Terror i Norge

En norsk kamrat rapporterar sina upplevelser under fredagens bombattentat i Oslo.

Politisk massaker vid Arbeidernes Ungdomsfylkings läger på Utøya
Omkring en timmes bilfärd från centrala Oslo, i den vanligtvis lugna Tyrifjorden, en fjord som Trotskij besökte med stort nöje under den första lyckliga delen av sin ökända norska exil, samlades Arbeiderpartiets ungdom för sitt årliga sommarläger på den lilla ön Utøya. En eller två timmar efter explosionen i Oslo, hade en man, utklädd till polis, med en Glockpistol i handen och ett automatiskt gevär hängande från axeln, lyckats ta sig över till ön, enligt en del rapporter genom att påstå sig vara tvungen att kontrollera säkerheten på ön. Han slog till medan deltagarna på lägret samlades för att diskutera, se eller lyssna på nyheterna om explosionen i Oslo. Enligt en av de överlevande började revolvermannen med att avrätta den sötaste flickan han kunde se.

När de borgerliga medierna då beskrev explosionen i Oslo som ett terroristdåd, eftersom det stod klart att det var en bomb, ägde det rum debatter både nationellt och internationellt om vilken grupp som kunde ligga bakom bomben. Många nyhetskanaler drog snabbt slutsatsen att det måste vara en internationell jihadistisk organisation bakom den. Samtidigt som detta obekräftade påstående kan förklaras med den förhärskande islamofobin i Europa, backades det upp av åtminstone en jihadistgrupp som tog på sig ansvaret för angreppet genom Twitter.

Men påståendena passade inte med bilden av jihadister som straffar den norska regeringen för dess brott i Libyen eller Afghanistan, eller för publiceringen av karikatyrerna av profeten Mohammed på senare tid, när flera ögonvittnen sade att revolvermannen var lång och blond och talade med östnorsk accent.

Norsk nationalist gripen
Den 32-årige etniske norrman som greps omedelbart efter skjutningarna, Anders Behring Breivik, misstänks också för att vara inblandad i explosionen i Oslo. Han påstås vara en del av en högerextrem miljö, och rykten, ännu inte bekräftade, säger att han är en del av samma gruppering som dödade Benjamin Hermansen i Oslo 2001. Han var en aktiv debattör på nätet i ett forum för en högerextrem tidning/blogg som kallas document.no. Hans hänvisningar till historiska intellektuella och gestalter som John Stuart Mill och Machiavelli i inlägg och på sin sida i Facebook och Twitter, leder inte till ett första intryck av en rasistisk best, utan snarare en kylig, cynisk reaktionär med en nationalistisk, högerextrem gruppering bakom sig. Han var intressant nog aktiv i det populistiska, nyliberala Fremskrittspartiets ungdomsorganisation från 2004 till 2007 innan han rörde sig längre högerut. Han var också medlem i frimurarna hemliga, elitistiska nätverk.

Huruvida han var ensam eller inte, kommer att klargöras tids nog. Ett ögonvittne till skjutningen var säker på att det fanns en medhjälpare. Hur som helst har den norska säkerhetspolisen länge varit medveten om högerextremister som är intresserade av att återuppliva en fascistisk rörelse i Norge, vilken har varit på tillbakagång sedan 1990-talet. Norska fascister har ändå funnits, och de har även offentligt upprättat kontakter i bland annat Sverige, Storbritannien och Ryssland.

Med den allmänna polarisering mellan arbete och kapital som följer av den ekonomiska krisen, och den ökade vågen av invandring till Norge, är det inte osannolikt att fascistiska grupperingar tar saken i egna händer för att försöka bevara sin reaktionära, idealiserade bild av Norge. Det är upplysande att Breivik ständigt i sina inlägg talade om behovet att vara ”idealist”, hans overkliga, romantiserade bild av Norge och den moderna världen har vänts till hat och en önskan att utplåna utvecklingen. En terror av det slaget kan tjäna syftet att sprida skräck i befolkningen och ge en signal att det inte är säkert för etniska minoriteter att uppträda offentligt, och skicka ett starkt budskap till de i regeringen som inte trycker på tillräckligt hårt för reaktionära åtgärder som striktare lagar om invandring. Angreppet ägde rum efter kontorstid på sommaren och kan därför vara ett sätt att mer skrämma än döda människor på departementen.

Norge befinner sig nu i sorg och allvarliga frågor kommer att ställas. Vi måste se till att denna tragedi inte används för att stärka övervakning och repression på det sättet som skedde i USA efter 11 september. Händelserna i Norge 22 juli visar att det, trots allt tal om islamisk fundamentalism, finns ett ökat hot att extremhögern anammar en strategi med terrorism. Arbetare och invandrare måste vara uppmärksamma och organisera sig för att besegra extremhögern och fascisterna överallt där de finns.

Ögonvittne till explosionen
Den 23 juli, strax efter kl 15, befann sig jag och mina arbetskamrater högt upp i en byggnad i Oslos centrum, när vi avbröts av en extremt högljudd, djup och penetrerande smäll. Under den korta tid som smällen varade, minns jag att jag tänkte att det kanske var åskan, eftersom åska och blixtar var förutspådda senare under dagen. Fönstren på vår våning skakade och vibrerade så mycket att jag trodde att de skulle falla ner.

Några sekunder efteråt – när smällen inte följdes av någon blixt, och eftersom vi såg det första, mindre rökmolnet ovanför oss och strax bakom en närliggande departementsbyggnad – trodde jag att det kunde vara ett terrorangrepp. Alla på vår våning kom springande mot fönstren där vi stod, eftersom det var i det hörn av byggnaden som är vänt mot explosionens riktning. Vi tittade upp och ner för gatan och noterade att fönstren, för det mesta på de lägre våningarna, hade krossats så långt vi kunde se.

Efter omkring tre minuter gick brandlarmet och vägledde oss ut ur byggnaden med en lugn, inspelad brittisk röst. Jag själv och några andra gick i riktning mot det första rökmolnet som vi sett för att försöka se vad som hänt. När vi tog oss fram mellan krossade fönster som låg på gatan, diskuterade vi huruvida detta kunde vara resultatet av terror eller kanske en gasexplosion.

När vi gått ett kvarter, kom vi fram till en gata med utsikt mot Youngstorget, torget mellan byggnader som är förknippade med det styrande Arbeiderpartiet, där de största fackföreningarnas huvudkvarter liksom Folkets hus och Folkteatern finns. När jag såg fasaden på Folkteatern, började jag tro att det kanske hade varit något slags gasexplosion därinne, eftersom tre fjärdedelar av fönstren på den sida som var vänd mot oss var krossade men ingen eld eller rök kom från byggnaden. Explosionen av gas kunde ha släckt elden, trodde vi. Strax därefter såg jag utryckningsfordon som började parkera på torget.

Vi blev sedan evakuerade från gatan där vi stod av polisen och vände tillbaka till gatan utanför vår kontorsbyggnad. Efter den inledande totala förvirringen var över, fick vi veta att det inte var någon av byggnaderna runt Youngstorget som var värst drabbade, utan departementsbyggnader, inklusive statsministerns kontor, ett kvarter längre bort från Youngstorget, där det talades om att det brann.

När vi stod där, kanske en halvtimme efter explosionen, fick jag telefonsamtal från människor som hört explosionen till och med utanför Oslo, och från andra som tittade på internationella nyhetskanaler som talade om det. Vår byggnad var omkring 500 meter från explosionens epicentrum, med flera stora byggnader mellan, vilket ger an antydan om chockvågens styrka. En expert på sprängämnen beräknade en timme senare i NRK:s sändning att om det var en hemmagjord bomb, måste det ha använts en 400-500 kilo sprängmedel.

Greger