Förbud mot tvångs- och barnäktenskap

Försvara livet, friheten och den mänskliga värdigheten hos alla som förtrycks inom traditionella hederskulturer – för totala förbud mot tvångs- och barnäktenskap

I juni 2011 lämnade regeringens utredare Göran Lambertz ett förslag om att uttryckligen förbjuda tvångsäktenskap samt att ta bort möjligheten till dispens för minderåriga att gifta sig. Det vore ett progressivt steg framåt om detta blev verklighet eftersom det är en grundläggande demokratisk rättighet att få välja partner själv.

I dag finns det en utsatt minoritet som förvägras denna rättighet och det är flickor, men även pojkar, inom hederskulturerna. Hittills har en kombination av aningslöshet och cynisk alliansbildning mellan den politiska eliten i Sverige och konservativa etablissemang bland vissa etniska minoriteter lett till att de mänskliga rättigheterna i stor utsträckning har satts ur spel för en betydande grupp människor. Den nuvarande lagstiftningen underlättar för de mest reaktionära sidorna av hederskulturen att praktiseras. Detta måste bekämpas politiskt av arbetar- och kvinnorörelsen, vilket underlättas av en demokratisk lagstiftning.

Det krävs en uttalad lagstiftning mot tvångsäktenskap
Enligt dagens lagstiftning är det alltså redan förbjudet för minderåriga att ingå äktenskap. Men samtidigt finns det en legal möjlighet att beviljas dispens från genom en ansökan till länsstyrelsen, och under förutsättning att giftermål för folk under 18 år är legalt i det ursprungliga hemlandet. Enligt DN 15 juni 2011 inkom 317 ansökningar till olika länsstyrelser i Sverige varav 55 beviljades. Utöver detta tillkommer fall där underåriga gifts bort av sina föräldrar i vigselceremonier helt utanför det svenska systemet. Detta kan ske inom religiösa samfund i Sverige eller genom ceremonier i föräldrarnas hemländer. Här är det svårt att, eller rättare sagt omöjligt, att ha tillgång till säker statistik. I ovan nämnda DN-artikel får kuratorn på Rosengårdsskolan (en grundskola) i Malmö komma till tals och uppger att hon under sin yrkestid sett fler än hundra barn giftas bort.

Tvångsäktenskap är till skillnad från barnäktenskap inte uttryckligen förbjudet i Sverige. Men däremot är det rent allmänt förbjudet att genom tvång i olika former såsom hot, utpressning och våld, tvinga människor till ofrivilliga handlingar. Hittills har lagstiftarna, och sannolikt också den folkliga opinionen, ansett att detta varit skydd nog mot att tvingas in i giftermål mot sin vilja. Men uppenbarligen har en förhållandevis stor minoritet av barn till föräldrar som invandrat till Sverige inte känt sig lugnade. Enligt en undersökning gjord 2009 av Ungdomsstyrelsen är 8 500 ungdomar oroliga över risken att de inte själva kommer att få välja giftermålspartner.

I april 2009 genomförde Stockholms stad en omfattande undersökning som heter: Hedersrelaterat förtryck och våld i Stockholms stad. Undersökningen omfattar 2 300 elever i årskurs 9 på 36 grundskolor i Stockholms kommun. Undersökningen visar att var tionde 15-årig flicka lever med hedersrelaterade restriktioner såsom att inte tillåtas ha pojkvänner, lyda andras direktiv om giftermål, förbud mot att delta på skol- och fritidsaktiviteter. Fyra procent av pojkarna var utsatt för dessa restriktioner. Just när det gäller förbud mot vissa skolämnen som idrott eller sex- och samlevnad uppger 12–13 procent av eleverna att de förbjuds delta.

2009 kom också rapporten Oskuld och heder som visade att 59 procent av flickorna med utlandsfödda föräldrar svarade att de inte får ha pojkvän och 45 procent instämde med sina föräldrars åsikt om att de måste vara oskulder när de gifter sig. En annan rapport heter Utbildning på (o)lika villkor och är från 2007. I den uppger 27 procent av de utlandsfödda högstadieflickorna att deras föräldrar förbjuder dem att delta på skolämnen som religion, musik och sex- och samlevnad.

I skrivande stund pågår en rättegång mot en man och en kvinna som av allt att döma hedersmördade Abbas Rezai för att han inlett en ”olovlig” relation med deras dotter. Även om den händelsen är extrem så påminner den om att hederskulturen, som har en stark ställning inom vissa etniska grupper, har en del repressiva sidor som drabbar förtryckta minoriteter inom minoriteterna, till exempel i form av tvångsäktenskap.

Nuvarande lagstiftning räcker inte för att hantera den del av hedersförtrycket som heter tvångsäktenskap och tvångsgifte av underåriga. Handlingar som olaga tvång, hot, misshandel och utpressning är enbart medel vid tvångsgifte. Dessa tillvägagångssätt ska förstås också bedömas och lagföras men de får inte blandas ihop med det tänkta målet: att tvinga en människa till giftermål mot sin vilja.

Denna handling – tvångsgiftermålet – måste betraktas som ett brott i sig. På många sätt är det till och med ett grövre brott än metoderna som används för att uppnå det. Unga människor pressas in i livslånga relationer med främmande människor och tvingas där till erfarenheter som de i djupet av sina hjärtan inte vill dela med främlingen i fråga: sex, barn, umgänge och så vidare. Tvångsgifte kan innebära legaliserade våldtäkter, förnedring och psykisk ohälsa eller bara resignation och krossade drömmar. Hursomhelst förstör de hela liv. Det är ett grundläggande demokratiskt krav att en sådan barbarisk handling måste vara olaglig.

Det gäller för övrigt även traditioner som kan kopplas till tvångsgiftet som brudgåva till exempel. Brudgåvan är ett värde som ges av brudgummens familj till flickan. Om de inblandade familjerna är starkt patriarkala och traditionalistiska ökar risken för att brudgåvan i praktiken blir ett brudköp, dvs. ju finare och mer ärbar flicka, desto högre brudgåva eller pris. Så kallad uppskjuten brudgåva innebär att värdet realiseras vid en tidpunkt efter bröllopet exempelvis vid en skilsmässa. Om det handlar om ganska stora tillgångar, kan detta bli ett skäl för en man att vägra gå med på skilsmässa. Detta är självklart ett problem om religionen och/eller hemlandets lagstiftning har hårda restriktioner mot att kvinnor tar initiativ till skilsmässa.

Redan 2008 diskuterades möjligheten av de åtgärder som Lambertz nu har föreslagit. Då menade bland andra Rädda Barnen att upplysning och information vore den rätta vägen att gå. Att arbeta förebyggande med attityder är avgörande, eftersom det är dessa som rent konkret ligger bakom handlingar som tvångsäktenskap. Men det är samtidigt ett faktum att det finns ett konservativt skikt inom hederskulturerna som inte nås av dessa upplysningsförsök. När de begår övergrepp måste vi konstatera att attitydförändringen har misslyckats än så länge, och kriminella handlingar ska då behandlas som kriminella handlingar och inget annat.

Att bekämpa hedersförtryck är inte rasism
Kulturrelativister och multikulturalister av olika slag avfärdar ofta kritiken av hederskulturerna som uttryck för ett storsvenskt vi-och-dem-tänkande. En del går så långt att de kallar benämningar som hederskultur och hedersbrott för rasistiska. I den här kategorin återfinns Rädda Barnen, Gudrun Schyman och sociologiprofessorn Massoud Kamali samt ett myller av människor på olika nivåer i samhället.

Kritiken av hedersbrott kan kidnappas för rasistiska syften. Om rasism är att sortera in människor i påstådda raser – eller synonymer för raser, att skapa en rangordning mellan dessa ”raser” och att tillskriva dem oföränderliga egenskaper där raserna längst ned i hierarkin framställs som bärare av de sämsta tänkbara yttre och inre egenskaperna – så kan hederskultur och hedersbrott beskrivas som en oundviklig del av exempelvis det ”österländska” eller det ”semitiska”. Hedersbrott tjänar då som ytterligare ett exempel på vissa folkslags obotliga efterblivenhet, kriminalitet osv. Men så diskuterar inte människorättsorienterade grupper med medlemmar från hederskulturer saken.

Det gör inte heller vänstergrupper i Iran, Irak och Turkiet. Precis som föreliggande artikel utgår de från att hederskulturen och de brott som den alltför ofta ger upphov till är en historisk företeelse med samhällsmateriella orsaker. Hedersbrotten är ingen oundviklig och inneboende del av ”arabiskhet” eller ”kurdiskhet”. I en progressiv kontext är det inte heller någon som påstår att alla som föds in i hederskulturerna också delar den. Tvärtom är det så att där hederskulturen står som starkast står många gånger också motståndet som starkast. Både i Irak och Afghanistan görs en heroisk insats av inhemska kvinnogrupper och radikala grupper för att hålla igång kvinnojourer och för att arbeta med förändring av attityder.

Anklagelserna om rasism slungas egentligen tillbaka på dem som fäller omdömet. Varför ska barn, ungdomar och flickor som tillhör etniska minoriteter behöva acceptera att bli bestulna på rättigheter som är självklara för medlemmar i majoritetskulturen, dvs. svenskarna? Varför ska en viss grupp människor ofrivilligt ställas utanför systemet av rättigheter på grund av sin härkomst? Rädda Barnen har gjort sig ökända för att inte vilja ta i frågan om hedersbrott av rädsla för att ”peka ut” och ”stigmatisera” invandrargrupper i Sverige. Det stämmer i och för sig att det finns konservativa ledare och religiösa extremister som agerar lika ömhudat som prinsessan på ärten. Varje demokratisk invändning mot reaktionära inslag i deras kulturer utmålas som rasistiska övergrepp. Men dessa ledare är inte nödvändigtvis legitima representanter för invandrargrupper från hederskulturerna. De är inte oomstridda utan är tvärtom både ignorerade och kritiserade av dissidenter i de egna leden.

Kulturrelativisternas och multikulturalisternas stora brott är att de låter de mest konservativa skikten bland vissa invandrargrupper definiera gränserna för och innehållet i sina kulturer. Resultatet blir en faktisk diskriminering vad gäller tillgång till samhällets rättigheter och möjligheter i namn av respekt för mångfalden. Tvångsäktenskap, inlåsning i hemmet, övervakning, bristande utbildning osv. accepteras av multikulturalisterna som vedertagna kulturella normer som måste accepteras. Multikulturalismens bankrutt är tydlig.

Hedersförtrycket är en realitet
Kvinnoförtrycket är ett globalt fenomen både idag och historiskt, men det finns betydande skillnader i hur det organiseras beroende på samhällstyp och kultur. Hederskulturen är ett av dess uttryck och praktiseras i Mellanöstern, Nordafrika, delar av före detta Sovjetunionen och även i europeiska medelhavsländer även om den där har varit på stark nedgång efter andra världskriget.

Kännetecknande för hederskulturen är att den gör hela släkters anseende beroende av de kvinnliga medlemmarnas ärbarhet. Heder är en fråga om anseende, att vara pålitlig och rättskaffens. I den här allmänna grundbetydelsen används ordet sannolikt mer eller mindre likadant världen över. Men inom regelrätta hederskulturer står föräldrarnas, syskonens, mostrarnas, farbröderna, morbröderna, kusinernas, sysslingarnas samt de ingifta släktingarnas renommé i samhället i direkt proportion till enskilda kvinnliga familjemedlemmars rykte. Flickor som anses vara fina och föredömliga bidrar starkt till att skänka släkten som helhet gott anseende. Det innebär inte att andra faktorer bakom hög prestige är ointressant, pengar till exempel. Men faktum kvarstår: bilden av de kvinnliga familjemedlemmarna är avgörande.

Inom hederskulturerna beror en kvinnas goda rykte på hennes kyskhet. Det värsta som kan hända är om en kvinnlig släktings kyskhet ifrågasätt, om hon börjar ses som odygdig – ”horaktig” för att använda ett i sammanhanget autentiskt begrepp. Otrohet, föräktenskapliga relationer, nära manliga vänner, dejter och liknande är självklart handlingar som kan förstöra ryktet för en flicka inom hederskulturer. Men cirkeln av förbjudna saker är större än så. Hennes ärbarhet dras ofta i smutsen även av aktiviteter som kan leda till eller associeras med det Mest Förbjudna. Det kan gälla klädstil, frisyrer, smink, val av vänner, fritidsaktiviteter, sex- och samlevnadsundervisning, grad av lydnad, utbildning osv. (Det bör nämnas att det knappast är meningsfullt att ensidigt smutskasta hederskulturen. Den begränsar friheten men skänker också trygghet och gemenskap.)

I grund och botten handlar hederskulturen om ett extremt kollektivistiskt sätt att bevaka den kvinnliga sexualiteten. Rötterna finns i en samhällsordning som föregår kapitalismens fria marknad såväl som upplysningen och välfärdsstaten. Istället för att prata om familjer eller släkter så kan begreppet ”klaner” användas som en exaktare beskrivning på ett kluster av familjer som håller samman i ett tätt sammantvinnat nätverk med syfte att överleva så framgångsrikt som möjligt.

Klanen är ett kollektiv som ger materiellt och emotionellt beskydd i samhällstyper där en ensam individ råkar ut för betydande svårigheter. Gruppens gemensamma intresse är då viktigare än den enskildes rättigheter. En ensam persons önskningar ska inte få äventyra möjligheterna för tiotals eller kanske hundratals andra människor. I klansamhällen blir giftermålet ett sätt att knyta allianser, som inte sällan kan ha en stor ekonomisk betydelse, inom klanen och mellan klaner.

Eftersom kvinnan är den som bär de barn som ska föra släkten och dess resurser vidare är det avgörande att hon är pålitlig. Klanen/familjen ska kunna lita på att hennes avkomma är legitim och att hon kan överföra de rätta värderingarna till de uppväxande generationerna. I hederskulturen kan ingen få sina döttrar bortgifta om de har fått skamstämpel på sig, om det kan ifrågasättas vem fadern till de framtida barnen egentligen kommer att vara och om de också kommer att uppfostras till att ”sakna heder och ära”.

Det är alltså uppenbart att frågorna om uppfostran, giftermålet och släktens/klanens överlevnad hänger intimt samman. Att kontrollera giftermålet, både flickornas och pojkarnas, är en extremt viktig länk i att upprätthålla hedersordningen. Ingen familj vill till exempel att deras söner ska fastna för ”dåliga” flickor och därmed dra vanära över familjen och därmed försvåra för andras giftermål, affärsrelationer, sociala liv osv.

Konsekvensen av det här blir att flickor övervakas under uppväxten och att deras möjlighet att välja livspartner kringskärs. För en del tas valfriheten bort totalt och de gifts bort till män de kanske aldrig ens har träffat förrän strax innan bröllopet. Arrangerade äktenskap och de rena tvångsäktenskapen uppstår i en kultur där giftermålet inte är en privatsak mellan två enskilda personer utan en överenskommelse mellan två kollektiv, klaner/familjer. I traditionella hederskulturer är det i förlängningen två familjer som ingår en relation med varandra, inte två individer. I sista hand är det familjfäderna som har det tyngsta ordet men andra släktingar är med under processen och har ett ord med i laget eftersom den nya alliansen har praktiska konsekvenser även för dem.

Hedersbrott som inlåsning, hot, misshandel och hot är inte normalt förekommande bland de som praktiserar hederskulturen. Men de åtgärderna finns som sanktioner mot individer som anses bryta mot kulturens regler. Ett mord som begås på en alltför självständig flicka kan därför mötas av förståelse av omgivningen om det kan motiveras med hänvisning till heder. I flera länder reflekteras detta i den officiella lagstiftningen i och med att hedersmord straffas betydligt lindrigare än vanliga mord. Förstärkningseffekten blir ömsesidig. I de länder där det finns en kulturellt tillåtande syn på hedersbrott blir strafflindringen vid dessa brott ytterligare ett grönt ljus. Sammanlagt begås cirka 5000 hedersmord per år, huvudsakligen koncentrerat till vissa länder.

Med detta sagt så bör det påpekas att det inte bör sättas ett likhetstecken mellan hederskultur och hedersbrott. Hederskultur kan leda till hedersbrott men det är inget automatiskt. Distinktionen mellan arrangerade äktenskap och tvångsäktenskap kan tjäna som exempel. Vid arrangerade äktenskap så diskuterar familjer och släkter med varandra och kommer med förslag på lämpliga partners. Det är sedan upp till pojken eller flickan att själv ta ställning till vad som är önskvärt. I den här processen finns en frivillighet som tas bort vid tvångsäktenskap.

Problemet måste därför angripas från flera håll samtidigt: kulturellt, ekonomiskt, socialt men även juridiskt genom tydliga förbud och hårda straff. Därför är det olyckligt att det i kulturrelativistisk anda även i Sverige tas domstolsbeslut som lätt kan tolkas som förstående av de inblandade. Ett aktuellt exempel på det är beslutet om utvisning efter avtjänat straff för hedersbrottslingar. Abbas Rezais mördare dömdes till tio års fängelse för en särdeles grym gärning som i vanliga fall skulle ha gett livstid. Straffreduktionen kom sig av att utvisningen ska räknas in i straffet och därmed leda till färre år i fängelse. Abbas mördare kommer alltså sitta en förhållandevis överkomlig tid i fängelse och sen utvisas till ett land, Afghanistan, där de kommer att tas emot med stor förståelse och sympati. Detta sänder ut helt fel signaler till potentiella hedersbrottslingar i Sverige.

Pela Atroshi var en ung kvinna i Sverige med rötter i irakiska Kurdistan som hedersmördades av sin familj. Hon lurades till Kurdistan under falska förespeglingar och sköts ihjäl efter att ett familjerådslag med både manliga och kvinnliga deltagare dömt henne till avrättning (i hennes frånvaro). Hennes far, som var en av de huvudskyldiga till detta brott, dömdes till ett års fängelse av en kurdisk domstol och lever sedan länge i frihet. Hans dotter har fått en namnlös grav i Kurdistan.

Hedersmorden som började uppmärksammas under 2000-talets första decennium är inget annat än det mest långtgående sättet att rentvå en familjeheder som har dragits i smutsen. I förlängningen kan de ses som sanktioner för att upprätthålla hederskulturen som sådan. Häri ligger också skillnaden gentemot det manliga våldet mot kvinnor utanför hederskulturerna. Hedersvåldet och hedersförtrycket kan strängt taget inte beskrivas som mäns våld mot kvinnor. Det handlar snarare om släktens våld och förtryck mot dem som väljer att gå utanför de vedertagna hedersnormerna. Det är i och för sig vanligast att kvinnor drabbas.

Men mordet på den afghanska pojken Abbas Rezai måste beskrivas som ett rent hedersmord, vilket gör att hans fall hamnar i en speciell kategori tillsammans med Pela Atroshi och Fadime Sahindal. Svenska kvinnor som misshandlas och dödas i relationer är också förtryckta men inte i samma utsträckning. De övervakas inte av tiotals, kanske hundratals personer. De döms inte till döden och får straffet verkställt av en ibland ganska avlägsen släkting.

Hedersvåldets kollektiva klan- och familjekaraktär gör att uppdelningen mellan offer och förövare blir mer oklar både på individ- och kategorinivå. Ta återigen fallet med Abbas Rezai. Internationell och historisk erfarenhet visar att det hör till det vedertagna mönstret att yngre manliga familjemedlemmar antingen förmås att begå vålds- och tvångshandlingar eller att de förmås ta på sig skuldbördan trots att de varit minimalt inblandade. Om hederskulturen är grundligt internaliserad behövs inte detta. Då kan de ta på sig rollen som fångvaktare och hämnare helt frivilligt. Men detta innebär att unga manliga släktingar som begår ibland fasansfulla handlingar både är offer och förövare på en och samma gång. De är förövare därför att de har begått förkastliga handlingar. Men de är också offer i den mån de har pressats till detta för att sedan leva med ångest för resten av livet. Därför är det fel att som radikalfeministerna direkt sätta likhetstecken mellan det manliga våldet mot kvinnliga partners i Sverige och hederskulturen.

Konsekvensen blir att invandrarflickornas, om de hör till hederskulturer, specifika problematik sopas undan. Numera kan det faktiskt hända att detta osynliggörande kommer upp till diskussion och det är välkommet. I början av juli 2011 sändes en dokumentär i P3 om hedersmordet på Fadime Sahindal. SVT-journalisten Marianne Spanner följde Fadime och hon beskriver på ett målande sätt hur fel det blir när radikalfeminister och vissa svenska vänstermänniskor ska försöka rationalisera hedersförtrycket till att enbart vara det gamla vanliga välkända kvinnoförtrycket:

”MS: Jag var på en massa möten runt om i Stockholm. Och där var det alltid så här att en flicka berättade… hon berättade inte om sig själv, så sa hon aldrig, men hon berättade att hon haft en kompis som haft det så här: att vara instängd, att inte få gå ut, att vara rädd för att åka på semester, vara tvingad att gifta sig med en kusin och den typen av erfarenheter. Då reste sig alltid en svensk kvinna från någon lokal sosseklubb eller vänsterpartiet och sa att ”Ja, jag förstår precis, förstår precis vad du pratar om. Så där har jag också haft det.” Och då blev det så att den här flickan på podiet som berättade tystnade alltid. Och sen dog diskussionen.

Intervjuare: Vad tror du att de menade med att de förstod?

MS: Jag tror att det de menade var just de här teorierna som var de enda som man diskuterade då. Mäns överordning. Kvinnors underordning. Det är ingen skillnad på det våld svenska kvinnor upplever dagligen och stundligen och det våld som en ung tonårskvinna från en turkisk eller en kurdisk bymiljö, eller vad det nu kan vara upplever här i Sverige. Och i och med att man hade den åsikten pratade man aldrig om det här och lämnade de här flickorna helt ensamma och totalt osynliga.”

Bemöt hedersförtrycket med revolutionär integration
Uppgiften är inte att krossa hederskulturen i sin helhet, utan snarare att reformera den genom att rensa ut dess kärna av förtryck och diskriminering. Därför är alternativet till hedersförtrycket och hederskulturen inte Sveriges, Europas eller västvärldens kulturer. De kapitalistiska metropolernas utsugning av de före detta kolonierna, deras kulturella hyllande av klassorättvisor och olika former av socialt förtryck, deras inskränkta nationella chauvinism, deras symbios med halvfeodala traditioner i tredje världen – såsom hederskulturen – gör den till en grundläggande del av problemet istället för att vara en lösning. Detta eftersom imperialismen är den enskilt viktigaste faktorn bakom att cementera de socioekonomiska förhållanden som både gynnar och gynnas av hederskultur.

Både Afghanistan och Irak är tydliga exempel på detta. USA och deras vasaller i Europa lyckades störta talibanernas groteska regim. Men det nya styret har behållit både det politiska och kulturella förtrycket av kvinnan. Sveriges aktiva roll i att militärt stötta upp denna regim bör noteras. Inuti de imperialistiska staterna är segregationen av invandrare en faktor som bidrar till att hålla hedersförtrycket vid liv. I stängda etniska minoritetsenklaver som känner sig förfördelade och hotade av majoritetssamhället är det som regel redan etablerade mönster som känns tryggast, och de upprätthålls av traditionella ledare.

Det finns ett alternativ för alla som inte vill klamra sig fast vid förlegade normer, oavsett om de kommer från väst eller öst, och det är en global demokratisk och socialistisk smältdegel: ett annat samhälle med en ny kultur för en ny människa. I den smältdegeln kan de solidariska sidorna med hederskulturerna förenas med respekten för den personliga integriteten i de individualistiska kulturerna på basis av kollektivt ägda produktionsmedel och en planering av samhällets resurser för allas bästa. Integration är lösningen på hedersproblematiken men det är bara under socialismen som integrationen kan bli helt och hållet ömsesidig eftersom kapitalismen bygger på hierarkier och att människor förblir främlingar för varandra.

Att koppla ihop integrationen med ett socialistiskt perspektiv är en av kärnpunkterna i revolutionär integrationism. En annan kärnpunkt är behovet av att koppla ihop det socialistiska perspektivet med en gemensam kamp för demokratiska och radikala reformer i det existerande samhället. Revolutionär integration betyder gemensam kamp för revolutionen över etniska och kulturella gränser: Men det betyder också att minoriteter ska integreras till att fullt ut få åtnjuta samhällets rättigheter.

Det finns en risk att kravet på ett förbud mot tvångsäktenskap kan användas av högerpopulistiska krafter för att hetsa mot etniska minoriteter. Men den faran gör det bara än viktigare att förklara hur kravet hänger ihop med en global kamp för universella rättigheter för alla förtryckta klasser och skikt, i slutändan för alla människor. Det gäller också att hålla rent mot ”kompletterande” förslag på åtgärder som är rent reaktionära och som är tänkta att låna auktoritet från en kamp som är rättfärdig.

I Danmark finns en antidemokratisk lag som förbjuder anhöriginvandring för folk under 25 år. Den infördes just med motiveringen att stoppa tvångsäktenskap men fungerar i praktiken mest som ett sätt att begränsa invandringen och att diskriminera vuxna invandrare vad gäller möjligheten att ingå helt legitima äktenskap. I Sverige händer allt som oftast att utländska medborgare döms till utvisning efter avtjänat straff. Den praxisen bör bestämt avvisas vid hedersrelaterade brott.

Utifrån en internationalistisk utgångspunkt så finns det ingen ”naturlig hemort” för traditionalistisk hederskultur. Den är inte mer ”rätt” i Pakistan än i Sverige. Därför ska domstolarna inte heller ge sken av det genom att skicka tillbaka hedersbrottslingar till ”där de hör hemma”. Sannolikheten ökar för att de möts av förståelse och sympati i ett land där hederskulturen har en stark ställning. Det är inget straff. Där kan de också fortsätta med sitt brottsliga beteende. Att utvisa dessa hedersbrottslingar skapar också en bild av att detta är ett problem som kan lösas genom att begränsa invandringen när sanningen är att det som krävs är kamp, upplysning, reformer och lagstiftning – på kort sikt. På lång sikt krävs en revolutionär omvandling av samhället.

Kraven på förbud mot tvångsäktenskap och på att ta bort dispensen för äktenskap för minderåriga måste kompletteras med andra demokratiska och progressiva krav. Som första utgångspunkt gäller ett nej till särlagstiftning, dvs. etniska och religiösa minoriteter ska inte lyda under egna lagar och bestämmelser. Parallella rättssystem i exempelvis familjerättsliga frågor fungerar som en splittrande faktor inom arbetarklassen och klavbinder de mest förtryckta skikten bland de etniska minoriteterna till en konservativ ordning.

Religiösa samfund borde fråntas vigselrätten. Detta gäller även Svenska kyrkan. Befogenheten att ingå juridiskt bindande äktenskap borde vara förbehållet en stat som naturligtvis ska vara helt sekulär. Inga äktenskap som har ingåtts inom ett religiöst samfund ska kunna vinna laga kraft. Inte heller om äktenskapet har ingåtts utomlands. Svenska domstolar ska därför kunna resa sak och ogiltigförklara äktenskap som kan visas vara icke-legitima; tvångsäktenskap och barnäktenskap. Det räcker inte att själva äktenskapet mellan underåriga är förbjudet. Processen som leder fram till sådana äktenskap måste också kriminaliseras. Därför ska det vara olagligt för familjer att ingå överenskommelser om att deras barn ska gifta sig med varandra i framtiden.

Det ska inte spela någon roll om överenskommelsen är formell och skriftlig eller om den är muntlig och/eller mer lös i konturerna. I de fall brudgåvor tillämpas ska lagen reglera att värdet måste vara anspråkslöst och symboliskt. Lagverket måste blockera möjligheten till rena brudköp utan att förbjuda brudgåvan som sådan. Om värdet på brudgåva inte begränsas i lag så måste kravet vara att hela värdet ska tillfalla bruden själv, dvs. att hon och inte hennes make eller far ska ha suverän förfoganderätt över brudgåvan. Den ska också skänkas i sin helhet i samband med vigseln. Ingen del får vara innestående för att kunna lösas ut vid en eventuell skilsmässa. Detta medverkar bara till att vissa män undviker att acceptera skilsmässa, vilket kan vara ett ödesdigert problem om religionen och kulturen har svåra restriktioner mot att kvinnor skiljer sig på eget initiativ.

Par som invandrar och är gifta måste få sitt äktenskap ratificerat i Sverige för att det ska vara juridiskt bindande här. Tillmötesgå aldrig den så kallade universal- eller hemlandsprincipen som säger att ursprungslandets lagar gäller för alla medborgare oavsett var i världen de bor och verkar. Denna princip tillämpas bland annat av den Islamiska Republiken i Iran och är ett sätt att försöka kontrollera kvinnor och barns liv till och med efter att de har lämnar Iran. Ett viktigt sätt att stoppa hemlandsprincipen från att försvåra tillvaron för invandrare i Sverige är att vara extremt tydliga med att endast svensk lagstiftning ska gälla när det kommer till skilsmässa. Det ska vara straffbart för äkta hälfter, religiösa samfund, släktledare och etniska företrädare att ifrågasätta giltigheten i en skilsmässa som har godkänts av svensk domstol.

Förbjud friskolor på religiös och/eller etnisk grund. Innan så sker måste dessa skolor utsättas för en mycket mer rigorös kontroll än i dag. Stoppa alla offentliga bidrag till religiösa organisationer. Likhet inför lagen – ingen strafflindring för brott som begås i namn av tradition och kultur. Samhället ska inte acceptera beteenden som uppenbarligen är uttryck för hedersförtryck och som kan komma att kulminera i ett hedersbrott. Det innebär att föräldrar inte ska få utverka dispens för att hålla barnen borta från simundervisning, idrott, sex- och samlevnadskunskap, klassresor osv.

Så långt handlar det om demokratiska reformkrav gentemot det etablerade samhället. Men trots att det bevisligen är möjligt att reformera borgerliga stater i demokratisk riktning, är det inte möjligt att transformera dem till avgörande vapen i kampen mot förtryck. Den rollen måste intas av arbetarklassens organisationer. Majoriteten av invandrarna, inklusive dem som kommer från hederskulturer, blir en del av arbetarklassen här i Sverige rent sociologiskt – de arbetar inom LO-yrken. Majoriteten av dessa arbetare röstar på S eller V och är medlemmar i fackföreningarna vilket betyder att de ansluter sig till arbetarklassen även i politisk mening.

Det är en elementär sanning att arbetare delar grundläggande intressen med varandra över etniska och kulturella gränser. Men för att gemensam kamp ska bli möjlig – och den kampen är nödvändig gentemot den kapitalistiska och imperialistiska offensiven – så måste dessa gränser korsas och i viss mån suddas ut till förmån för gemensamma principer med utgångspunkt i klasskampens traditioner. Arbetarrörelsen måste därför göra allt för att välkomna medlemmar ur hederskulturerna och inlemma dem i större och viktigare gemenskap än släkten.

De mest konservativa och småborgerliga skikten inom hederskulturerna kommer att rygga tillbaka för detta och kräva fortsatt kontroll över sitt folk, såväl män som kvinnor. Dessa anspråk kan kontras om de fackliga och politiska arbetarorganisationerna tar invandrarflickornas, kvinnornas och ungdomarnas intressen på allvar och slåss för och tillsammans med dem. På så sätt kan hederskulturens rollfördelningar undermineras när undanskuffade kategorier dras in i handlingar som förutsätter att gamla mönster bryts.

Eduardo Montero