I årets avtalsrörelse är det än så länge arbetsköparorganisationerna snarare än arbetarrörelsen som är på offensiven. Medan arbetarrörelsen kommer med tämligen blyga krav flaggar inte sällan arbetsköparna för försämringar.
LO-topparna har talat om att det kan bli hårda förhandlingar men dylika uttalanden ska ju tas med en nypa salt. Det finns mycket som talar för att en lågkonjunktur är på väg, regeringen har skrivit ned sina prognoser för den ekonomiska tillväxten och arbetsköparorganisationen Teknikföretagen är inne på samma linje. LO har samtidigt ganska svaga krav, man kräver en löneökning på 3,7 %. Teknikföretagen å sin sida kräver att det inte blir några centrala påslag och förlängd arbetstid alternativt förlängd visstidsanställning. Almega vill frysa ingångslönerna och individualisera lönerna. Livsmedelsföretagen kräver arbetstider anpassade efter ”behov” och GFF kräver att löneökningar ska kunna förhandlas bort lokalt (vilket skulle kunna innebära att det inte blir några ökningar alls på vissa håll enligt GS avtalssekreterare Tommy Anderson) Livsmedelsföretagen säger också nej till de löneökningar Livs kräver och vill även ha frysta ingångslöner och ”prestationsbaserad” lön.
Det finns redan nu splittringar i LO angående avtalsrörelsen. Industrifacken stödjer till skillnad från exempelvis Kommunal inte jämställdhetspotten fullt ut (Kan det ha att göra med att kommunal omfattar fler kvinnodominerade yrken än industrin?). Det har fått konsekvensen att industriavtalets roll om rättesnöre ifrågasatts. Inte så överraskande säger även Svenskt näringsliv nej till jämställdhetspotten.
Arbetsköparna försöker även använda den ekonomiska krisen som en undanflykt för att säga nej till ordentliga löneökningar. Men det finns ingen anledning för arbetarrörelsen att ta dessa undanflykter på allvar. Arbetsköparna letar bara efter ursäkter för att främja sina klassintressen. Dålig löneutveckling och sämre anställningsformer skulle fördjupa krisen om något. Men tyvärr köper de fackliga topparna i realiteten Svenskt näringslivs fagra tal om en ”ansvarsfull” avtalsrörelse, där fackens medlemmar ska nöja sig med smulor från företagsstyrelsernas bord. Alla fackliga basmedlemmar och lägre förtroendevalda som skärskådar detta bör sätta tryck på den fackliga ledningen att sluta möta arbetsköparna på halva vägen, och istället försvara de vanliga medlemmarnas intressen fullt ut. Och utan att vänta på ledningens välsignelse bör man vara beredd att vidta stridsåtgärder.
Trenden med försämrade villkor för arbetarklassen måste brytas. Största problemet i dagens fackföreningar är den odemokratiska toppstyrningen och den sociala differentieringen mellan basmedlemmarna och byråkratin i ledningen. Lönen (och den sociala positionen i stort) för en fackbyråkrat är betydligt högre än för en basmedlem och därför har de inte gemensamma intressen. Fackbyråkratin försörjer sig just på att agera som ”medlare” mellan arbetstagare och arbetsköpare, den positionen blir så att säga ett självändamål. Fackföreningarna borde kontrolleras demokratiskt av sina medlemmar med bl.a. medlemsomröstning om avtalen. För att arbetarklassen effektivt ska kunna försvara sina landvinningar och gå på offensiven är detta en nödvändighet.
I den aktuella avtalsrörelsen står Arbetarmakt för:
-För ett genomdrivande av jämställdhetspotten.
-För ett rejält lönelyft för de lågavlönade.
-Låt arbetsköparna betala krisen! Arbetarna ska inte behöva betala för krisen med dåliga löner och villkor.
-För medlemsomröstningar om avtalen.
-Ta strid mot osäkra anställningar! Stoppa utvecklingen av osäkra anställningsformer.
Johan Karlsson
Ur LO:s nyhetsbrev:
Från och med den 1 november träder sex opartiska ordföranden – så kallade opos – in i industrins förhandlingar. Lyckas parterna inte enas till den 1 december upphör fredsplikten. Då kan facken strejka.
Per Bardh sammanfattar läget i avtalsrörelsen:
http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/E1B27E4D4FF51119C125792F004F46C3