Efter Ohly – vart går V?

 

[Ur Arbetarmakt Nr. 3, 2011] Efter en lång tid av sviktande opinionssiffror och såväl extern som intern kritik har nu Vänsterpartiets ordförande Lars Ohly meddelat att han avgår vid årsskiftet. Fyra kandidater är hittills beredda att ta över ordförandeskapet: Rossanna Dinamarca, Jonas Sjöstedt, Hans Linde och Ulla Andersson. Jens-Hugo Nyberg analyserar vad detta innebär för partiet, och för alla som vill se ett klasskampsalternativ i svensk politik.

Att flera kandidater öppet är beredda att kämpa om posten är givetvis mycket bättre än att, som i fallet med Socialdemokraterna senast, en valberedning arbetar i det dolda för att ta fram en kandidat, som sedan blir enhälligt vald för att det partiet ska visa sig enigt. Ordförandevalet borde, i varje demokratiskt fungerande parti, vara en öppen kamp om olika politiska plattformar, inte en byråkratisk manöver eller en skönhetstävling. Det är dock redan uppenbart att kampen om V:s partiledare blir betydligt mindre politisk än man skulle ha hoppats. Lars Ohly kunde ibland framstå som rätt radikal. Han var en bra talare, och ibland när han gick loss och pratade om att kampen utanför riksdagen, på arbetsplatser, i skolor och på gator och torg var det viktigaste kunde man nästan känna att man hade mycket gemensamt med honom. Och vem gillar inte klippet där han visade fingret åt en jobbig borgare i direktsändning? Problemet är att det inte alls var på den utomparlamentariska kampen som fokus låg. Istället förklarar Ohly att det största framsteget under hans tid är att V nu ses som ett regeringsalternativ – och han underströk detta tydligt i valrörelsen genom att prata vitt och brett om hur mycket han och Mona Sahlin var överens om.

Det finns dock en tydlig motsättning här. Om V verkligen satsade på att bli ett kampparti, som stödde och organiserade strejker – formellt lagliga eller inte – radikala demonstrationer och konfrontationer, och prioriterade den direkta kampen utanför de parlamentariska församlingarna, så skulle ett regeringssamarbete med S falla sönder snabbare än man hinner säga vuvuzela. Det är helt enkelt nödvändigt att välja: ska man i första hand vara ett kampparti, eller ett parti som siktar på att dela regeringsansvaret med S och MP, trots att deras politik innebär att arbetarklassen får betala för kapitalismens kris? Uppenbarligen kan V göra tämligen lite för att vrida politiken vänsterut den parlamentariska vägen – inte minst nu när MP pratar om att göra upp med M, och Jämtin deklarerar att S kan samregera med FP och C. Det arbetarklassen behöver är ett parti som verkligen försöker organisera kampen – men att sikta på att samregera med S och MP innebär att lägga dessa tankar helt på hyllan.

Partiledarkandidaterna – någon radikalism i sikte?

Finns det då något verkligt kampalternativ hos partiledarkandidaterna? Det enkla svaret är nej. Det finns lite olika idéer om framtoning, kanske ska man betona kvinnofrågan och arbetstidsförkortning lite mer, att V ska bli tydligare (men var finns den partiledarkandidat som inte vill att hans parti ska bli tydligare?) eller rent av kaxigare – men ingen av kandidaterna vill göra V till ett klasskampsbaserat parti som gör parlamentariska poster till ett stöd för den utomparlamentariska kampen snarare än tvärtom. Detta är förstås ingen slump. V har inte varit ett sådant kampparti på mycket länge, och en radikal partiledare skulle inte ändra på det i första taget. Dock visar kandidaterna att det inte finns någon stark klasskampsströmning som vet vad den vill i partiet. Det finns självklart en hel del radikala människor som skulle vilja se ett sådant parti – men det existerar ingen strömning med ett medvetet program för detta.

Ett parti öppet för hela vänstern?

En idé som har framkastats åtminstone av några vänsterdebattörer på internet, är att V skulle bli ett öppet parti i stil med Enhedslisten i Danmark, där olika strömningar får vara med, och behålla sina eventuella internationella bindningar. Vi skulle välkomna en sådan utveckling, men inte för att vårt ideal är ett formlöst ”parti” som Enhedslisten, utan som ett steg i omformandet av arbetarrörelsen. Om V skulle öppna sina portar för vänstern för att inleda en omfattande diskussion om vilken väg arbetarrörelsen skulle behöva ta, där olika grupper var välkomna att delta, med bibehållande av sina identiteter, så skulle Arbetarmakt givetvis delta. Vi skulle dock göra det för att försöka vinna stöd för behovet av ett verkligt klasskampsbaserat parti på ett revolutionärt program, inte för att kvarstå som en liten radikal strömning i en ”bred” organisation som aldrig skulle kunna enas bakom någon effektiv strategi. Det finns dock mycket lite som tyder på att V skulle ta ett sådant steg. Samtliga partiledarkandidater är inställda på att fortsätta sitt schackrande efter parlamentariskt inflytande om än med lite olika hjärtefrågor och idéer om framtoning. Avsikterna må sedan vara hur goda som helst, men det kommer inte att hjälpa arbetarklassen att försvara sig mot arbetsköparnas offensiv.

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *