Stockholm: Kraftfull lärardemonstration för högre löner

Över 1 000 lärare protesterade i huvudstaden. Hur ska Lärarförbundet nu gå vidare?

Över 1 000 lärare hörsammade igår Lärarförbundets uppmaning att gå ut och demonstrera för höjda löner i Stockholm igår (tisdag 20/9). Demonstrationer har också organiserats i Göteborg och Malmö och på mindre orter. Ytterligare lokala demonstrationer väntas de kommande dagarna.

Det har på senare år inte precis hört till vanligheterna att lärarna demonstrerar, men att behovet av att manifestera sitt missnöje offentligt var djupt kännt i lärarleden, det kunde det inte råda någon tvekan om bland de närvarande. ”Högre lön nu!” ekade högt mellan husväggarna när demonstrationståget tog sig från Sergels torg till Mynttorget.

Högerregeringen sviker lärarna
Demonstrationen visade att Lärarförbundet kan mobilisera många när det slår på stortrumman. Och det är hög tid att medlemmarna mobiliseras. På Almedalsveckan utlovade högerregeringens representanter efter en hel del påtryckningar höjda lärarlöner. Men i den höstbudget som presenterades under gårdagen utlovades endast en symbolisk spottstyver. Gustav Fridolin från Miljööpartiet meddelade att högerregeringen avsatt 26 miljoner till lärarlönerna, ett ”lyft” som skulle innebära att varje lärare gavs 15 kr i påökt på ett år, inte mer än en kopp kaffe. Enligt Mikael Damberg, socialdemokraternas utbildningstalesperson på demonstrationen, innebär regeringens budget en total satsning på 225 miljoner på hela utbildningssektorn. Det kan jämföras med den tjugo gånger så stora kostnaden på 5,4 miljarder kronor som går åt för att göda krögarna i och med avskaffandet av krog- och restaurangmomsen.

Försämringarna inom skolan
Till bakgrunden hör att lärarlönerna stadigt har halkat efter alltsedan nedskärningarna på 1990-talet och nu ligger i bottenskiktet av jämförbara EU-länder. Ett av demonstrationens krav var därför att lönerna ska höjas med 10 000 kr, vilket skulle innebära att lärarna hamnade på samma nivå som en civilingenjör (med lika lång utbildningstid).

Men lärarnas kamp handlar inte bara om löner. Som Johan Lönnroth från Lärarförbundets lokalavdelning i Stockholm påpekade så har också arbetsmiljön för lärarna stadigt försämras, något som många lärare vittnat om. Utvecklingen mot större klasser, ökad stress och en växande arbetsbörda för lärarna är verkligheten inom både den kommunala skolverksamheten och på de vinstdrivna friskolor som ploppat upp allt sedan de nyliberala skolreformerna på 1990-talet.

Kombinationen av kommunala nedskärningar och den samtidiga expansionen av friskolor har också bidragit till att på flera håll skapa en överetablering av skolor och därmed ett överskott av utbildningsplatser, vilket bidragit till dräneringen av särskilt den kommunala skolans resurser. Det har också bidragit till att det är allt svårare för nyutexaminerade lärare att få jobb. Många nyutbildade kastas in i arbetslöshet eller erbjuds endast anställningar på bemanningsföretag som hyr ut dem på begränsade anställningskontrakt. På friskolorna, som står för en allt större del av nyanställningarna, beskrivs ofta arbetsförhållandena som stressfyllda och undermåliga. I Sverige är det idag, kanske inte så förvånande mot denna bakgrund, endast 1.3 sökande per utbildningsplats (vilket kan jämföras med 20 sökande per plats i Finland).

Frågetecken: Kommer Lärarförbundets ledning att trappa upp?
Lärarna har därmed mycket att kämpa för. Mobiliseringen, ilskan och den kampanda som demonstrationen genomsyrades av under gårdagens demonstration visade att kampviljan är stor. Men denna kampvilja uttrycktes inte med tydlighet av Lärarförbundets ledning. Faktiskt, och det är ett allvarligt tecken på att ledningen inte menar allvar, sades inte ett ord om hur lärarna ska nu ska kämpa vidare för att vinna. Varken Johan Lönnroth eller Lärarförbundets ordförande, Eva-Lis Sirén gav något uttryck för ett perspektiv på upptrappad kamp. Sirén uttryckte dessutom vagt att regeringen symboliska satsning på lärarlönerna ändå ska betraktas som ett steg i rätt riktning, när det av var och en som är vid sina sinnens fulla bruk måste ses som ett regelrätt bakslag.

Fackligt aktiva lärare får inte nöja sig med detta. Om lärarprotesterna begränsas till påtryckande manifestationer som riktas mot politiker som ändå inte lyssnar (det var mycket talande att endast oppositionens politiker skickade representanter till demonstrationen!) riskerar snabbt den entusiasm som präglade stämningen under gårdagens demonstration att snabbt övergå i demoralisering och uppgivenhet.

Lärarna kan inte vänta!
Lärarna har inte tid att vänta. De måste lita till sina egna krafter och inleda en mer offensiv kamp för att tvinga politikerna att gå deras krav till mötes. Om kraven ska kunna tillgodoses i den utsträckning som Lärarförbundet kräver så kommer inget annat än rejäla satsningar på för lärarnas löner och för skolan öronmärkta anslag till kommunerna att hjälpa. Men den nuvarande regeringen har helt uppenbart inga sådana avsikter. Vad återstår då? Att vänta på en valseger för riksdagsoppositionen i detta läge betyder i praktiken att skjuta frågorna på framtiden – och att demobilisera lärarna. Riksdagsoppositionen har dessutom, trots Miakel Dambergs fagra ord om att satsa på läraryrket, när de tidigare satt i regeringsställning gjort allt annat än att vända den utveckling som lett till dagens situation.

Demonstrationen måste givetvis betraktas som ett steg framåt, men nu gäller det att alla radikala lärare som är angelägna om att Lärarförbundet trappar upp kampen tar initiativet. Lärarna på basplanet får inte passivt vänta på att förbundsledningen ska ta ledningen. Tydliga krav på en upptrappning måste riktas mot förbundsledningen från de lokala fackliga organisationerna och avdelningarna. Om regeringen vägrar att backa borde Lärarförbundet säga upp alla avtal med SKL och inleda en obegränsad strejk för att sätta kraft bakom kraven. Som en del av att förbereda för upptrappad kamp borde förbundsledningen också uppmanas att utlysa demokratiska fackliga gräsrotskonferenser som drar in lärarnas alla kämpande representanter för att utarbeta en strategi.

Det är nu viktigt att bygga vidare på det engagemang som lärarna nu uppvisar. Lärarförbundet borde också knyta solidaritetens band med andra fackföreningar, först och främst med dem som organiserar massorna av de underbetalda och utsugna massor av arbetare inom den offentliga sektorn. Övriga lärarfack (som lärarnas Riksförbund) borde också utmanas att solidarisera sig med Lärarförbundets krav.

Angreppen mot lärarna är i sista hand en del av samma problem som många andra arbetargrupper står inför, och i slutändan måste vi svara gemensamt. Lärarnas sak också är därför en fråga för hela arbetarklassen. Solidaritet med lärarnas kamp!

Gunnar Westin