Kamp mot statlig rasism med Aktion Mot Deportation

[Ur Arbetarmakt Nr. 3, 2011]

Senad Kadic skriver om Aktion Mot Deportation och kampen mot statlig rasism.

När det gäller rasism riktar både borgerliga media och vänstertidningar mest uppmärksamhet åt Sverigedemokrater, nazister och resten av extremhögern. Det illdåd Breivik utförde mot den norska arbetarrörelsen spårar man – i bästa fall – uteslutande till extremhögerns ideologi. Men det är missivisande. Den främsta bäraren av rasismen i samhället, och den främsta utövaren av våldet, är den svenska staten själv, ledd av den etablerade borgerligheten och deras hantlangare i arbetarrörelsens ledning.

När SD eller nazister mobiliserar för attacker mot arbetarrörelsen, invandrare, flyktingar och papperslösa ser staten hela tiden till att skydda deras samlingar från arbetar- och invandrarungdomar som i stort antal kommer för att kämpa emot. När SD eller nazister vill marschera ser polisen till att de får göra det. Senast i Göteborg ansträngde polisen alla krafter för att med grovt våld krossa alla de hundratals ungdomar och aktivister som stod i vägen för en SDU-marsch genom stadens centrum. Samma ansträngning och brutalitet såg vi när hundratals poliser försvarade en nazistisk demonstration på Hisingen i våras. Pansarbilar, hundar, hästar och batonger räckte ändå inte för att avskräcka förortsungdomar.

Vidare är det främst den svenska ”demokratiska staten” själv som i praktiken attackerar flyktingar. Det är varken SD eller nazister som i nuläget misshandlar flyktingar, låser in dem i flyktingfängelser (som i fint tal kallas för ”flyktingförvar”), låser in dem i celler, splittrar deras familjer, skickar iväg föräldrar från sina barn. Det är polisen och Migrationsverket som gör det, oavsett om Moderaterna eller Sossarna sitter i regeringen. Poliser som med våld ska avvisa en grupp flyktingar, trots stora protester och blockader, transporteras med det lokala, statliga trafikbolaget Västtrafik. Varje försök från aktivisterna att på ett organiserat sätt stoppa utvisningar av flyktingar bemöts, inte av extremhögern, utan av poliskåren, med våld och av statens domstolar med straff.

De flyktingar och papperslösa som behandlas som undermänniskor är för det mesta arbetare från de länder som står under imperialismens ok, samma imperialism som den svenska staten är en del av. På så sätt visar sig den så kallade demokratiska staten för vad den verkligen är: kapitalistklassens diktatur över arbetarklassen i internationell bemärkelse. Poliskåren visar sig också för vad den verkligen är: en maskin för att med våld bryta varje motstånd som kan hota kapitalisternas intressen.

I Göteborg har blockader av flyktingfängelset organiserats av Aktion mot Deportation (AMD). Målet för dessa aktioner har för det mesta varit att stoppa utvisningar av flyktingar som kommer från Irak. Vi i Arbetarmakt menar att det är av stor vikt att AMD agerar för att stoppa andra utvisningar också, oavsett från vilket land flyktingarna kommer. Det är på så sätt verklig internationalism kan byggas, och starka band knytas mellan arbetare av olika nationaliteter – när olika flykting- och invandrargrupper tillsammans med vänstern i staden kämpar för att försvara varandra. Internationalismen byggs inte genom fina utfästelser, utan genom att svetsa samman olika grupper i handling, så att man står mot samma fiende, får utstå alla nederlag och förluster och vinna alla segrar tillsammans.

Vi menar också att AMD borde organisera sina aktioner på ett mer planerat, djärvare och mer medvetet sätt för att öka styrkan i det kollektiva handlandet och samtidigt dra till sig nya skikt av arbetarungdomar. Att på ett passivt sätt och uteslutande genom icke-våld kämpa mot den militärt organiserade och brutala polisen är ingen väg framåt. Det har de senaste blockaderna visat. För de flesta arbetare och förortsungdomar som nu ser vad och hur AMD gör är det heller inget bra perspektiv att uteslutande ägna sig åt sittblockader mot en motståndare som inte drar sig för att urskiljningslöst misshandla människor. Det är ingen dröm bland förortsungdomar att sitta stilla medan man blir attackerad av polisen. Därför måste icke-vålds-metoderna kombineras med andra, mer aktiva former av motstånd beroende på läget och styrkeförhållanden, om vi ska vinna bredare förtryckta skikt för kamp mot utvisningar. Nedan följer en intervju med en aktivist som på ett bra sätt beskriver denna kamps verklighet.