Israel och USA utlovar veto mot palestinsk statsbildning
Den palestinska myndighetens ansökan om erkännande som stat i FN har angripits av Israel och USA i ett avskyvärt förnekande av palestiniernas nationella rättigheter. Om ansökan blir framgångsrik skulle den omedelbart ifrågasätta den israeliska ockupationen och dess kolonier med en halv miljon judiska bosättare på Västbanken. Palestinska företrädare skulle ha tillgång till internationella institutioner, såsom domstolen i Haag. Där skulle israeliska politiker och soldater kunna åtalas för krigsförbrytelser, som de som begicks under bombardemanget av Gaza 2009.
Det är inte att undra på att Israel är helt emot. Förlust av Västbanken och erkännande av östra Jerusalem som palestinsk huvudstad skulle med en gång göra slut på Israels strävan efter ett Storisrael som införlivar de flesta av dessa områden, som i slutändan rensats på palestinier.
Resolutionen måste emellertid först gå till säkerhetsrådet där USA har sagt att man ska lägga in sitt veto, vilket kommer att ge upphov till ilska i Mellanöstern. Den palestinska myndigheten kommer då sannolikt att ansöka hos generalförsamlingen för att få sin status uppgraderad till ”observerande stat som inte är medlem”, vilket skulle låta dess företrädare ingå i en del kommittéer. Där kommer sannolikt myndighetens president Mahmoud Abbas att vinna omröstningen, med de rika, imperialistiska länderna mot den stora majoriteten halvkoloniala länder. De länder som stöder den palestinska ansökan utgör faktiskt omkring 80 procent av världens befolkning.
Abbas drag har avslöjat att Obama, vars svar gjort ett stort hål i hans nogsamt framodlade image, inte är en ”principfast” statsman och ärlig medlare för fred och demokrati i Mellanöstern. Obama gav redan 2009 efter för Israels påtryckningar, när han släppte kravet på stopp för fler bosättningar. Nu insisterar han på att en palestinsk statsbildning bara kan uppnås genom ännu fler samtal med Israel, efter en ”fredsprocess” som pågått i två årtionden och som inte lett någonstans. Samtalen bröt samman för femtioelfte gången så sent som i oktober 2010, när Israel återigen vägrade att stoppa utbyggnaden av judiska bosättningar på Västbanken och i östra Jerusalem. Obamas hyckleri är ännu en spik i USA:s trovärdighet i Mellanöstern.
Abbas är själv ingen hjältemodig, demokratisk ledare för den palestinska kampen för nationella rättigheter. De ”palestinska papper” som läcktes till Al-Jazeera 2010 visar hur företrädare för den palestinska myndigheten erbjöd sig att överge 4,8 miljoner palestinska flyktingars rättigheter, avträda nästa alla områden som Israel annekterat i östra Jerusalem och samarbeta med israelisk, amerikansk och brittisk säkerhetstjänst för att angripa Hamas. Abbas presidentperiod upphörde formellt 2009 och han fortsätter som president bara tack vare undantagstillstånd och repression. Abbas tillhör det följe med arabiska oljeschejker och ”presidenter på livstid” som är fullständigt emot den ”arabiska våren”. Både palestinska myndighetens och Hamas regering undertryckte inhemska protester i solidaritet med de egyptiska och tunisiska revolutionerna.
Ansökan är givetvis i första hand avsedd att stärka Abbas kort i framtida fredsförhandlingar och hans regerings ställning gentemot Hamas rivaliserande regering på Gazaremsan. Många palestinier har motsatt sig ansökan eftersom den inte inkluderar något om de 4,8 miljonerna flyktingar och inte hjälper Gazaremsan, som fortfarande närmast befinner sig under belägring.
Men omröstningen visar en betydelsefull princip: ska det internationella samfundet erkänna en palestinsk stat? Svaret är ja. Att motsätta sig det skulle innebära att, även om det är av motsatta skäl, sälla sig till USA och Israel i motståndet mot palestiniernas nationella rättigheter.
Varje erkännande i FN måste ses i det perspektivet. Det kommer inte att befria palestinierna och det kommer inte att göra slut på konflikten. Det skulle emellertid stärka palestiniernas ställning internationellt, och det är just därför som Israel är emot. Den bredare målsättningen måste dock förbli en sekulär, demokratisk och binationell stat för båda folken. De 5,84 miljoner judarna i Israel är idag nära att överflyglas av en växande palestinsk arabisk befolkning, som består både av de som lever som minoritet inom Israels gränser före 1967 och de som lever på områden som ockuperades 1967. Det finns miljoner till i exil som väntar på rätten att återvända till sitt historiska hemland.
De arabiska revolutionerna har öppnat en dörr för det palestinska folket. Den revolutionära impuls som sveper fram genom regionen skapar stora möjligheter för en ny, tredje intifada. Palestinier kan hitta allierade, både i en på nytt politiserad israelisk arbetarklass, som bekämpar Netanyahus nyliberala regering, och i den revolutionära demokratiska kampen i de arabiska grannländerna. Palestinierna är i stort behov av en ny intifada, en kamp som organiseras under folklig kontroll och som knuffar åt sidan den korrumperade, förrädiska ledningen i den palestinska myndigheten.
Andy Yorke
