När rasisters anklagelser om hyckleri bottnar i politisk oförmåga

Den Sverigedemokraterna närstående rasistbloggen Politiskt inkorrekt har ondgjort sig över våra artiklar – rent av lyft fram dem som beviset på ”extremvänsterns hyckleri”. Vi är givetvis inte speciellt intresserade av att debattera med dessa kretsar, men att lyfta fram exempel därifrån kan förvisso ha sitt intresse för att påvisa det alltigenom reaktionära i deras politik.

Först några ord om deras namn. För alla som i någon mån har följt debatter på Internet de senaste åren är det tydligt att begreppet ”politiskt korrekt” används mycket flitigt. Påfallande ofta utgör det hela ”argumentet”. Bara genom att brännmärka sin motståndares argument som ”politiskt korrekta” tror sig förvånansvärt många debattörer ha vunnit debatten. Därigenom föreställer de sig att de avslöjat sina motståndare som tillhörande den sida, kontrollerad av ”etablissemanget” (eller ibland större sammansvärjningar), som vill förkväva all debatt, allt för att underminera den ”nationella kulturen”, ”islamisera” eller dylikt. Gentemot detta, vill bloggar som PI påskina, utgör de en fyrbåk för sanningen. De säger det som ingen vågar (förutom då ett stort uppbåd av Internetdebattörer som alla upprepar samma argument som ingen vågar säga), men som motsvarar vad vanligt folk tycker – förutom dem som är hjärntvättade av vänstern och den politiska korrektheten vill säga.

Vi som representanter för korrektheten
Men till sakfrågan. Under den möjligtvis lite storvulna rubriken ”Extremvänsterns hyckleri exponerad” (om de skulle korrekturläsa kanske de skulle vilja ändra till exponerat..?) framhålls skillnaden i vårt sätt att skriva om självmordsbombaren i Stockholm december 2010 respektive Breiviks massaker i Norge. Därigenom tycker sig PI inte bara avslöja Arbetarmakt, och inte ens bara extremvänstern. Vi görs nämligen till ett solklart exempel på hyckleriet som är den svenska mediekårens och vänsterns gemensamma tävling om att svärta ner oliktänkande.

Inledningen är för övrigt ett slående exempel på det konspirationstänkande som dominerar hos dem som ständigt använder sig av mantrat ”politiskt korrekt” som sitt främsta ”argument”: mediekåren, etablissemanget och hela vänstern skulle alltså med gemensamma krafter försöka tysta de tappra oliktänkande – som bara består av PI:s meningsfränder, de enda som vågar säga sanningen. För att påvisa det ihåliga i den bild de försöker frammana behöver man inte gå längre än till exempelvis DN:s ledarsidor veckan efter Breviks nationellt sinnade mördardåd.

DN:s ledarskribenter försökte oupphörligt lära oss att skillnaden går mellan ”demokrater” och ”extremister”, där extremister från höger, vänster och islamistiskt håll är ett lika stort hot. Det är knappast så många andra än dem som hänger på PI som skulle tycka att Arbetarmakt, som förespråkar öppna gränser, konfiskering av storföretag, banker och de rikas feta bankkonton, liksom krossande av den borgerliga staten samt en arbetarstyrd planekonomi i global skala är någon bra representant för mediekåren i stort – men för all del, de får väl behålla sina små konspirationsavslöjanden.

Två dåd med olika utgångspunkt
Men låt oss koncentrera oss på detta vårt ”hyckleri”, som PI tycker sig ha ”exponerad”. När vi kommenterade självmordsbombaren i Stockholm skrev vi bland annat: ”Hans vilja att hämnas för hur hans trosfränder – och andra invånare i Afghanistan och Irak – behandlas, är fullständigt begriplig.” Arbetarmakt har aldrig dolt att vi betraktar islamismen som en grundmurat reaktionär kraft. Hela dess program är reaktionärt, och påminner inte så lite om de högerextremas av nordiskt snitt. Däremot uttrycker islamistiskt ledda rörelser, på ett förvrängt sätt, ofta progressiva strävanden. Till exempel är det progressivt att kämpa mot imperialistiska invasioner och ockupationer i exempelvis Irak, Afghanistan och Palestina.

På grund av historiska orsaker, som vänsterns misslyckande framför allt till följd av stalinismens förödande arv, leds detta motstånd för närvarande till stor del av islamister. Detta upphäver inte alls det reaktionära i islamisternas mål, men det upphäver inte heller det progressiva i kampen mot imperialistisk ockupation. Vi är de första att beklaga att motståndet leds av islamister, och till skillnad från en stor del av vänstern avstår vi inte heller från att mana till kamp mot det islamistiska ledarskapet. Men till kampen mot imperialistiska ockupationer ger vi vårt stöd, oavsett av vilka det leds.

Givetvis gör vi en tydlig åtskillnad mellan attacker mot militärbaser i Irak och civila i Västeuropa. Angrepp mot en ockupationsmakts militära styrkor har en progressiv funktion oavsett hur de motiveras, bomber mot oskyldiga civila kan vi däremot inte alls stödja. I den mån de görs i kampen för att genomföra ett religiöst styre är de helt igenom reaktionära. I den mån de görs som en protest mot västländernas krig mot fattiga länder är det dock en reaktion, om än missriktad, mot verkliga övergrepp. Att med vrede reagera mot detta är således förståeligt. Detta konstaterande gör inte att vi på minsta sätt stödjer dem. De drabbar oskyldiga och är på intet sätt ett verkningsfullt sätt att kämpa mot ockupationer. Däremot var det värt att påpeka att självmordsbombaren i Stockholm uttryckligen motiverade sitt handlande delvis med Sveriges deltagande i kriget i Afghanistan.

Helt annorlunda förhåller det sig med Breivik. Hans sjuka dåd uttryckte på intet sätt en protest mot förtryck eller några verkliga missförhållanden, utan motiverades av alltigenom reaktionära strävanden, strävanden som PI i stor utsträckning delar, oavsett vad de tycker om dådet i sig. PI och dess anhängare är givetvis övertygade om att vi utsätts för den största orätt, med det hot mot ”vår kultur” som den påtvingade ”massinvandringen” innebär. Denna verklighetsuppfattning är emellertid helt värdelös för att förklara något som händer i samhället. Allt den gör är att skyla över de verkliga problemen.

De rika imperialistländerna – dit Norden hör, om än som mindre mäktiga delar – är inte offren i världsordningen. Irak, Afghanistan, liksom den merpart av jordens länder som har utsatts för invasioner av de rika länderna, krig med vapen sålda av de rika länderna om råvaror som västvärldens storföretag har tagit vinsterna ifrån eller nedskärningar av sjukvården, skolan och stöd till de fattigaste efter diktat från IMF – det är världsordningens stora offer, och det är orsaker som dessa som skapar flyktingströmmarna från tredje världen.

PI – i praktiken ett stöd för borgarnas attacker
Det är dock inte arbetarklassen och folkflertalet i de rika länderna som tjänar på detta. De stora vinsterna går till ett litet skikt aktieägare, höginkomsttagare och direktörer. I den mån de nordiska ländernas arbetare får en liten del av den koloniala utsugningen, kompenseras detta mer än väl genom vad ”vår” inhemska överklass tar från oss. Hotet mot våra intressen kommer inte från ”invandrare”, ”massinvandring” eller upplösning av den ”nationella kulturen”– det kommer från ”våra” chefer som vill få oss att jobba hårdare till en dålig lön, direktörer som skapar arbetslöshet genom avskedanden för att öka sina egna vinster och politiker som lägger ner skolor och vårdcentraler samt låter bostadsområden förfalla, pådrivna av nyss nämnda direktörer. Det är så det kapitalistiska systemet fungerar när det är inne i en period av kriser som nu.

Genom att studera situationen för den internationella kapitalackumulationen, som drivs fram av storföretagens strävan efter vinstmaximering kan man förstå orsakerna till den internationella ekonomiska kris som åter verkar få fart – allt jidder om att det skulle vara ”massinvandringen” som är hotet kan inte förklara någonting av det.

Det är helt enkelt nonsens att hävda att det är den påstådda ”massinvandringen” som är orsaken till att så många av oss får det sämre. Storföretagen gör fortfarande riktigt feta vinster, direktörernas bonusar blir allt större och när bankerna gör förluster pumpas de fulla med skattemiljarder. Kort sagt, överklassen fortsätter att bli allt rikare på vår bekostnad, troget understödd av Reinfeldts alliansregering (som Sverigedemokraterna som bekant stödjer i en majoritet av alla frågor).

Arbetarklassens intresse ligger helt i att kämpa tillsammans som klass, oavsett nationalitet och ursprung, mot överklassen. Genom att hävda att motsättningen går mellan ”svenskar” och ”invandrare” splittrar man arbetarklassen och frånkänner kapitalisterna och borgarna skulden. Givetvis finns det många representanter för borgerligheten som ogillar SD och PI, även om de i de flesta fall tycker lika illa eller sämre om ”extremvänstern” – men mera klassmedvetna och realistiska kapitalister kan inte annat än att le åt att deras nyttiga idioter gör allt för att avleda uppmärksamheten i för dem helt ofarliga banor. När PI självbelåtet sitter och tycker sig avslöja extremvänsterns hyckleri är de således inget annat än ett stöd för att angreppen på våra intressen ska kunna fortsätta.
Det är detta som ligger bakom vår olika bedömning av de två terrordåden.

Breiviks dåd var helt igenom reaktionärt och representerade på intet sätt en reaktion mot förtryck. Självmordsbombaren i Stockholm representerade en protest mot ett blodigt imperialistiskt krig, även om han gjorde det på ett förvirrat och meningslöst sätt och vi alla kan vara glada att han inte lyckades spränga någon annan än sig själv. Inte hyckleri, utan en klar politisk åtskillnad således. Att Politiskt Inkapabel inte kan se skillnaden kan nog inte vi lastas för…

Jens-Hugo Nyberg