Efteranalys av demonstrationen mot SDU i Malmö

Som vi redan skrivit, så är vi överlag nöjda med den antirasistiska demonstationen mot SDU lördagen den 15 oktober. Själv hade jag från början förhinder, men är glad att jag till slut lyckades komma iväg. Demonstrationen var bred och ”folklig” men ändå förenad med ett visst mått av konfrontativt ickevålds agerande. 

Vi tror det är den framkomliga vägen.

Vi tycker det var mycket bra att det innan demonstrationen hölls öppna möten i olika städer med förhandsinformation och diskussioner inför motdemonstrationen och förarbetet överlag i allt från affischering till Facebookevent höll hög klass. Vad som vi dock uppfattade som lite struligt var att samlingsplatsen ändrades i sista stund. Det kan vara fullt förståeligt att ändra samlingsplats, men det hade varit bra om någon ledning eller grupp på Gustav Adolfs torg samlade upp de som kände sig vilsna och inte visste vart de skulle ta vägen. Kanske var det inte heller helt konsekvent att blockera SDU-bussen när de skulle åka hem. Vi vill väl att de åker hem och stannar där, tänker över vad de tycker och tänker och håller käft så länge, eller hur? Nåväl, SDU förlorade, vi vann, det är det viktigaste!

Det vi först och främst reagerar inför är det kraftiga våldet från polisen sida. Under den presskonferens som polisen höll på fredagen innan, sades från kommenderingschef Jarl Holmström att en dialog först och främst skulle vara metoden för att hantera motdemonstranterna och att man där efter enbart skulle lyfta bort folk från platsen mot deras vilja. Likt Göteborgshändelserna 2001 kan vi se att den s.k. dialoghållningen mest var tomt prat, för att inte rent ut kalla det en medielögn från polisens sida. Redan vid Malmö centralstation stod polisen och blockerade och kontrollerade folk utan annan anledning än deras ankomst till staden.

Människor blev sedan på en rad platser i Malmö, främst vid Gustav Adolfs torg, visiterade utan orsak, direkt pepparsprejade, slagna med batonger, näst intill nedridna av hästar och därtill, något av en ny företeelse, utsatta för slag direkt mot strupen – en direkt dödshotande angreppsmetod! Detta polisvåld måste anmälas och tas upp till diskussion i medier och tidningar framöver, vi uppmanar därför er som varit utsatta för våld att till att börja med skriva i den vitbok som finns på motkraft.net! I detta sammanhang skall de solidaritetsgrupper som verkade runt demonstrationsplatserna ha en stor eloge för sitt arbete med att hjälpa skadade och pepparsprejade människor. Även för den allmänna solidaritet som fanns mellan folk när någon for illa, klappar vårt hjärta.

Som en revolutionär organisation som försöker lära av historien är vi inte direkt förvånade över att polisen överlag utövar grovt våld mot demonstrationer, men det som delvis förvånar oss är att det sker under rådande omständigheter. Det är inte direkt en för statens säkerhet ”livshotande” situation som råder, när vanligt folk sluter upp på gatorna och vill visa sitt missnöje med ett främlingsfientligt partis manifestation. Yttrandefriheten och rörelsefriheten är helt klart hotad, vänstern och arbetarrörelsen bör därför lyfta en bred diskussion om det eskalerande våldet från polis och väktare i vårt samhälle, inte för att vi hyser några historiska eller framtida illusioner om statsapparatens roll i ett borgerligt samhälle, utan för att vi behöver förutsättningar för att kunna jobba konstruktivt med en levande och demokratisk klasskamp.

Vad kan vi lära av Malmö?
Som en liten organisation i Skåne vill vi inte på nått vis pådyvla den antirasistiska rörelsen ett arbetssätt eller en taktik, men ett allmänt resonemang vill vi ändå föra om vilka principer vi tycker är viktiga i det antirasistiska arbetet. Vår grundinställning är att vi tror att det går att förena stora massiva protester och demonstrationer med militans i det antirasistiska arbetet. Det är de två benen som den kampen alltid stått på, däremot är det ibland viktigt att veta vilken fot man skall sätta ned först.

Vi tror först och främst att när det gäller motdemonstrationer bör den antirasistiska rörelsen försöka skilja lite på de olika främlingsfientliga och rasistiska organisationerna och partierna. Vi vet, vi hatar dem alla, men det finns ”gradskillnader i helvetet”. Inte för att vi tror att den ena organisationen nödvändigtvis är farligare än den andra. En liten rent nazistisk grupp kan på kort sikt vara rätt ofarlig medan en större såsom SD, just på grund av sitt genomslag, rent konkret är farligare i dagsläget. På sikt kan det vara precis tvärt om. Snarare är det som så, att den som är stor men framställer sig som lite snällare, dvs. Sverigedemokraterna, kan ge ökad legitimitet för de mer extrema varianterna av fascistiska organisationer, om de bemöts på samma sätt som dem.

Vi tror också det är mer taktiskt riktigt att prioritera s.k. massanslutning inför motdemonstrationer när en ”lättvariant” av extremhögern växer sig starkare. På så vis markerar man att det trots allt är ett litet skitparti egentligen (vilket Malmö visade tydligt). Vi förordar därför att försöka hålla motdemonstrationer och blockader utan våld, dvs. att störa genom rop, talkörer, visslingar, banderoller och plakat. Andra mer renodlade fascistiska partier måste vi naturligtvis bemöta hårdare. Genom en sådan differentierad taktik tror vi att vi på bästa vis både visar vår medmänsklighet med de utsatta och förtrycka grupper som dessa partier vill ansätta och samtidigt förhindra att repressionen från polisen får ökad legitimitet. Naturligtvis är vi för att folk försvarar sig mot de värsta polisangreppen, men även där tror vi styrkan i mängden, dvs. storleken på massanslutningen är viktigast för att nå framgång. Vi tror att det nästan alltid – när det avser taktik – att det är viktigt att handla på ett sätt som gör att vi nästa gång är ännu fler, ännu bättre organiserade och ännu starkare!

Vi tycker det är bra om det finns en ledning inför och på dessa demonstrationer, samtidigt som vi vill betona att öppenhet med möten inför manifestationerna är en förutsättning för just massanslutningar. Här är åter igen Malmö som exempel, ett embryo till vad som kan utvecklas.

Sist, men inte minst, tror vi också att kampen mot Sverigedemokraternas rasism måste förenas med klasskampen i bred bemärkelse. Motdemonstrationer borde kunna bli en brygga till en sådan kamp.

Kontakter borde kunna utvecklas och knytas för initiativ till en sådan rörelse. En början med lokala kampkommittéer på skolor, arbetsplatser och i förorterna som kan kämpa mot de angrepp som regeringens högerpolitik utgör. Vi kommer att göra vad vi kan för att medverka till en sådan utveckling. Vi börjar omedelbart!

Läs även vår direkta reflektion efter demonstrationen

Klas,
Arbetarmakt Skåne