Frankrike: Vilken väg framåt efter striderna hösten 2010?
Det senaste militanta upproret i september 2010, mot ett angrepp på pensions-systemet, mobiliserade arbetare och ungdomar i flera dagars strejker och med miljoner människor på gatorna. Men ledarna för de stora fackliga federationerna vägrade att omvandla den sociala rörelsen till en generalstrejk utan tidsbegränsning som kunde ha tvingat Sarkozy att släppa sin ”reform” eller till och med stjälpa hans regering. Rörelsen led nederlag.
Den utdragna ekonomiska krisen i världen har inte sparat Frankrike. Under 2008 och 2009 genomgick den franska ekonomin en skarp recession med en djup nedgång i industriproduktionen, en våg med fabriksnedläggningar och en omfattande ökning av arbetslösheten. Regeringen svarade med att injicera stora summor i bank- och finanssektorn liksom i centrala industrisektorer. Detta begränsade skadan men den följande återhämtningen har visat sig vara svag. Industriproduktionen är fortfarande 10 procent under sin höjdpunkt och arbetslösheten förblir hög: över 9 procent (3 miljoner enligt officiella siffror, sannolikt 5 miljoner).
Krisen har emellertid bara skjutits upp, eftersom underskottet i budgeten har tredubblats mellan 2007 och 2009–2010. Det ligger nu gott och väl över 80 procent av BNP. Även om Frankrike inte befinner sig i samma kritiska situation som Portugal, Spanien eller Italien, har landet stora problem. Regeringen har antagit en plan för att skära ner statens utgifter med 12 miljarder euro på två år. Den har annonserat ett hårt paket med besparingar. Bara 50 procent av de som går i pension i offentlig sektor kommer att ersättas, hela klasser kommer att tas bort, liksom sjukhus och en generell översyn är på gång för att undersöka varje del av den statliga verksamheten. Stora nedskärningar kommer att följa, åtminstone efter valet 2012.
Den viktigaste faktorn som bestämmer den låga nivån på arbetarnas motstånd är nederlaget i oktober förra året, trots en massiv kampanj med strejker och demonstrationer som letts av CGT och CFDT. Men som vanligt begränsades kampanjen till en rad aktionsdagar och en dagslång strejk. Siffrorna för antalet människor i demonstrationerna ökade och nådde flera miljoner. Den starka federationen för arbetare i kemisk industri gick ut i en generalstrejk utan tidsbegränsning som kunde ha lamslagit hela ekonomin. Arbetarna vid oljeraffinaderierna, som inte är så många, förblev isolerade även när de drabbades av polisens repression. Anställda vid järnvägarna och lärarna inledde obegränsade strejker som inte var framgångsrika.
Det som saknades var en tydlig uppmaning för en alternativ strategi från en organiserad kraft inom arbetarrörelsen för en obegränsad generalstrejk. Den uppmaningen skulle ha riktats till de fackliga ledarna men också kämpats för bland medlemmarna. Genom att bygga upp lokala församlingar (”interpros”) som för samman alla arbetare som kämpar, fortsatta strejkaktioner på lokal eller industriell nivå kunde ha inletts och spridits. På den grundvalen kunde en demokratiskt vald nationell strejkkonferens eller ett motsvarande råd ha sammankallats, där en alternativ ledning, som kämpar, till topparna i fackföreningarna ha byggts upp.
Den franska vänstern
Det fanns ingen sådan kraft, eller snarare vägrade de som borde ha spelat den rollen – vänstergrupper som Nya antikapitalistiska partiet (NPA) och Lutte Ouvriére – att göra det. Deras strategi var i stort sett att svansa efter rörelsen – de kritiserade knappt de fackliga ledarna eller deras strategi. De erbjöd inte alls något alternativ. NPA-kadrer uppträdde helt enkelt som bra medlemmar i sina olika fackföreningar, inte som revolutionära tribuner för en alternativ strategi för seger. De hoppades att framgången mot reformering av pensionerna 2006 skulle kunna upprepas, men den ekonomiska krisen har radikalt förändrat situationen i klasskampen. Efter nederlaget förekom inte ens någon tydlig karaktärisering av det som ett nederlag. Istället förlamades NPA av en djupgående inre strid och en brist på revolutionär ledning.
Den fackliga alliansen ”Intersyndicale” har, som en konsekvens av nederlaget, splittrats och förnyat schackrande mellan fackliga ledare har sedan dess också bidragit till att försvaga arbetarklassens kamp. Detta har skapat ett förnyat utrymme för reformistisk valpolitik, eftersom många inom arbetarklassen (inklusive i NPA:s led) tror att den enda lösningen på angreppen är en seger för den refomistiska vänstern i nästa presidentval. En annan farlig konsekvens av nederlaget var att det öppnade ett utrymme för de reaktionära idéer som Front Nationale under Marine Le Pen har populariserat – en rasistisk ”lösning” på krisen.
Hur ser Frankrikes framtid ut?
Sarkozys seger är emellertid bara en delseger. Arbetarrörelsen har lidit ett nederlag, men inte ett strategiskt nederlag. De mest medvetnas stridsvilja är långt ifrån sönderslagen. Den stora mobiliseringen 2010 gav en ny generation arbetare och ungdomar en glimt av deras egen sociala kraft och band skapades mellan militanter.
Den ekonomiska krisen kommer att fortsätta och sannolikt fördjupas. Det kommer att tvinga bourgeoisien till allt brutalare angrepp på arbetarklassen, på ett sätt som påminner om vad som hänt i Grekland, Portugal och Spanien och som nu händer i Italien. Den franska arbetarklassen är en av de mest militanta och stridbara i Europa. Därför kommer Frankrike att bli ett av de stora slagfälten för klasskampen i Europa under de närmaste åren.
Även om betydelsefulla taktiska aspekter på kampen kommer att bli beroende av hur presidentvalet 2012 slutar, kommer innehållet i angreppen att i allt väsentligt vara identiskt oavsett om de genomförs av en socialistisk president eller en från högern. För att kunna svara framgångsrikt på angreppen, behöver den franska arbetarklassen ta itu med den omfattande ledningskrisen i sina led. Det innefattar att kasta ut fackbyråkraterna till att bygga upp ett starkt revolutionärt parti.
Den revolutionära vänstern måste göra ett bokslut över tidigare strider, agitera och organisera för en generalstrejk utan slutdatum och kämpa för ledningen i kampen när den bryter ut. Det kräver en oförsonlig kamp mot vänsterreformisterna i kommunistpartiet (PCF) och Vänsterpartiet (PdG) både i valet och i fackföreningarna. Allt detta kräver att de mest medvetna i NPA organiserar sig för att ta ledningen över partiet och att det bryter med sin centristiska tradition, som har halverat medlemsantalet under de två senaste åren.
Marc Lasalle, Paris
