Under 48 timmar höll den europeiska och globala kapitalismens herrar andan. Nu kan de andas igen – åtminstone för tillfället. Det grekiska parlamentet godkände nämligen det andra omfattande programmet med åtstramningar – och undvek en konkurs med en oundviklig dominoeffekt på Portugal, Spanien och även Italien, och på de globala aktiemarknaderna och euron.
”Det är verkligen goda nyheter”, jublade den tyska kanslern Angela Merkel. Goda nyheter för de miljardärer som innehar grekiska obligationer och framför allt de tyska och franska bankerna. Nya krediter kan nu ges för att hantera gamla skulder. Blodsugandet kan fortsätta – hoppas de.
Men det är inte alls goda nyheter för vanliga greker – arbetare, småföretagare och det stora antalet unga arbetslösa. Ytterligare 28 miljarder euro måste 2015 ha skurits bort i budgeten – vilket motsvarar 12 procent av BNP. 50 miljarder till ska komma från privatisering av statliga företag. Den lägre medelklassen kommer också att drabbas hårt i och med att momsen höjs från 13 till 23 procent. Det kommer att bli lönesänkningar på 15 procent, en förlängning av arbetsveckan från 37,5 till 40 timmar och en minskning av anställda i offentlig sektor med 150 000 genom att pensionerade anställda inte ersätts.
Under upptakten till och under generalstrejken på 48 timmar den 28 och 29 juni uppenbarades PASOK-regeringens ökade isolering och eroderingen av dess sociala bas. När det kom till den slutliga omröstningen sade ändå 154 av 155 ledamöter från PASOK ja till lagen och säkrade en majoritet åt regeringen. De ”respektabla” borgerliga oppositionspartierna till höger Nea-Dimokrati (NEA) och Demokratiska alliansen – en splittring från NEA – avstod från att rösta och visade att de i slutändan egentligen inte vill blockera åtgärderna. Deputerade från NEA kritiserade faktiskt regeringen för att inte privatisera tillräckligt mycket, medan de hävdar att högre skatter på företagen kommer att hämma den grekiska ekonomin. Det var bara deputerade från vänsterpartierna SYRIZA (9) och KKE (21) och de från det högerextrema, rasistiska LAOS (15) som röstade mot lagen – i sig ett tecken på den ökade polariseringen i det grekiska samhället.
Masstöd för generalstrejk
Masstödet för generalstrejken visar också att det potentiellt revolutionära motståndet i Grekland fortfarande lever. Den stora majoriteten av arbetarklassen följde uppmaningen från fackföreningarna och församlingen på Syntagmatorget. Enligt de stora fackliga federationerna ADEDY (offentlig sektor) och GSEE (privat sektor) deltog mer än 80 procent av de anställda i skolor, på offentliga kontor och sjukhus, i banker och storföretag i strejken. Även där mindre fackföreningar som PNE, som organiserar sektorn för sjöfart, inte stödde strejken, kunde militanter från andra fackföreningar – huvudsakligen från PAME – genomföra den.
Efter år av kamp med aktionsdagar och 24-timmarsstrejker äger det rum ett nytt uppsving för motståndet i Grekland. Det var ockupationen av Syntagmatorget, det centrala torget i Aten, som gav nytt liv och dynamik till en motståndsrörelse som tycktes tappa fart efter mer än två år, i och med att stora delar av arbetarklassen och även de mer beslutsamma vänsteraktivisterna förlorade hoppet om att de skulle kunna stoppa regeringen.
Ockupationen av Syntagmatorget återföder hoppet
Generalstrejken, massdemonstrationerna och torgockupationerna har återuppfört detta hopp på dagordningen. De har inte bara dragit in hundratusentals ”rasande” från de fattiga, osäkert anställda arbetare och arbetslösa och ända upp till småbourgeoisien, de lägre akademiskt utbildade och även en del mindre kapitalister. Dessa olika klasser skiljer sig i sina intressen och perspektiv, men det som förenar dem är en känsla av desperation och brådska – för att bli räddade undan ruin, nu eller aldrig.
Ockupationen av Syntagmatorget har också återgett arbetarrörelsen dess dynamik och tillhandahållit mer energi och riktning för generalstrejken. Deltagandet var starkare än i de tidigare generalstrejkerna och själva strejken varade i två dagar. Detta har fördjupat den politiska krisen i landet och skakat regeringen. En del deputerade från det nationalistiska, ”populistiska” PASOK, som är bundet till de stora federationerna ADEDY och GSEE, hotade att rösta nej till de åtgärder som framtvingats av den imperialistiska trojkan (EU, Europeiska centralbanken och Internationella valutafonden – IMF).
Strategiska svagheter belysta
Men vi måste också ha klart för oss att utgången av de två aktionsdagarna och 48-timmarsstrejken inte bara visade massornas kolossala militans och beslutsamhet – den belyste också rörelsens svagheter, dess kris vad gäller politisk riktning, perspektiv och ledning.
Generalstrejken utlystes och organiserades av de stora, byråkratiskt styrda fackliga federationerna, som – trots det ena angreppet efter det andra – fortfarande är politiskt bundna till det styrande PASOK. Generalstrejken visade också att samtidigt som det finns en uppmuntrande tillväxt av facklig aktivism på basplanet och antibyråkratiskt motstånd – är det fortfarande dessa stora federationer och det av KKE ledda PAME som ensamma kan få ut miljoner, ja hela den organiserade arbetarklassen i landet. Allt tal om att gå förbi fackföreningarna är tydligt ultravänsteristiskt struntprat. De mer militanta krafterna och vänstern måste använda enhetsfronten för att uppnå maximal enhet i handling och samtidigt avslöja de reformistiska fackföreningsledarnas svaghet och tvekan.
Samtidigt som maningen till generalstrejk från församlingen på Syntagmatorget också har tryckt på dessa ledare för fackföreningarna, har de två dagarna också visat klyftan mellan stora delar av den organiserade arbetarklassen och de ”rasandes rörelse”. Fackföreningarna organiserade sina egna demonstrationer och dessutom på andra tider. Medan ADEDY och GSEE i viss utsträckning samarbetade och samordnade med ockupanterna, vägrade KKE och PAME att göra det på grund av de starka stämningarna mot partier och fackföreningar hos stora delar av rörelsen som ockuperar torget.
Istället för att bekämpa dessa småborgerliga, faktiskt reaktionära fördomar föredrog KKE och PAME att fördöma hela massrörelsen som ”reaktionär” innan aktionsdagarna. KKE:s och PAME:s sekteristiska ståndpunkt, som vi sett gång på gång mot andra delar av rörelserna mot regeringen, i kombination med en stark dos av grekisk nationalism från dessa ”kommunister”, kommer bara att splittra och isolera dessa militanta fackliga aktivister och uppmuntra fördomarna mot arbetarklassen och partier hos många av ockupanterna.
Men hela utvecklingen av massdemonstrationerna och försöket att omringa parlamentet visade också inneboende politiska svagheter i ockupationsrörelsen. Samtidigt som de representerar ett verkligt framsteg som forum där politiska organisationer, aktivister och vanliga människor kan höja sin röst och diskutera, hämmar den sig själv genom sin antipolitiska hållning och den starka strömningen av populism bland ockupanterna.
Även om extremvänsterns ingripande har bekämpat detta, vilket lett till en betydande nedgång i den antifackliga stämningen, har församlingen (och många av de lokala församlingar som organiserats i bostadsområden och mindre städer delar detta) också försvagat sig själv genom att göra en fetisch av att avvisa demokratiskt beslutsfattande för att organisera aktioner (med krav på konsensus) och likaså fetischen ”civil olydnad utan våld”. Detta innebar att när det handlade om massdemonstrationer för att blockera parlamentet genomfördes inga åtgärder för organiserat skydd mot angrepp från polisen och provokationer, även om det stod klart att polisen skulle angripa vid någon tidpunkt för att garantera att parlamentet skulle kunna sammanträda och rösta igenom nedskärningarna.
Myndigheterna hade å sin sida beslutat sig för att utrymma Syntagmatorget och polisen använde sedan tårgas mot demonstranterna för att hindra dem från att samlas för att röra sig mot parlamentet. De oskyddade och dåligt utrustade demonstranterna tvingades tillbaka in på sidogatorna av 5 000 snutar, medan enbart några tusen ungdomar – huvudsakligen anarkister och autonoma – blev kvar i en sammanstötning med polisen som varade till in på natten, med hundratals skadade och många gripna.
”Massblockaden” slutade alltså med att massorna tvingades bli observatörer, istället för aktörer på gatorna – vilket återigen belyste avsaknaden av ett demokratiskt valt, ansvarigt men också auktoritativt ledarskap, som skulle kunna organisera en blockad och ett självförsvar mot kravallpolisen där de modiga ungdomarna kunde ha varit en betydande och organiserad faktor.
Varthän?
Om man betraktar den grekiska vänstern och församlingarna, kan man, vilket är det viktigaste, se att det mest brännande problemet är bristen på perspektiv för kampen, en handlingsplan, en tydlig idé om vem som ska ersätta den nuvarande regeringen och riva upp den dagordning för nedskärningar som EU framtvingat och som de grekiska kapitalisterna är medskyldiga till. Rörelsen är enad runt vad den inte vill. Den är enad runt kravet att avvisa nedskärningarna och statsskulden. Men i en situation med ständig social tillbakagång i landet, med skoningslös utblottning av massorna – räcker det inte.
Ökad polarisering och revolutionär jäsning
I en situation med revolutionär jäsning, när den härskande klassen kan lösa krisen enbart genom ett historiskt angrepp på folket och när miljoner människor visar att de inte accepterar det, räcker det inte med att bara motsätta sig regeringen. Massorna på gatorna och i strejkrörelsen behöver ett alternativt program att kämpa för, för att tvinga de rika, de oligarkfamiljer som dominerat den grekiska kapitalismen och samhället under mer än ett århundrade att betala. De har behov av att genomföra ett arbetarklassens program mot krisen.
Det kräver att man tar itu med de avgörande problem som rörelsen står inför. Omröstningen i parlamentet visade tydligt att till och med mobiliseringen av nästan hela den grekiska befolkningen inte kan få det att backa, så länge den är begränsad till 24 eller 48 timmar. Det står lika klart att regeringen kommer att tillgripa mer våld, repressiva och odemokratiska medel för att driva igenom sitt program. Regeringen hotar dessutom folket med skräckinjagande scenarier, om Grekland skulle tvingas ut från euron och återinföra drakmen. Vice statsminister Tehodoros Pangalos sade följande i en intervju med den spanska tidningen El Mundo:
”En återgång till drakmen skulle innebära att bankerna följande dag skulle omringas av skräckslagna människor som försöker ta ut sina pengar, armén skulle tvingas skydda dem med stridsvagnar eftersom det inte skulle finnas tillräckligt med poliser.”
Sådana uttalanden ska inte avfärdas lättsinnigt. De lättar på förlåten till vad den grekiska regeringen och den härskande klassen håller på med – och vad arbetarklassen måste förbereda sig på. Den grekiska kapitalismens historiska kris och det som står på spel innebär dessutom att den härskande klassen kommer att tillgripa mer repressiva former av styre om den nuvarande parlamentariska regimen inte kan genomföra sitt program.
Det är inte bara det grekiska folkets raseri som vuxit snabbt – vilket återspeglas inom vänstern och fackföreningarna – även extremhögern har vuxit med sin kampanj för en nationalistisk och chauvinistisk ”lösning” på krisen. Under de senaste månaderna har vi kunnat bevittna en ökning av brutala angrepp på invandrade arbetare och deras familjer från rasistiskt och fascistiskt avskum. Det finns också en växande känsla inom ”medelklassen” och desperata delar av de arbetslösa, som kan vara mottagliga för demagogiska utbrott, som gör ”finansen” och ”främmande” länder, korrumperade politiker men också ”invandrade” arbetare och ”lata och monopolistiska” fackföreningar till ansvariga för att krisen drabbat den ”vanliga” småbourgeoisien så hårt.
Den grekiska vänstern måste visa sig mogen sin uppgift!
Samtidigt som vi kan se denna ökade polarisering, och samtidigt som vi befinner oss i en period då arbetarrörelsen och massorna fortfarande är mobiliserade mot regeringen, måste den grekiska vänstern, militanta fackliga aktivister, socialister och kommunister nu ställa sig i spetsen för rörelsen. För att tvinga tillbaka regeringen och dess nedskärningar, kommer inte ännu en omgång med 24, 48 eller 72 timmars generalstrejk att räcka. En kraftfull kampanj för en obegränsad generalstrejk är nödvändig mot alla nedskärningarna och varje åtgärd från regeringen för att genomföra dem. Vad som behövs är, kort sagt, det som Trotskij kallade ”inte en vanlig demonstration, eller en symbolisk strejk i en timme eller ens 24 timmar, utan en krigsmanöver, med målet att tvinga fienden att ge upp.” (Än en gång, Vart går Frankrike)
Det är nödvändigt att driva en kampanj för detta på arbetsplatser och i massförsamlingar, liksom att kräva att de fackliga ledningarna i ADEDY, GSEE och PAME, ledarna för SYRIZA och KKE och alla andra organisationer inom vänstern och arbetarklassen, samlar sina krafter för att organisera en generalstrejk. Generalstrejken måste baseras på strejkkommittéer, som väljs på alla arbetsplatser och kontor. Den måste backas upp av församlingarna på Syntagmatorget och i arbetarområden och småstäder. Och arbetsplatserna och strejkkommittéerna och församlingarna måste välja delegater på lokal, regional och nationell nivå för att organisera och leda rörelsen på ett demokratiskt men också beslutsamt sätt.
För att kunna göra det måste man argumentera politiskt mot de arbetarfientliga och småborgerliga fördomarna på torgen, hos de som inte vill blanda in vänsterpartierna eller fackföreningarna eller som inte vill välja och samordna rörelserna och få en en nationell ledning på plats eftersom den skulle ”påtvinga” de lokala kommittéerna sin vilja uppifrån. Sådana argument – som inte bara reses av småborgerliga nykomlingar, utan också av ett stort antal anarkister, frihetliga och autonoma – måste bemötas öppet och avvisas. Utan en nationell samordning – som baseras på massförsamlingar och ansvariga delegater – kommer rörelsen inte att kunna besegra och förlama en starkt centraliserad fiende, kapitalisterna, deras regering och repressiva apparat.
Rörelsen behöver likaså organ för självförsvar som politiskt leds av sådana organ. En generalstrejk som baseras på sådana organ kommer oundvikligen att resa frågan om vem som styr i Grekland, vilken klass som påtvingar samhället sitt program – om det ska vara de grekiska kapitalisterna och imperialisterna eller arbetarna i allians med bönderna, de fattiga och städernas småborgare. Men för att göra det behöver arbetarklassen vinna ledningen över de folkliga massorna. Den behöver ett program för en arbetarregering baserad på masstrejkens organ – embryonala former av arbetarråd och en arbetarmilis.
En arbetarregering kan och måste bli en bro till en socialistisk omvandling av det grekiska samhället, och verkligen en gnista för den sociala revolutionen i hela Europa. Den viktigaste, omedelbara uppgiften för den kommer att bli: uppsägning av statsskulden och återtagande av alla paket med nedskärningar som framtvingats av regeringen, EU, IMF m. fl. Den kommer att utan ersättning förstatliga bankerna och finansinstitutionerna, den kommer att expropriera spekulanterna och de superrika och omorganisera finanssektorn till en enda statlig bank under arbetarkontroll, den kommer att utan ersättning expropriera de stora imperialistiska företagen och storskaligt grekiskt kapital och omorganisera dem i enlighet med ett krisprogram för att återföra miljoner människor i arbete och införa anständig service under arbetarnas och brukarnas kontroll, den kommer att införa kommittéer för priskontroll mot inflation och spekulation, den kommer att sänka arbetstiden till 35 timmar för att få andra i arbete och införa en minimilön. Den regeringen kommer att upplösa hela den repressiva polisen, den kommer att ersätta den stående armén med en väpnad milis och den byråkratiska statsapparaten – den kommer, kort sagt, att bryta upp den borgerliga statens makt och ersätta den med proletära och folkliga råd.
Revolutionärt parti
Men för att vinna massorna på de ockuperade torgen och arbetarklassens bas i fackföreningarna för ett sådant program, behöver vi ett politiskt parti som är beslutet att genomföra den socialistiska revolutionen. De fackliga ledningarna och de reformistiska partierna KKE och SYRIZA är i slutändan bundna till det kapitalistiska systemet. Under årtionden har de argumenterat för en ”reform” av den grekiska kapitalismen. Deputerade från SYRIZA hoppas till och med nu att en ”annan regeringspolitik” kan vara möjlig under samma kapitalistiska system. KKE hoppas att Grekland ska återvinna sin ”nationella självständighet” om den återinförde drakmen.
Men detta är en utopi, om egendomsförhållandena förblir orörda, om Grekland fortsätter att vara kapitalistiskt. I den situationen skulle införandet av drakmen leda till en devalvering av den nationella valutan, vilket kan lätta på skulderna och öka exporten – men det skulle också devalvera arbetarnas och medelklassens besparingar och det skulle skapa ett enormt tryck för omfattande prishöjningar och inflation – vilket skulle få arbetarna och de fattiga att betala krisen bara på ett annat sätt.
Inte heller anarkismen eller de autonoma – även om de attraherar mycket militanta ungdomar, arbetslösa och arbetare med ”osäkra arbeten” – har något verkligt svar. De måste bryta med sin fientlighet mot partier, om de inte vill bli ett desorganiserande hinder för problemen med arbetarklassens ledning. Den stora extremvänstern i Grekland – som ofta har ett trotskistiskt eller maoistiskt ursprung – har ett enormt ansvar i en sådan situation. Många av dess organisationer proklamerar behovet av ett revolutionärt störtande av regeringen. Flera av dem reser helt riktiga och i sig viktiga övergångskrav som förstatligande av storskaligt kapital under arbetarkontroll. Men de saknar ett konsekvent program för arbetarklassens makt: ett handlingsprogram, och de saknar också initiativet för att kämpa för revolutionär enhet baserad på ett sådant program.
Vänsteralliansen ANTARSYA (Den grekiska antikapitalistiska vänsterns front), som består av tio olika organisationer, står för närvarande inför en konflikt i sina led. Den största organisationen NAR (som uppstod ur KKE:s ungdomsförbund som splittrades 1990 efter att KKE gått med i en regering med högerkonservativa NEA) tillsammans med SEK, Internationella socialistiska tendensens sektion, hävdar att ANTARSYA bara ska fortsätta att vara en allians. Andra som OKDE-Spartacos (Fjärde internationalens sektion) hävdar att alliansen bör omvandla sig till ett parti. Liknande diskussioner äger rum inom vänsterflygeln i SYRIZA.
Även om vi inte är överens om den programmatiska grund som OKDE för fram för ett parti, är vi överens med dem om att ANTARSYA och alla som är villiga att ta itu med ledningskrisen i Grekland måste argumentera för och kämpa för mer än bara en ”allians” för den ”antikapitalistiska vänstern”. Om sådana allianser inte omvandlas till ett revolutionärt parti med ett gemensamt program och en gemensam disciplin för att ingripa och kämpa för ledningen i en revolutionär period – då kommer de existerande skillnaderna mellan dem inte att minska utan markeras. En ”front för den grekiska antikapitalistiska vänstern” kunde, när allt kommer omkring, ha spelat en nyttig roll i att samla krafterna för ett nytt antikapitalistiskt och i slutändan revolutionärt parti i Grekland. Nu måste den gå framåt och ta itu med dagens brådskande uppgift, som arbetarmilitanter, kommunister och socialister i Grekland står inför idag – bildandet av ett genuint revolutionärt arbetarparti som kan begrava den av kriser härjade kapitalismen.
Martin Suchanek