora gruvstrejken i Kiruna. Den finns dokumenterad i filmen Kamrater, motståndaren är välorganiserad. Storstrejken ledde till ett uppsving i antalet strejker i Sverige under slutet av 1960- och början 70-talet, en våg som trappades av först under 80-talet.

Malmfälten spelar en stor roll för svensk industri, och därmed också för dynamiken i klasskampen. Statliga LKAB (Loussavaara-Kiriunavaara Aktiebolag) är det företag som driver utvinningen av malmen. Genom åren har det gått många turer om LKAB ska förbli statligt eller ej, och trots att ägarfrågan naturligtvis är viktig och intressant, så har det ändå visat sig med vilken kraft staten har slagit tillbaks arbetare när konflikten mellan arbetargivare och arbetare har varit ett faktum.

Staden Kiruna byggdes i början av 1900-talet, och var för dåtiden en sensationellt välplanerad och miljöanpassad stad. Kiruna är kanske en av de största “sociala innovationerna” i Sveriges historia. Men naturligtvis byggdes inte staden utan anledning, och i fallet Kiruna var det järnmalm som var orsak till stadens utveckling.

Malmfälten står för en mycket stor andel av mineralproduktionen i Europa, och är därmed en av de viktigaste näringarna i Sverige. Fördelningen jämfört med övriga EU ser ut såhär: Järn 88 %, Bly 32 %, Zink 26 %, Guld 24 %, Silver 18 %, Koppar 9 %. Malmfälten är också en kraftigt expanderande region ur ekonomisk synvinkel, men trots detta rullar flyttlassen söderut. Denna utveckling började för redan 40 år sedan. Tendensen återfinns i Malmberget/Gällivare där LKAB:s järnmalmsgruva Vitåfors och Bolidens koppargruva Aitik växer så det knakar samtidigt som folket flyttar.

Kiruna sjunker ner i gruvan
Gruvdriften leder till spridning av deformationszoner och rasriskområden ovan jord. Seismografer är utplacerade för att varna om instabilitet. Det kan liknas vid en långsam jordbävning som hotar fastigheter och fritidsområden. Stadsflytten är alltså en akut nödvändighet, och för varje dag som går blir faran större.

I Malmberget, granne med Gällivare, har 12 000 invånare tvingats flytta sedan 1928 då det första raset som klöv Malmberget inträffade. Nu väntar man med oro på ett jätteras som får hela gruvan under Malmberget att störta in. LKAB som ägde gruvan i Malmberget garanterar att ingen fara för de boende föreligger, men det är ingen som vet exakt hur det framtida raset kommer att utveckla sig. ”Gropen”, som den heter, är nu ca 250 meter djup och ca 500 meter i diameter, och utvidgar sig år för år och tvingar fler och fler att flytta.

Detta har lett till många konflikter om ersättningsbostäder, priser på inlösen av fastigheter och ett allmänt obehag bland befolkningen. För Kirunas del så är stadsflytten ännu bara på ritbordet. Både LKAB och kommunen håller på att skissa på lösningar för hur den nya staden ska se ut. En ny, modern, miljövänlig stad är det som utlovas, och med hänsyn till samebefolkningen.

Problemet är bara att varken LKAB eller kommunen äger marken, utan det är staten som gör det. Samerna har sedan länge avtal om hur deras marker ska se ut, och LKAB arrenderar marken av staten för gruvdriften. Så även om en ny stad finns på stadsarkitekternas ritbord, finns det i nuläget ingenstans att placera staden. Inte nog med det – finansieringen är inte heller klar. Ska staten betala, eller är det LKAB, eller är det kommunen (det vill säga kommuninvånarna)? Dagarna går, och under tiden sitter politikerna och drömmer om en framtid som för varje dag som går ter sig mer och mer ödesdiger.

Samhällsnytta och välfärd skrotas
Samtidigt som det pratas om det ”Nya Kiruna” så skärs det ner i offentlig verksamhet. Ett tydligt och talande exempel är att akutkirurgin på Kiruna sjukhus skall stängas. Det innebär att för den som blir akut skadad i gruvan eller på annat sätt, så är det helikopterfärd till närmsta sjukhus som gäller. Det kan ta timmar. Den hotande nedskärningen har skapat upprorsstämning i kommunen, och nyligen demonstrerade ca 2 000 kommunbor i protest mot att akutkirurgin ska läggas ner.

Osäker framtid
Det enda konkreta som verkar hända är att hyresgäster i Kiruna erbjuds nya lägenheter till dubbla hyran. De som bor i hus erbjuds en ersättningssumma för huset. Men som sagt, det finns ingen mark att bygga en ny stad på, och det finns inga tomträtter. Som Kirunabo vet man alltså inte vart man kommer att bo, hur man kommer kompenseras för flytten, hur det nya samhället kommer se ut eller vad det kommer erbjuda i form av service, skolor och sjukvård. Allt är i nuläget bara ett spel med osäkra kort.

Till detta kommer att en allt större andel av arbetare i eller omkring Malmfälten består av anställda i olika företag som är kontrakterade av LKAB på entreprenad. Barackbyar sätts upp. Så ser det verkliga nya Kiruna ut. Utländsk arbetskraft med osäker anställning, utan socialt skyddsnät och utan facklig organisering flygs upp till Malmfälten för att jobba ett par veckor i stöten.

Hur det hela ska sluta är det i nuläget ingen som vet. Tydligt är att varken staten eller LKAB visar någon vilja att lösa situationen på ett seriöst sätt.

Fredrik Reinedahl

Jari Söyrinki: “Situationen häruppe i Malmfälten är extrem”

Arbetarmakt intervjuar Jari Söyrinki som är ordförande i gruvgruppen i Kiruna, och aktiv i Knegarkampanjen.

Arbetarmakt: Hur ser det ut med facklig organisering bland gruvarbetarna och vilket inflytande har den fackliga vänstern?

Jari: Det finns en lång tradition av radikalism här uppe. Det har varit SKP, APK, syndikalister och andra radikala vänstergrupper som har avlöst varandra. Kommunister och socialdemokrater ledde växelvis fackföreningarna fram tills gruvstrejken, därefter beslutade man att facket ska vara partioberoende. Idag måste man tyvärr inse att situationen här speglar facket i övrigt. Det är en fackföreningsrörelse i sönderfall, och med en akut ledarskapskris. Fackets aktivitet är starkt präglat av arbetsplatsorienterade frågor – arbetsmiljö och lönefrågor. Men häruppe finns en viss tradition och vana att lägga sig i politiken, och folket här uppe har ett stort förtroende för gruvarbetarna. Nu senast när det var demonstration mot nedläggningen av akutkirurgin så var det första som hände att någon i Kommunal ropar ut i megafon: “Metallarna längst fram!”. Det är helt naturligt för folket här. Det är så det alltid har sett ut.

Det viktiga är att kunna backa upp ord med handling. Det räcker inte med att skriva vackra paroller. Det är handling som gäller om man vill driva den fackliga frågan i en politisk riktning. Vill man så går det att få olika poster i facket, men vad spelar det för roll om man får sina händer bakbundna? Jag ser det som viktigt att man har stark uppbackning, och det kan man bara få om man ser till att det händer saker.

Jag är också emot blocköverskridande demonstrationer som den senast, även om vi metallare gick i egen kolonn. Vi arbetare har inget att tjäna på att gå i samma led som borgare. Vi måste tydligt visa att vi har en egen agenda och en annan politik än borgarnas. Det är ett viktigt led i att öka medvetenheten hos medlemmarna i facket. Vi skapar gemenskap genom att föra fram vår egen politik i kontrast mot borgarnas.

Arbetarmakt: Hur upplever du uppdraget som ordförande i Gruvgruppen?

Jari: Det finns enorma möjligheter, men det är ett stort organiseringsarbete. Det som det jobbas på nu är att överbrygga klyftan mellan förtroendevalda och medlemmarna. Det kan göras genom att fler medlemmar får förtroendeuppdrag. Första målet är få in 100 nya förtroendevalda. På sikt borde alla medlemmar ha ett förtroendeuppdrag. På så sätt blir man medveten om vad det innebär att driva facklig kamp.

Jag kandiderade ju också till kommunfullmäktige på Knegarkampanjens lista. Mitt uppdrag i facket är ju också lite ett mandat att driva knegarnas frågor, för folk vet ju att jag är med i Knegarna.

Men med mitt uppdrag kom också en massa sidouppgifter i olika styrelser och forum. Sånt tar fokus från huvuppdraget. Det gäller att prioritera och inte låta sig slukas av allt som hamnar på ens bord. Jag måste säga att jag är skeptisk till att det alltid är fackuppdrag som är det man ska sträva efter. Det kan mycket väl vara så att det går att göra ett lika bra jobb utan att ha något förtroendeuppdrag, men det är en avvägning man får göra.

Arbetarmakt: Hur ser du på framtiden för Kiruna?

Jari: Situationen här uppe i Malmfälten är extrem. Vi har haft en avfolkning här som har pågått i 35 år. Det rör sig beroende på vilken ort du tittar på om en minskning på mellan 25 och 50 %. Med färre skattebetalare blir det mindre skatteintäkter, och därmed sämre och sämre offentlig service. Det är en ond spiral. Vi vill ändra den här spiralen, men det kräver hårda tag.. Vi anser att LKAB:s enorma vinster ska skjutas in i kommunerna och inte förskingras som nu är fallet. Nu senast gjorde LKAB en vinst på 12,3 miljarder. Pengar finns det, frågan är var de tar vägen.

Men jag är hoppfull. Det finns potential att vända den här utvecklingen. Än är det inte för sent. Men det är inte lätt att få någon gemensam handlingslinje om en stor del av arbetarna här uppe inte ens är kommuninvånare, utan folk som är här på visstidskontrakt och bor i en barack. Hur vi ska organisera oss tillsammans med dem är en viktig fråga, inte bara här utan faktiskt i hela Europa. Men ett stort steg framåt har tagits med kampen om akutkirurgin, som har enat arbetarkollektivet och fått gruvisar och sjukhuspersonal att marschera sida vid sida.

Arbetarmakt: Hur kan arbetare i resten av landet göra för att knyta an till kampen i malmfälten?

Jari: Oj, nu blev jag lite tagen på sängen faktiskt. Jo, men det viktiga är ju att göra det som vi gör. Att organisera, skola sig och försöka fylla ledarskapsvakuumet. Det behövs ordentliga analyser av klassammansättningen. Förutom att kämpa för makt på arbetsplatserna och social upprustning, måste vi ta kamp för demokratiska friheter som attackeras av EU. Jag tror att vi måste samla alla stridbara arbetare till en motmakt, en klasskampsopposition liknande Solidaritet i Polen på 80-talet, som lägger fram ett handlingsprogram med hållbara lösningar på områdena jag nämnde nyss. Den kampen är inte unik för Malmfälten.

Det finns mycket att hämta historiskt, men man får akta sig för dogmatism och ortodoxi. Det är viktigt att se att världen hela tiden rör sig framåt, och då måste vi också röra oss framåt i takt med tiden. Det behövs ett arbetarparti värt namnet, även för att facket ska kunna fungera som progressiv kraft. Men först måste vi tillsammans bygga en motmakt som utmanar Reinfeldts regering med ett eget handlingsprogram.