En fascinerande studie i stalinistisk sekterism

Recension av Med Stalin som gud, av Magnus Utvik (Norstedts, 2011)

Jag kan inte säga att Magnus Utvik gjorde ett så bra första intryck på mig. Det första jag läste var hans debattartiklar med poängen att Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt borde ta tydligare avstånd från kommunismen. Det är ju nu inte så värst mycket kommunism i Jonas Sjöstedts politik, så när jag hörde att Utvik hade en bok på gång befarade man att temat skulle vara antikommunistiska tirader. Så blev dock inte fallet. Hans beskrivning av sin tid i den bisarra Albanientrogna stalinistsekten Kommunistiska Partiet i Sverige (KPS) är riktigt läsvärd.



En liten brasklapp inledningsvis: det är alltid svårt att skriva sakligt om händelser man var med om för 30 år sedan – och speciellt då saker man starkt har tagit avstånd ifrån och som hade en så negativ inverkan på ens liv. Det vore helt naturligt om man, omedvetet om inte annat, gjorde KPS uppträdande lite mer sekteristiskt, argumenten lite dummare, den egna trosvissheten lite större än vad fallet var då. Med det sagt känns ändå beskrivningen trovärdig.

Boken inleds när Magnus som 16-åring går med i KU (Kommunistisk Ungdom – Ung Vänsters föregångare) i Värnamo. Otippat nog öppnade SKF/ML (Sveriges Kommunistiska Förbund/marxist-leninisterna – bildade sedan KPS) en bokhandel i den lilla staden, och han går dit av nyfikenhet. Han övertygas snart om att KU:s politik har avgörande brister, och dras in i KPS alternativa synsätt. Att han tog åt sig av kritiken mot KU är förvisso inte så förvånande. De hade lämnat tiden då allt som gjordes i Moskva okritiskt stöddes bakom sig (och de mest Moskvatrogna hade brutit sig ur VPK – V:s föregångare och KU:s moderparti – och bildat APK). Men fortfarande ansågs de stalinistiska staterna som ”socialistiska”, och de statsbärande stalinistpartierna kallades broderpartier. Broderpartierna kunde kritiseras – exempelvis tog KU och VPK ställning mot Sovjetunionens inmarsch i Afghanistan – men de begränsade det till ”kamratlig kritik”. De vägrade att ta ställning för oppositionsrörelser, vilket blev aktuellt i Polen 1980-81.

Det låg utan tvekan en del i KPS kritik mot Sovjetunionens stormaktsspel – problemet var bara att de inte stod för någon revolutionär ståndpunkt. De hade nämligen bestämt sig för att Albanien var det socialistiska föregångslandet, och att dess store ledare, Enver Hoxha, var den som hade förstått det här med marxism-leninism.

Det kan låta helt absurt att i Sverige ha Albanien som föregångsland. Jag tänker inte få det att låta vettigt på något sätt, dock kan jag till viss del förstå metoden bakom slutsatsen. Om man – som alla marxister med självaktning – vill ha ett vetenskapligt grundat program är det nödvändigt att studera historien och dra lärdomar ur tidigare dispyter. Givetvis hade Kinas kommunistparti rätt i en hel del av kritiken mot ledarna i Moskva, och givetvis hade Albaniens parti rätt i mycket av sin kritik mot Kina. Sovjetunionen agerade ju faktiskt som en stormakt som satte sitt eget inflytande långt före någon omsorg om socialismen, i den mån man tror att de ens hade någon – och Kinas kommunistparti anammade en helt absurd ”teori” om att ena alla länder i en front mot supermakterna USA och Sovjetunionen, vilket fick till följd vänskapliga förbindelser med Pinochet i Chile, shahen av Iran och regimen i Pakistan, trots att dess militär massakrerade folk i Bangladesh i stor skala.

Problemet var bara att detta inte gör att Enver Hoxha var något progressivt alternativ. Och om man går lite längre tillbaka i historien så är det inte utan att man kan förstå att Chrusjtjovs kritik av Stalin på den 20:e partikongressen 1956 mister lite i trovärdighet av hans tidigare devota hyllningar av samme Stalin – vilket var ett viktigt argument för att vifta bort kritiken mot denne Stalin. Slutsatsen av det är dock inte att som de Stalintrogna hävda att det visar att kritiken mot Stalin var obefogad, utan att Chrusjtjov var mycket mera insyltad än han senare ville erkänna. Slutsatsen måste istället bli att Chrusjtjov var Stalins trogne underhuggare i utrensningen av den större delen av den gamla bolsjevikiska ledningen – och ett stort antal nyare bolsjeviker och andra. Om man inte inser att det var redan på 20-talet som de tänkande marxisterna rensades ut ur Sovjetunionens Kommunistiska Parti kommer man ofrånkomligen att hamna fel i de vidare historiska analyserna, och stödja en uppsättning byråkrater mot en annan.

En studie i sekterism
Men åter till Magnus historia. Som ny medlem i KU hade han övertygats om att KPS hade rätt. Han blev dock tillsagd att inte bryta med KU riktigt än. Han skulle stanna kvar ett tag – inte för att övertyga åtminstone delar av klubben, utan för att demoralisera dem och eliminera det hinder för den Albanientrogna lärans tillväxt som var KU Värnamo. Här ringer genast sektvarningsklockorna. Jag håller med om att KU på sin tid och Ung Vänster idag är mycket långt ifrån någon revolutionär politik, och faktiskt är ett hinder för att bygga upp ett kämpande alternativ. Svaret på detta borde dock inte bli sektintriger, utan att ta en politisk kamp med syfte att vinna över de mest klarsynta medlemmarna till sin egen position och visa att man har ett bättre alternativ. Men nej, planen var att demoralisera KU:s medlemmar och få dem att lämna den politiska aktiviteten – möjligheten att gå så långt som till att vandalisera KU:s lokal diskuterades av partiledningen. Faktiskt en inte ologisk slutsats av uppfattningen att alla som inte till fullo anammade Envers version av ”marxism-leninismen” är revisionister – som man således inte kan samarbeta med.

En dråplig – och tragisk – scen utspelades när de hade mobiliserat till ett offentligt möte och tagit dit partiledaren Anders Persson. En äldre man som hade lockats dit började diskutera de allt högre matpriserna: både KPML(r) och VPK vänder sig mot att det blir allt dyrare att leva – borde ni inte kunna samarbeta i frågor där ni är överens? En sådan lättvindig inställning till Enver Hoxhas trätoämnen med sina stalinistledarkolleger ville dock inte KPS veta av. Vi kan inte samarbeta med dem, för de är revisionister var Anders Perssons budskap till den äldre mannen, som efter några försök snart drog slutsatsen att det var lönlöst att diskutera. Mötesbeskrivningen sammanfattade i ett nötskal KPS inställning till politisk kamp: vi kan inte samarbeta med andra vänstergrupper – den viktiga uppgiften är att genom flitig propaganda visa på punkt efter punkt hur Enver Hoxha har haft rätt på punkt efter punkt mot det kinesiska kommunistpartiet och således är den ledande marxist-leninisten. Man kan lite förstå att de ideliga tidningsförsäljningarna och flygbladsutdelningarna inte gav så många nya medlemmar – trots att de verkligen trodde att arbetarna skulle strömma till när de nåddes av den oförfalskade kommunismen, så som den formulerades av Enver.

Framför allt är boken en skildring av en riktigt skum sekt. En viktig utgångspunkt är synen på kunskapen om verkligheten. Marx och Engels, den vetenskapliga socialismens grundare, läste, studerade och kritiserade alla ledande experter inom de områden de var sysselsatta med – vilket var många. Lenin studerade ingående vad de borgerliga experterna påstod. Inom framför allt den stalinistiska traditionen är sådant inte längre så viktigt, eller ens önskvärt. När KP:s Proletären försvarar Stalin räcker det med att avfärda kritiker som ”borgare” för att inte behöva se sig tvingade att bemöta de specifika påståendena.

I rättänkande stalinisters händer blir den vetenskapliga socialismen lätt ett instrument för att bara önska bort ovälkommen kritik. Han är borgare kan man säga, så slipper man ta itu med att förklara vari felet med deras påstående ligger – och det man redan tyckte behöver inte utsättas för några jobbiga prövningar. KPS tog den inställningen lite längre än de flesta andra. Även vänskapliga förbindelser med andra vänstergrupper – även om de också gillade Albanien, som SKA – bannlystes.

En långtgående elitism och ganska absurda krav på medlemmarna kommer förstås som ett brev på posten med den uppfattningen. Att vara med i KPS var en tämligen nedbrytande erfarenhet, som effektivt demoraliserade dem som genomgått den. Magnus själv blev ganska knäckt. Situationen var så här: efter att ha övertygats om att KPS hade rätt förde han en ihärdig kamp i KU Värnamo med syfte att demoralisera dem som han nyss hade ansett som kamrater. Att flytta till Göteborg var något han ville göra, men han gjorde det i tron att arbetarna snabbt skulle sluta upp när de fick stifta bekantskap med den riktiga marxist-leninismen, det vill säga så som Enver Hoxha såg den. Trots ett mycket envetet arbete kom det inga arbetare. Han tilläts inte ha kontakter med medlemmar i andra vänstergrupper. Förhållandet med hans flickvän sprack till följd av hans totala fokus på partiarbetet. Om något får man väl säga att hon var ganska tålmodig. Och sen kommer det mest absurda: han var ännu inte medlem, och när det äntligen var dags att söka kandidatmedlemskap så avslogs det!

Han hade visat småborgerliga tendenser genom att 1. Diskutera privat med en partikamrat om det inte under vissa förhållanden kunde vara lämpligt att tillåta fler partier än ett under socialismen och 2. Han hade erkänt för samma partikamrat att han hade varit inne i SP:s bokhandel och passat på att ta en fika. Det är svårt att inte skratta ironiskt. Hur någon kunde tro att KPS skulle kunna bli en masskraft med en sådan helt grotesk elitism och krav på renhet är en gåta. Det är verkligen inte att undra på att han blev demoraliserad. Dödsstöten för hans Envervurm blev politisk, och det är inte utan tillfredsställelse att den kom från trotskistiskt håll. En lördag när Magnus som vanligt sålde KPS tidning kom en kille förbi och pratade lite. Istället för att fastna i en hård polemik sa han att av samtliga medlemmar i bolsjevikpartiets centralkommitté 1917 var det bara Stalin (och eventuellt Alexandra Kollontaj) som dog en naturlig död, bad honom fundera lite på det samt rekommenderade Kenth-Åke Anderssons Lögnens renässans. Magnus, som trots att han hade fastnat för den svenska vänsterns mest rigida och mot avvikande uppfattningar intoleranta grupp inte hade upphört att söka efter hur saker verkligen låg till kunde inte låta bli att ta sig till Röda rummet för att köpa ett ex. Ställd inför Kenth-Åke Anderssons och än mer historiska faktas obönhörliga logik kunde inte Magnus flyktiga vurm för Stalin överleva. (En korrigering bara: Lögnens renässans kan utan tvekan rekommenderas, men jag vill inflika att Jakob Sverdlov inte blev mördad av en terrorist, utan dog i spanska sjukan strax före bolsjevikernas åttonde partikongress 1919.)

Tyvärr ledde inte detta till att hans tro på arbetarnas kamp och den klasslösa framtiden ställdes på en sundare grund. Istället, och tyvärr ganska förståeligt, ledde hans tid i den absurda sekten till att hans tid som radikal aktivist helt var över.

Sammanfattningsvis är Med Stalin som gud en välskriven och väldigt intressant bok. Som studie i galen stalinistisk sekterism kan den absolut rekommenderas.

Jens-Hugo Nyberg

One Response

  1. skane02 2011-11-01

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *