Den antirasistiska kampen och viljan eller oviljan att ställa sig på de kämpandes sida

[Ur Arbetarmakt Nr. 3, 2011]

Åttio- och nittiotalets vitmakt och skinnskalle rörelse är i stort sett borta. Jag ska berätta hur det gick till. Dom fick stryk. Ordentligt med stryk. Dom blev rädda. Där jag är uppväxt, i Kristinehamn i Värmland, fanns det aldrig en chans för nynazisterna att visa sig. Folk hoppade på dem direkt. Helt spontant.

Jag minns ett tillfälle på väg hem från krogen. En klasskompis och nybliven naziskin blev nerslagen och sparkad i huvudet av en annan av mina kompisar som jag för tillfället var på väg med. Jag hann inte reagera, det hela gick så fort. Efteråt frågade jag var varför det behövde bli så brutalt, det hade ju räckt om vi skrämde snubben lite. Svaret var: ”Jag blev så jävla rädd! Jag har småbarn, och jag tänkte på Hitler och hela den skiten, jag klarar inte av att se sån skit…”. Det gick likadant för alla som försökte etablera en naziskin profil i Kristinehamn- de fick stryk helt enkelt. Och alla la de ner verksamheten. Det var aldrig någon debatt på Nya Kristinehamns Postens ledarsida, det pratades aldrig om på vänsterns möten. Ingen av de etablerade partierna fattade ens vad som skedde på gatan. Nazismens små sticklingar försvann från gatorna och har inte visat sig sedan dess.

Det som däremot hände var att samma små före-detta-nynazister ett decennium senare satt på efterfester och hejade och hurrade för SD och Jimmy Åkesson, men nu i prydligaste svensson-stil. Samma hat mot ”blattar” och ”negerjävlar”, men annan look.

Det var lättare när en nynazist var en nynazist, då var det enklare för folk att direkt dra parallellen till Auschwitz och Treblinka. Sånt passade sig inte i Sverige. Sånt skulle bort. Såna jävlar ska ha stryk. Det var inget konstigt med det.

Det man måste minnas var att det inte var vänsterpartiernas ”idoga” arbete som stoppade den här lilla vågen, utan det var vanligt folk. AFA fanns knappt på den tiden. Det var vanliga medborgare med demokratiska ideal som blev skrämda av att se nazister på gatan som tillslut tog tag i saken och satte stopp handgripligen.

Nu har de mest uthålliga från den gamla vitmakt miljön flyttat in i TV sofforna genom att de har blivit inröstade i riksdagen. Samma gamla nazister i skjorta och slips istället för t-shirt och hängslen. Och med en annan retorik, och ett modifierat program. En politik som inte ska verka skrämmande, utan en politik som ska bygga på att rikta rädslan åt ett annat håll- mot invandrarna och mot islam.

Och vänstern då? Jo, när den första vågen av nynazism blev nedslagen var man nog imponerad över folks kurage. Det var ju faktiskt bra att det här försvann. Resultatet av kampen mot rasismen och nynazismen var man väldigt förtjust över. Det var bara metoderna man var emot (som att resultatet gick att skilja från metoden?). Det går inte att ha en massa bråk på gatorna, sånt kan vi inte ställa upp på resonerar man, sånt gillar kanske inte våra medlemmar. Och ännu viktigare: Det kan skrämma bort väljare. Frågan är bara vilka väljare man då avser?

Sedan SD började etablera sig har debatten rasat inom vänstern om vad man ska göra åt dem. Man har försökt analysera vad SD och den nya ”främlingskritiska” rörelsen är för något. Är de vanliga demokrater? Är de rasister? Är de fascister? Vad har de för inflytande hos befolkningen? Och så vidare.

Vi som var unga på nittiotalet minns ju vilka de är. Det är ju de gamla skinnskallarna och nynazisterna i nya kläder och med ett modifierat program. Det går inte att komma runt detta faktum.

Men vi är inte omöjliga, vi tar SD på orden och bemöter dem på det sätt de förtjänar- som äckliga rasister, arbetarfiender och mörkblåa högerspöken med bruna ränder i kalsongerna. Så vi går ut på gatorna och buar, häcklar och hånar dessa rasister, och gör helt klart att de inte är välkomna att sprida sin skit. Detta så länge de håller sig inom dessa ramar. När de bruna ränderna visar sig så får de stryk igen. Det är så det funkar. Det spelar ingen roll vad V, KP eller SP tycker om detta. Det är och har alltid varit utom deras kontroll. Invandrarungdomar och folk som har lite kurage kommer alltid att reagera likadant, för man vet vad som kan hända. Vi vill inte ha några arbetsläger för romer, som i Ungern. Vi vill inte ha en politik som har till syfte att krossa fackföreningar och andra rörelser. Det är med det egna intresset som drivkraft folk säger stopp. Inte av förment demokratiska principer om antirasism eller allas lika värde. Folk säger stopp- för rätten till sitt eget liv och frihet.

När vänsterpartister, stalinister, SP:are och andra ställer sig på polisens sida för att förhindra folk att bekämpa nazismen, som var fallet under den antifascistiska demonstrationen på Hisingen den 21:a maj 2011, i samband med den nya moskéns öppnande, och sedan förvränger sanningen och skyller sitt svek på uppdiktade flaskkastare, i ett lumpet försök att göra antirasister till rasister och bråkmakare, då har man i ögonen på de som var på plats gjort politisk bankrutt som vänsterkraft. Då har man ställt sig utanför all verklig historik, all verklig rörelse och alla möjligheter att vara med och påverka. Och detta är ett problem. För det behövs uppenbarligen en stark vänster. Men om man väljer att ställa sig utanför, och att fördöma folks kamp, då undergräver man vänsterns förtroende hos folk och på så sätt sin egen roll.

Skillnaden mellan de antirasistiska krafterna ligger just i viljan eller oviljan att ställa sig på de kämpandes sida. Hur kan man med gott samvete förhindra eller avleda unga människor ifrån att ställa sig i vägen för en nazist demonstration? Hur kan man säga att partier som National Demokraterna (ND) också har rätt till partistöd och presstöd? Hur kan man säga att vi inte ska försvara oss, när det är uppenbart att vi är ett så lätt mål för mörkermän som Breivik och hans gelikar? Handlar det om den osäkra delen om väljarbasen? Den osäkra delen kan bara bli säker om vi visar tydligt vad vi menar, och ställer oss på de kämpandes sida. Det är detta GNMR i Göteborg alltid har gjort. Det är detta diskussionen har handlat om.

Tommie