Inför hoten om nedläggning: Arbetarna på Saab måste börja kämpa!

Den nuvarande situationen för Saab i korthet
I dagarna fick de 1 500 arbetarna på Saabs fabrik i Trollhättan slutligen ut sin lön för juni månad. Produktionen återupptogs, om en bara tillfälligt inför semestern. Det blev möjligt efter att Saab sålt ut majoriteten av sina fabriksfastigheter till konsortiumet Hemfosa, som rymmer några av de största svenska fastighets- och byggjättarna. Detta, tillsammans med en förskottsbetalning från en kinesisk beställare och ett lån från investeringsfonden Gemini (med nära band till den ryske miljardären och riskkapitalisten Vladimir Antonov), har tillfälligt gett Saab ytterligare luft. Men det är ytterst osäkert hur länge detta räcker. Enligt underleverantörerna krävs åtminstone 800 miljoner kronor för att säkra produktionen, och de ovan nämnda affärerna har bara inbringat lite mer än hälften av denna summa. I förlängningen hoppas VD:n Victor Müller på mer pengar från kinesiska Pang Da och Youngman, som är beredda att köpa in sig i Saab till ett värde av 245 miljoner euro, och på mer pengar från Vladimir Antonov.

Krisens bakgrund
Den kris som Saab går igenom började långt tidigare än i år. När överproduktionen inom bilindustrin på nytt uppenbarades i och med den globala krisen för kapitalismen efter 2007 och framåt – och flera av de stora biljättarna gick igenom omstruktureringar och nedläggningar som en följd därav – var Saab en av de tillverkare som drabbades hårdast. Men Saab, som endast har några tiondels procent av den globala bilmarknaden, har länge dragits med förluster och minskande produktionsvolymer.

Den tidigare ägaren General Motors tog i i början av år 2010 slutligen sina händer från Saab och begärde likvidation. Saab räddades den gången efter att holländska Spyker, sedermera Swedish Automobile, och nuvarande VD:n Victor Müller gått in och tagit över ägandet. Men lugnet som följde blev kortvarigt. I mars stoppades produktionen p.g.a. materialbrist, och sedan igen i juni efter att företaget misslyckats betala sina underleverantörer. Hos dessa varslas nu hundratals arbetare om uppsägningen, och ett 80-tal betalningskrav gentemot Saab, som uppgår till ett värde av 44 miljoner kronor, har inlämnats till Kronofogdemyndigheten i Uddevalla.
Framtiden för Saab är allt annat än säker och det återstår att se om företaget överlever hösten – åtminstone om nuvarande situation består. De investerare som ägarna hoppas på har i förlängningen bara vinsten som intresse, och om Saab i förlängningen inte lyckas expandera utifrån sin blygsamma marknadsposition kommer företaget onekligen att slutgiltigt slukas av den stenhårda konkurrensen på en marknad som sedan lång tid dominerats av stora monopolkapitalistiska jättar.

Arbetarna betalar krisen i fordonsindustrin
De som ytterst fått betala för Saabs svårigheter är arbetarna på Saab och hos dess underleverantörer. På fabriken i Trollhättan har de anställda tvingats uppge sin lagstadgade semester (de får nu bara två veckors sommarledighet) efter att lagom inför midsommarfirandet fått se sina löner frysta. Flera har också förlorat sina jobb. I Norra Älvsborg, regionen i Bohuslän där större delen av produktionen är förlagd, är redan 1 400 av 7 500 av IF Metalls medlemmar arbetslösa. Av dem som saknar jobb uppges 70 procent vara utstämplade från A-kassan. Av dem som återanställdes efter uppsägningarna i samband med krisen 2008-2009 är många anställda på osäkra kontrakt och av bemanningsföretag.

Inget stöd från regeringen
Någon hjälp från den borgerliga regeringen har inte varit att vänta. Tidigare näringsminister, marknadsfundamentalisten Maud Olofsson, gjorde en nyliberal poäng av att vägra gå in med skattepengar för att backa upp Saab, och inte heller i nuläget ges några sådana signaler. I skrivandets stund fortsätter regeringen att inta en passiv och avvaktande hållning, samtidigt som borgerliga ekonomiröster samfällt dömer ut Saabs överlevnad som omöjlig.

IF Metall och arbetarrörelsens ledning sviker de anställda
Tyvärr bidrar även facket till arbetarnas utsatthet. IF Metalls fackklubb på Trollhättan har sedan länge suttit i samma båt med företagsägarna och återkommande kompromissat bort medlemmarnas intressen. När krisen likt en ångvält rullade över Saab under den föregående kris som lett fram till dagens situation organiserades inget motstånd mot de angrepp arbetarna utsattes för. När 750 av de totalt 4 000 arbetare varslades i mars 2009 var ståndpunkten från både Metall och Unionen att neddragningarna var ”nödvändiga” med hänsyn till det ekonomiska läget. Samma acceptans för företagsledningens krav har bland annat resulterat i sänkta löner och minskad semester.

Så här ser situationen ut även i nuläget, och fackets roll har helt uppenbart spelat en roll i att demoralisera arbetarna på Saab, vars frustration och orolighet över uteblivna löner och arbetstillfällen i medias intervjuer ofta kommer till uttryck tillsammans med en naiv förhoppning om att företagsledningen ändå ska kunna lyckas lösa situationen till arbetarnas fördel. Den omtalade ”Saab-andan” fyller i detta sammanhang en helt passiviserande funktion i förhållande till varje ansats till öppen kamp.

Ett annat uttryck för detta är att fackklubben i Trollhättan under de senaste månaderna sällan har avstått från att uttala sig om Saabs ”pålitlighet” då man (liksom företagsledningen) ser den enda räddningen i ökat förtroende från investerarnas sida. Klubbstyrelsens ordförande på fabriken, Håkan Skött, har i linje med detta krävt att regeringen ska acceptera att Vladimir Antonov, som av General Motors misstänktes för omfattande ekonomisk brottslighet, går in som ägare. Den här linjen tycks också delas av Metall-ordföranden Stefan Löfven, som i ett uttalande på IF Metalls hemsida kritiserat statsministern för att denne inte bekräftat att Antonov godkänts av Riksgälden (statens centrala finansförvaltning). Socialdemokratins nya partiledare Håkan Juholt har i sin tur nöjt sig med att kräva att regeringen ska bjuda in till samtal om hur man ”bäst ska agera” för att trygga den svenska fordonsindustrin, men har inte medgett några egna idéer om hur det skall gå till. Inget har hörts från Vänsterpartiet. Med andra ord står den svenska arbetarrörelsens nuvarande ledning utan någon egen lösning. Istället hoppas man på att kapitalisterna ska rädda Saab.

Juholt, Löfven och Skött gör rätt i att påpeka de befarade konsekvenserna om Saab tillåts gå under. Det skulle inte bara slå mot arbetarna på fabriken i Trollhättan, utan mot en rad underleverantörer. Tusentals arbetare hotas av uppsägning och personliga tragedier och orterna i Norra Älvsborgs-regionen skulle förvandlas till kris-orter med massarbetslöshet. Men att, som dessa företrädare för arbetarna gör, ytterst verka för att riskkapitalister som Antonov ska rädda Saab för att långsiktigt trygga tillvaron för de anställda liknar mest ett dåligt skämt. Inte bara prisger det arbetarna på Saab och hos underleverantörerna till nya giriga ägarintressen, det är också en linje som måste förstås som en fortsättning på en strategi som sammanfattas av fortsatt kapitulation – av att inte mobilisera medlemmarna kollektivt för att försvara sig mot fortsatta angrepp.

Gör upp med kapitulationslinjen – bygg en facklig opposition och en gräsrotsrörelse på golvet!
Hur förhåller sig kommunister till krisen på Saab? Vad skulle ett mer offensivt svar på arbetarnas belägenhet kunna bestå i? Onekligen är utgångsläget mycket svårt: Åren av klassamarbete från fackföreningen och de många tidigare bakslagen har lett till en demoralisering som passiviserat den stora majoriteten av arbetarna på Saab. Men mot den maktlöshet som nu tycks prägla stora delar av arbetarkollektivets självmedvetande inom Saab och de övriga delarna av svensk fordonsindustri finns inga genvägar. I en situation som den på Saab, där arbetare avväpnats av sin fackförening samtidigt som de tvingas ut i en situation som liknar ingenmanslandet mellan skyttegravarna finns inte tid att vänta. Nu krävs ett djärvt initiativ underifrån som kommer från Saab-arbetarna för att vända underläget innan det är för sent.
Arbetare på Saab som vill kämpa för sin överlevnad måste omedelbart inleda en offensiv försvarskamp för att försvara jobben mot marknadens kaos. De måste kräva att fack-klubbarna för IF Metall och Unionen börjar agera tillsammans för medlemmarnas intressen och att de avbryter sin tradition av klassamarbete. I förlängningen är det dock alltför sannolikt att de nuvarande ledarskapet kommer att vägra. De måste antagligen både utmanas och ersättas. Och ju snabbare det sker – desto bättre. En process för att radikalisera facket måste alltså inledas genom att tydliga krav formuleras i förhållande till den nuvarande ledningen, samtidigt som en opposition byggs upp som kämpar för dessa.

Förslag på krav att kämpa för
Vilka exakta krav som en sådan opposition väljer att föra fram måste avgöras utifrån händelsernas konkreta utveckling. Men några övergripande krav skulle kunna vara följande: När löner fryses inne och produktionen avstannar nästa gång måste facklig insyn i företagets ekonomiska förehavanden krävas och/eller genomföras av arbetarna själva. Visar det sig att Saab vid nästa krisomgång faktiskt inte kan betala ut löner eller ersätta underleverantörerna – vilket är troligt – är det ett argument för att ägarna för länge sedan har spelat ut sin roll.
Det är därtill nödvändigt att redan nu börja driva kravet att försvar av jobb, löner och arbetsvillkor måste förbindas med kravet på att staten går in som ägare och konfiskerar produktionsutrustningen och infrastrukturen. Dessa har inte kunnat trygga arbetarnas situation och har därmed ingen moralisk ”rätt” till sina (på arbetarnas slit) baserade tillgångar. Efter att löner till arbetarna utbetalats borde underleverantörer i första hand ersättas genom att konfiskera de nuvarande ägarnas alla tillgångar.

Ingen tillit till regeringen!
De anställda på Saab kan givetvis inte hoppas på att regeringen ska genomföra några av dessa åtgärder. Därför krävs omgående och djärva initiativ för att börja samla arbetarna i en gräsrotsrörelse underifrån på golvet. Målet måste vara att sammanföra de olika produktionsdelarna, samla alla arbetare oavsett facklig tillhörighet, och etablera en underifrån demokratiskt kontrollerad organisationsstruktur som kan lägga grunden för arbetarkontroll över produktionen. Vid nedläggningshot eller varsel borde en ockupation inledas för att trygga arbetarnas ställning. Genom att sedan visa att arbetarna själva kan sköta produktionen utan översynen från giriga ägarintressen skulle en offensiv kampanj för ett förstatligande kunna inledas i syfte att pressa och utmana regeringens passivitet.

Perspektiv: Ställ om produktionen!
I ett sammanhang där miljökatastrofer hotar till följd av den miljöförstöring som kapitalismen skapar krävs också att arbetarnas kamp inriktas på att ställa om produktionen i grunden. En omfattande diskussion om vad som behövs för att trygga hållbar utveckling behöver inledas inom hela arbetarrörelsen. Här skulle arbetarna på Saab kunna visa vägen. Fordonsindustrin är en mycket tekniskt sätt avancerad industri som i princip kan ställa om för att producera det mesta. Det råder exempelvis brist på miljövänliga transportmedel och utrustningar för förnybar energi.

Vikten av en självständig röst för Saab-arbetarnas intressen
Det perspektiv och förslag på strategi för en kamp för Saab-arbetarnas intressen som utvecklats ovan kan tyckas utopiskt eller orealistiskt i förhållande till den nuvarande situationen. Men det självförtroende som arbetarna på Saab behöver om de ska orka vända sin nuvarande situation kräver för det första att en kraft med en egen röst höjs – som talar med självständig stämma gentemot såväl företagsledningen som de nuvarande fackliga ledarskapet – och tålmodigt argumenterar och kämpar för en kämpande linje. En sådan linje torde ha möjlighet att vinna stöd givet situationens karaktär, det är trots allt bara genom kollektiv kamp som Saab-arbetarnas intressen i någon verklig mening kommer att kunna försvaras. Det är inte för sent och arbetet borde inledas omedelbart. Kommunister och progressiva arbetare överallt borde visa beredskap att stödja och solidarisera sig med Saab-arbetarna för att bidra till en sådan kamp. För egen del är Arbetarmakt intresserade av att diskutera med Saab-arbetare som sympatiserar med idéerna ovan för att om möjligt bidra till utvecklandet av en sådan strategi.

Gunnar Westin