Mladic: Västs hyckleri om krigsförbrytelser
Serbiens infångande och gripande av den bosnienserbiske krigsförbrytaren Ratko Mladic, som är ansvarig för massakern på 8 100 bosnienmuslimer i Srebrenica i juli 1995, har hyllats som en stor dag för rättvisa och internationell lag. Han förs nu till den internationella brottsdomstolen för före detta Jugoslavien i Haag för att ställas inför rätta.
I likhet med tidigare gripanden och åtal mot den förre bosnienserbiske presidenten Radovan Karadzic och den förre serbiske presidenten Slobodan Milosevic, har det framställts som en del av en version av historien i vilken ”det internationella samfundet”, efter att ha misslyckats med att förhindra folkmord i Bosnien på 1990-talet, sedan gjorde det till sitt mål att leta upp och straffa förövarna.
FN:s ingripande i Bosnien var faktiskt det första militära ingripandet efter kalla kriget där den nu bekanta idén om ”humanitärt ingripande” användes som motivering. ”Misslyckandet” – som vanligtvis tillskrivs det internationella samfundets splittring och obeslutsamhet – har sedan dess använts för att motivera mer kraftfulla ingripanden i Kosovo, Afghanistan, Irak och nu Libyen.
I likhet med mycket av det som de styrande berättar för oss om de senaste årens historia, är faktiskt denna redogörelse för deras egen ädla, om än ibland naiva idealism, en egennyttig saga som ska dölja deras egen strävan efter mer världsliga materiella och strategiska intressen. FN:s skyddsstyrka (UNPROFOR) var inte alls där för att förhindra folkmord. Den underlättade i verkligheten landets etniska uppdelning.
UNPROFOR:s trupper i FN:s så kallade ”säkra områden” tillbringade en stor del av sin tid med att försöka hindra den bosniska armén från att bryta de serbiska milisernas dödliga omringning. Sarajevo, Gorazde, Tuzla och Bihac blev upprepade gånger beskjutna med granater och angripna, medan Srebrenica och Zepa övergavs utan något som helst motstånd mot de styrkor som sedan massakrerade och fördrev den muslimska befolkningen.
Samtidigt som liberala medier, med brittiska Guardian i främsta ledet, smickrade ”modiga lilla Bosnien” och demoniserade serberna, betraktade de stora europeiska staternas verkliga utrikespolitik Bosniens envisa motstånd mot folkmord och uppdelning som en olägenhet som stod i vägen för stabilitet. I deras ögon var bosnienmuslimerna, och tillsammans med dem de serbiska och kroatiska förespråkarna för ett enat mångetniskt Bosnien, ”orealistiska” och måste fås att ta sitt förnuft till fånga. Gång på gång lade västs diplomater och politiker som David Owen och lord Carrington fram ”fredsplaner” för Bosnien. Det var planer med detaljerade kartor som delade upp landet i osammanhängande muslimska, serbiska och kroatiska enklaver. Med varje ny framryckning av de serbnationalistiska miliserna – med våldtäkter, mord och massfördrivning som följd – blev kartorna omritade för att återspegla den nya verkligheten på marken.
Serbiska chauvinister som Mladic och Karadzic – och senare deras kroatiska motsvarigheter som Mate Boban – förstod budskapet: ”etnisk rensning” fungerar. Sådana som Mladic må ha varit elakartat nationalistiska fanatiker, som genomförde hemskheter som inte setts i Europa sedan andra världskriget, men för sådana som USA:s sändebud Richard Holbrooke, deras understödjare Milosevic (och hans kroatiska motsvarighet Franjo Tudjman) var de ”realister” som man kunde ”göra affärer” med.
Det ”internationella samfundet” – det namn som de imperialistiska makterna ger sig själva när de uppträder gemensamt – är långt ifrån att vara kvalificerade att döma Mladic och de andra. Låt oss för ett ögonblick bortse från deras egen historia på senare år med aggressiva krig och grymheter mot civila: i Haditha, Mahmudiyah, Fallujah och Abu Ghraib i Irak och i provinsen Helmand i Afghanistan. Låt oss också för ett ögonblick bortse från deras mycket selektiva fördömanden av våld och brott mot mänskliga rättigheter när de begås av deras allierade: Israels utsvältning av och bombardemang av Gaza och Libanon, Bahrains undertryckande av den shiitiska majoriteten eller Indonesiens 24-åriga ockupation av Östtimor. Låt oss också slutligen strunta i det faktum att Ratko Mladic, en vit europé, får en fullständig och offentlig rättegång, medan Osama bin Laden får två kulor i huvudet och en hemlig begravning i havet.
Domstolen i Haag gör, vid sidan av den internationella brottsdomstolen och den internationella domstolen, anspråk på att ha jurisdiktion att åtala människor som anklagas för brott mot mänskliga rättigheter och liknande brott. Men USA – självutnämnd världspolis – vägrar envist att låta sig bindas av dem. Den republikanske senatorn Jesse Helms övertalade till och med kongressen att godkänna American Service-Members’ Protection Act i augusti 2002, för att garantera att amerikanska medborgare – som ålagts det smutsiga arbetet att ockupera Irak och Afghanistan, inte ska behöva vara rädda för att bli gripna på utländsk mark för något som helst brott. Lagen har kallats för ”Bomba Haag-lagen” och ”Haaginvasions-lagen” och den ger presidenten rätten att använda ”alla nödvändiga och lämpliga medel” för att se till att de friges.
Deras eget förakt för den ”internationella lag” som de använder mot andra, säger allt som behöver sägas.
Marcus Halaby
