En skildring av revolutionen i Sverige

“En dag har den svenska arbetarklassen fått nog. Anställda tar över sina arbetsplatser, hus som står tomma ockuperas och eleverna tar makten på skolorna. På tunnelbanor och bussar börjar folk åka gratis.”

Mannen på tåget av Sven Wernström utkom första gången 1971. 2009 släppte Murbruk Förlag en nyutgåva, på baksidan av den står det att “Man kan läsa den både som en historisk dokumentation av 1970-talets vänstervåg och som en grundkurs i socialistisk samhällssyn. Varför ser Sverige ut som det gör och hur hade vi kunnat ha det istället?”

Det är en märklig bok. Förmodligen faller det sig helt naturligt att se den så idag. För fyrtio år sen kanske det var annorlunda. Själv är jag född tjugo år efter att boken först utkom och har aldrig upplevt någon vänstervåg. Annat än på avstånd förstås, med betraktarens ögon. 2011 är förvisso ett år då folket överallt verkar sätta ner sin kollektiva fot i ilsken protest mot borgarnas fåtalsvälde och kapitalismens kriser, men i Sverige rör det knappt på sig alls. Det har många orsaker. Men nog skulle svenska arbetare, arbetslösa, ungdomar och pensionärer tjäna på att lära sig snacka med cheferna och politikerna på franska eller grekiska. Och visst finns det som alltid ljusglimtar av kamp i dagens Sverige, postarbetarna i Stockholm ger oss ett sånt exempel. Men på det stora hela lyser klasskampen med sin frånvaro här uppe i norr – men i Mannen på tåget är det helt annorlunda.

Är man tjugo år idag – i samma ålder som den värnpliktige Anders Friberg som när det väl gäller inte tvekar att slå ner sitt befäl istället för att skjuta på studenter – då har man oturen att endast ha fått uppleva hur samhället har “glidit” – som det heter med gängse språkbruk, med andra ord pressats – åt höger. Det kan man vara medveten om eller ej, men det är påtagligt för de flesta. Jag ser ibland kolumnister i olika tidningar skriva att vi som idag är i tjugoårsåldern och yngre är de första på många generationer som får uppleva att den samhälleliga situationen försämras (i varje fall i västvärlden, i stora delar av världen har flertalet det lika kasst idag som alltid). Kolumnisternas pennor levererar så gott som aldrig lösningar eller förhållningssätt. Så gott som aldrig riktar de sig till föremålet för diskussionen: ungdomen. Här pratar jag inte om brats, de har de lika bra som ungdomarna i borgarklassen alltid haft det, kanske t.o.m. bättre. De flesta av oss har dock inte det, för de flesta av oss är framtiden mer eller mindre osäker. Många av oss är arbetslösa eller har otrygga anställningar. Stirrar man sig blind på vår situation såsom den är här- och nu så kan man lätt bli demoraliserad. Mannen på tåget riktar sig till oss alla som en uppmuntran till handling.

Om Mannen på tåget kan ses som en dokumentation av 70-talets vänstervåg, så kan den därmed säkerligen väcka ett kuriöst intresse hos dem som var med om den och fortfarande sympatiserar med den, men det är som “grundkurs i socialistisk samhällssyn” den får värde hos mig. Jag har förvisso läst såna böcker förut, men Mannen på tåget är ingen vanlig teoribok. När jag läste den på tåget – som i verkligheten olyckligtvis inte var under arbetarkontroll – mellan Linköping och Norrköping gick samtidigt regementen av värnpliktiga i Linköping över till arbetarnas sida. I Norrköping strejkades det för fullt. I boken förekommer rikligt med små detaljer som tillsammans skapar en känsla av trovärdighet, av att det som händer utspelar sig i verkliga världen. Enligt mig är det framförallt detta som gör boken till kul läsning. Även om Wernström ofta refererar till olika industrier och arbetsplatser som inte längre finns kvar, så gör det detsamma. I deras ställe finns ju andra arbetsplatser och andra människor med samma problem som karaktärerna i boken. Det är hursomhelst entusiasmerande att föreställa sig alla dessa människor som tidigare aldrig haft en röst men som nu på några dagar har glömt bort varför de inte tidigare helt enkelt gjorde kapitalisterna och deras politiker så överflödiga som de faktiskt är.

En av höjdpunkterna är när de boende i en hyresrätt bildar en kvarterskommitté. Bland det första de beslutar är att sluta betala hyra för att istället lägga en tredjedel av den gamla hyran till en gemensam pott för underhåll av huset. Två blir ansvariga för att åka och meddela fastighetsägaren detta. Det blir Aina Friberg och Yngve Pettersson som får åka. Eftersom att ingen längre betalar på bussar och tåg åker de gratis från söder – som då boken skrevs hade en avsevärt mer proletär sammansättning än idag – till något överklassområde i Stockholm. Yngve Pettersson har svaga nerver och så dåliga erfarenheter av hyresvärdar att han inte klarar av att följa med upp, så Aina får ta snacket själv. Förmodligen tillåts hon inträde i den stora lägenheten – inredd efter särskild överklassmak – för att den unga kvinnan som arbetar som passopp i hushållet misstar henne för en vän till ”värdinnan”. Det blir ett märkligt samtal mellan Aina och värdinnan, som inte alls förstår hur Aina har mage att komma med såna konstiga påståenden, som hon dessutom borde ta med advokat Sandström. ”Men har ni tänkt på mig då? Hur ska jag klara mig nu?” och ”Påstår du att ni försörjer mig?”. Hon blir bitvis så upprörd att hon hotar att bussa sin stora dalmatiner på Aina. Men Aina säger att hon isåfall kommer skjuta den och påminner om att vaktbolagen har skickat massor av hundar på folk, vilket har slutat dåligt för hundarna. Hon råkar nämligen ha en pistol i väskan, hennes son trillade hem med den efter en demonstration (det är en separat historia i boken, men det rör sig om några poliser som blir avväpnade) och hon kunde ju inte låta den ligga där. Hela konversation fortlöper lugnt – d.v.s. utan att någon skadas. Sen åker Aina hem. Boken är full av såna lustiga händelser.

Det finns uppenbara risker med att skriva en bok som Mannen på tåget. Den första och mest uppenbara är att det kan tolkas som en beskrivning av hur ”revolutionen ska gå till”. Detta undviker Wernström genom att låta bokens förgrundsgestalter och tongivande karaktärer hela tiden poängtera att det inte är upp till dem att bestämma vad folket ska göra, utan att folket nu själva måste börja diskutera vart det ska gå och hur det ska ta sig dit. Det betyder inte att arbetarklassens uppror saknar organisation. Den låter Wernström skymta, centralt för upproret är exempelvis det ockuperade TV- och radiohuset i Stockholm (staden där huvudparten av boken utspelar sig), där en kommitté bestående av 4000 människor temporärt agerar revolutionens representanter. Denna tillfälliga kommittés språkrör är faktiskt själva ”mannen på tåget”: den modesta men oerhört talföre gruvarbetaren Evert Nyström som först åkte till Stockholm från Norrland för att prata om gruvarbetarnas strejk där för att plötsligt finna sig mitt i en revolutionär kris och en ockuperad radio- och television. Men revolutionens organisationer – arbetsplatskommittéer (arbetarråd), skol- och kvarterskommittéer, beväpnade miliser etc. – syns alltid i bakgrunden. Centralt i berättelsen är individerna, som hamnar i helt nya situationer och successivt börjar tänka och handla annorlunda.

Den andra risken är att boken kan uppfattas som en guide till ett idealsamhälle. Det kallas som bekant utopisk socialism och Sven Wernström om någon är medveten om detta. Han är historiematerialist och vägrar således ställa upp några utopiska scheman. Boken bär tydliga inslag av Wernströms sätt att framställa marxismen och den stora behållningen i detta är den oerhört pedagogiska stilen. I den mån han beskriver vad arbetarklassen gör i den fiktiva revolutionen så konstaterar han egentligen bara saker som är uppenbart genomförbara bara vi negerar kapitalistklassens makt och har som ambition att fördela rikedomarna och skapa jämlikhet. Det liknar med andra ord ett program för socialismen.

Men boken är definitivt inte ett program. Det är ett skönlitterärt verk och måste ses som det. Den är bitvis inte helt realistisk, jag har exempelvis svårt att tro att ett massuppror är så enkelt att genomföra – det förekommer förvisso sammandrabbningar mellan arbetare och ”reaktionära grupper” och man får höra att en del har omkommit, revolutionen framstår på inget sätt som säkrad – men en bekväm omständighet för Wernström (och för arbetarklassen i boken) är att nästan hela poliskåren har gått ut i strejk innan revolutionen bryter ut och att det knappt finns några poliser någonstans (i boken nämns motsättningar inom poliskåren, där bara ett fåtal inställer sig på stationerna, som en orsak). De värnpliktiga som sätts in i stället går undantagslöst över till folket, och så var det med det. I den mån upproret utsetts för repression känns det helt enkelt för avlägset, våra karaktärer befinner sig helt enkelt inte riktigt där, ändå är de ytterst verksamma. De scener vi känner igen ifrån fabriksockupationer i Frankrike och kravallerna i Aten och London vittnar om att även de s.k. demokratiska staterna är beredda att tillgripa den våldsammaste repression för att försvara den kapitalistiska ordningen. Och då är det ändå en revolution, med fokus i huvudstaden, Wernström försöker beskriva.

Men det är varken nödvändigt eller intressant att spekulera mer i det. Mannen på tåget är ingen historisk redogörelse och handlar inte om revolutionens teknikaliteter: den handlar om revolutionens själ, den process då miljoner människor börjar tänka självständigt och handla tillsammans i solidaritet och ömsesidig respekt och uppoffring.

Det faktum att det ofta känns som att det går alldeles för lätt till – en omständighet som mycket möjligt kan vara medveten för att underlätta läsningen och entusiasmera folk – samt att det ibland är svårt att se karaktärernas handlande som helt trovärdigt, gör på inget sätt boken icke läsvärd.

För den som nyss börjat intressera sig för socialismen eller för den som är mer trolig att ta till sig av skönlitteratur än tung teori (dessutom förklarar boken grundläggande marxism i form av dialoger och händelser, förmodligen bokens största förtjänst) efterlämnar den nog en känsla av Ja – varför inte! För den som är övertygad om att socialismen i praktiken spöar skiten ur det borgerliga samhället så blir känslan nog snarare Ja – precis! En varning dock: en mild besvikelse kan infinna sig om du tittar upp ur boken och upptäcker att kontrollanten som står och ser på dig har alla intentioner i världen att kasta av dig om du inte betalar. Likaså är Arbetsförmedlingen fortfarande arbetsförnedringen när du har läst klart, och inte kommittéer av arbetare som gärna ger dig nåt att göra bara du dyker upp, men det borde inte hindra dig från att läsa den, tvärtom.

Nicholas