Workers Power: Med Londons arbetarungdom – mot polisen

Uttalande från Workers Power, brittisk sektion av Förbundet för Femte Internationalen, 8 augusti 2011

För tredje natten i rad befinner sig arbetarungdomen på Londons gator och bekämpar polisen. Kvällen den 8 augusti hade upproret spritt sig till Hackney, Lewisham, Peckham, Croydon och Birmingham med skärmytslingar i Clapham, Seven Sisters och dussintals andra platser. Workers Power står helt på ungdomens sida.

Upproren är ett uttryck för ursinne mot rasistiska polismord, dagliga trakasserier från polisen och därtill ökningen av arbetslösheten bland ungdomar och våldsamma nedskärningar av bidrag och lokal service, inklusive ungdomsgårdar.

Skjutandet av Mark Duggan och det förakt som polisen i Tottenham visade hans familj och den fredliga protesten i söndags var bara den gnista som tände laddningen. I samband med trettioårsdagen av upploppen i Brixton 1981 hade människor på gatorna och i Tottenham inte glömt att denna den mest eftersatta stadsdelen också var platsen för det mest intensiva upproret mot polisen under 1980-talet – upproret i Broadwater Farm 1985.

Polisens rasism mot svarta var inte den enda orsaken till sammanstötningen och det finns rapporter om att vita och även ortodoxa judar stödde försvaret av demonstranterna efter att polisen angripit en 16-årig flicka. Detta har systematiskt uteslutits i BBC:s rapporter.

Striden i Tottenham drev tillbaka polisen tillräckligt länge för att låta fattiga ungdomar i området angripa affärer och stjäla varor. En brandbomb mot en affär brände ut arbetares lägenheter ovanpå. Nu sprider sig upproren i London till Walthamstow, Hackney, Brixton, Enfield, Lewisham och Peckham – och nu till Birmingham. En del av deltagarna motiveras av hat mot polisen och ursinne mot detta samhälle – andra av chansen att plundra lokala affärer på varor – en del av båda delarna.

Varför spred sig upproret? Ungdomar – speciellt svarta och asiatiska ungdomar – har liknande erfarenheter av polisvåld: Mark Duggans död blev i Brixton och Croydon blev ett direkt eko av dödandet av Smiley Culture, och i Birmingham tre som dödades i polisens häkte: Demetre Fraser, Kingsley Burrell och Lloyd Butler. Ungdomsarbetslösheten uppgår till nästan en miljon och upp till 50 procent av unga svarta män, för vilka universiteten är utom räckhåll, och college är för dyrt, har fått kurser och service nedlagda. Alla kommuner har slaktat service för ungdomar, en del upp till 75 procent. En invånare i Tottenham uttryckte det så här för BBC: ”Det är så vi får förändring här. Efter -85 [upproret i Broadwater Farm] fick vi en splitter ny swimmingpool. Det fick vi aldrig tidigare.”

Vår ståndpunkt är tydlig: vi är hundra procent för människorna på gatorna och mot polisen. Vi stöder självförsvar av demonstrationer och arbetarområden. Vi kräver att polisen försvinner från gatorna. Vi kräver att en folklig kommission med delegater från de lokala områdena ska avgöra ansvaret för skjutningen av Mark Duggan och för att undersöka polisens rasism och korruption. Vi kräver att alla gripna släpps och alla åtal läggs ned.

Vi motsätter oss plundring, inte av omtanke om de småborgerliga egendomsägarna, utan utifrån arbetarklassens ståndpunkt: trasproletariatets prioritering i dessa situationer är att berika sig själva tillfälligt. Där det förekommit stölder av basvaror, som livsmedel och kläder, är detta förståeligt.

Den proletära prioriteringen är att förena och stärka arbetarklassen gentemot staten och systemet. Plundring splittrar och försvagar arbetarklassens kamp. Det gör också angrepp på brandmän och sjukvårdare, som inte är en del av den repressiva apparaten utan är arbetare som också står inför nedskärningar. Vi motsätter oss emellertid all polisrepression och uppmanar organiseringen av protesterna att visa återhållsamhet, inte poliskontroll.

Vi uppmanar arbetarrörelsen att fördöma ledande och lokala Labourpolitiker som inte talar för folket utan för polisen, och som alltid sätter lokala egenomsägares röst före de egendomslösa ungdomarna. Vi fördömer David Lammy, parlamentsledamot för Tottenham, som till skillnad från Bernie Grant, som var parlamentsledamot 1985 och som fördömde polisens aggression, bara fördömer ungdomarna. Vi uppmanar fackföreningarna att stöda försvarskampanjer, att ställa parlamentsledamöter till svars, att stöda lokala undersökningar av de verkliga orsakerna till händelserna. Vi fördömer Lee Jasper, före detta rådgivare till Ken Livingstone, som i nyheterna i BBC:s Channel 4 krävde mer och snabbare polisaktioner i eftersatta områden, och som inte krävde rättvisa för Mark Duggans familj utan bara för en av poliserna.

Vi kräver framför allt en verklig kampanj med direkta aktioner mot arbetslöshet, hemlöshet och nedskärningar. Hela arbetarrörelsen måste kämpa för ett slut på alla jobbförluster, ett omfattande program med offentliga utgifter för nyttiga jobb som finansieras av beskattning av de rika och expropriering av bankerna, och ett slut på högerns hela program med nedskärningar inklusive nedskärningar av service och bidrag. Det innebär en generalstrejk för att bli av med nedskärningar, störta högern och inleda en kamp mot själva systemet.

De arbetslösa och ungdomarna är beredda att kämpa – de visar oräddhet och militans mot polisen. Vi kämpar för en förening av arbetslösa och en revolutionär ungdomsrörelse.

Explosionen av upplopp i Storbritannien är en historisk händelse, en del av en kris för systemet som helhet, och som fortsätter världen över. I likhet med förorternas uppror i Frankrike 2006 är det ett tecken på vad som komma skall. Medan tusentals ungdomar går ut på gatorna mot ett system av hopplöshet och förtvivlan, ruttnar ledarna för Storbritannien, Amerika och Europa på rot, oförmögna att förhindra en härdsmälta i sitt finansiella system och kräver allt fler uppoffringar av folket. Ur massresningen, från de desperata ungdomar och arbetare som drivs till att kämpa måste en ny revolutionär organisation samlas, för att rikta folkets ursinne mot orsaken till vårt lidande och för att kämpa för att ta makten.