Massakern i Norge: hotet från islamofobi och våldsam högerextrem politik

Anders Behring Brevik, förövaren av den fruktansvärda massakern i Oslo, tros ha handlat ensam. Hans advokat avslöjade att han motiverades av hat mot det norska Arbeiderpartiet och dess ungdomsorganisation – vilka han (felaktigt) såg som marxistiska. Rapporter pekar på att han är ”kristen fundamentalist med ett djupt hat mot det mångkulturella, vänstern och muslimer” (Guardian).

Han var, kort sagt, motiverad av klasshat mot arbetarrörelsen. Men fokus för hans dödliga hat var faktiskt hans tro på ett islamskt övertagande i Europa – han tror att Arbeiderpartiet är för mjuka mot islam. Denna mani är inte bara något för enskilda högerextremister eller fascister som English Defence League i Storbritannien (vilka han beundrade och kontaktade). Det är ett faktum att islamofobi – den imperialistiska rasismens senaste inkarnation – är stapelvara i åtminstone populära kvällstidningar i Storbritannien och många andra länder. Miljoner människor läser sån’t varje dag.

Daily Maily, Daily Express, Sun och Star pumpar regelbundet ut historier som antyder ett massivt inflöde av muslimska invandrare som på något sätt antas hota ”vår” kristna, toleranta och demokratiska kultur. Ett årtionde med sådan propaganda har främjat utvecklingen av English Defence League och dess kampanj mot ett ”extremistiskt islamskt” övertagande av Storbritannien.

Det bör inte komma som någon överraskning att om miljonärernas medier utsätter miljoner människor för dessa skadliga idéer, kommer några tusen att gå ut på gatorna för att försöka förnedra muslimer (eller människor som de tror är muslimer). Det bör inte heller vara någon överraskning att individer som Breivik, eller små grupper med sådana personer, tillgriper urskillningslös terrorism som den som ägde rum i Oslo och på Utøya.

Angrepp på mångkulturalism från världsledare som Angela Merkel, tillsammans med påvens insisterande på att EU ska försvara sitt kristna arv genom att utesluta muslimska länder som Turkiet, har medverkat till hysterin om ett muslimskt övertagande som extremhögern drar till dess logiska slutsats.

Men uttrycken för sympati och upprördhet från den härskande klassens politiker mot terrorism är hyckleri. I Libyen, Afghanistan och Pakistan genomför deras väpnade styrkor idag lika grymma, men långt mer ihållande, terroristiska angrepp på oskyldiga människor, ungdomar, mödrar och deras barn. Att krigsplan och till och med obemannade drönare kan göra det på avstånd, gör inte den skräck som släpps lös över offren mindre än den som upplevts i Oslo, eller sorgen hos deras familjer mindre förödande. I bästa fall får de en rutinmässig ursäkt om det inte går att dölja att offren är civila och inte ”terrorister”. I många fall med civila dödsfall i Afghanistan vägrar de imperialistiska soldaterna att be om ursäkt överhuvud taget.

De brittiska och norska regeringarna är delar av Nato och genomför som sådana antingen angrepp eller ger dem logistiskt stöd. Det är en inneboende del av ”vår” imperialistisk kultur att européers lidanden individualiseras och förmänskligas i medierna medan muslimers lidande i Mellanöstern inte blir det. Att detta kombineras med oändliga lovsånger till det europeiska och västerländska samhällets värden som tolerans, vårt öppna samhälle, vår medmänsklighet, är verkligen kväljande. Även den fruktansvärda israeliska slakten på 1 400 invånare i Gaza ”balanserades” hela tiden med ett lika stort fokus på de elva israeliska offren för raketer.

Inget av detta förtar sympatin med de unga offren på ungdomslägret på Utøya eller statstjänstemännen på regeringskontoren i Oslo. Mördaren avsåg det som ett angrepp på arbetarklassen och internationalistiska och progressiva värden – representerat av det faktum att ungdomarna på Utøya just hade diskuterat solidaritet med palestinierna. Men de värden som angreps, och de värden vi måste försvara, delas absolut inte av Nato:s regeringar – och för den delen inte heller av ledarna för det brittiska och det norska arbetarpartiet som fortsätter att stöda grymheter som de som genomförs av ”våra” styrkor i Libyen eller Afghanistan.

De värden vi försvarar är den internationella solidaritetens värden – solidaritet med muslimska befolkningsgrupper som angrips i Europa, med de länder i Mellanöstern som angrips för sin oljerikedom, med palestinierna som kämpar för rätten att bilda en stat gentemot den sionistiska bosättarstaten och dess uppbackare i USA och EU och till försvar för rätten för miljoner flyktingar att återvända till sitt hemland. Till detta måste fogas försvaret av arbetarrörelsen och dess demokratiska rättigheter gentemot extremhögern, men också att avslöja de respektabla rasisterna och islamofoberna i medierna och i Europas politiska partier som ger dessa idéer ”publicitetens syre”. Det inkluderar behovet att organisera våra egna vakter, vår egen säkerhet, vårt eget försvar mot extremhögern som kommer att sikta på att samla ännu fler upprörda människor i sina led.

Arbetarrörelsen i Europas, som står inför framväxten av islamofobi – den moderna antisemitismen i den nuvarande kapitalistiska krisen, måste, sist men inte minst, bekämpa den vid varje steg. Vi får inte ge den ens en tum genom att debattera ”mångkulturalismens misslyckande” eller muslimska gruppers påstådda vägran att låta sig integreras.

Dave Stockton