Temperaturen har snabbt ökat i förhandlingarna mellan IF Metall och Teknikföretagen, och nu är en konflikt under uppsegling. IF Metall, som har krävt centrala lönepåslag med 3,7 procent har mötts med kalla handen av Teknikföretagen. Länge har de senare varit tysta om sitt eget bud, men medlarnas bud på 2 procent löneökningar under en period om 22 månader som kom i förra veckan (och som avvisats som oacceptabelt av IF Metall) var ett tecken på deras motstånd.
Nu har de slutligen lagt ett eget bud – de föreslår att lönepåslagen centralt ska tillåtas öka med blott 0,7 procent under ett år. Det är ett riktigt skambud som i praktiken kommer att innebära en reallönesänkning, och utgör endast en femtedel av vad IF Metall krävt. IF Metall å sin sida kallar förslaget för ”en provokation”. Parterna står alltså mycket långt ifrån varandra. Fredsplikten upphör redan vid månadsskiftet november – december. Strejkförberedelser står alltså på dagordningen.
Eftersom industriavtalet i nuläget sätter tonen för hela fackföreningsrörelsen (i och med att industriavtalet är löneledande och den ribba som inga andra förbund tillåts gå över) är vikten av att IF Metall inte viker sig en avgörande fråga för hela fackföreningsrörelsen.
Teknikföretagens vilja är tydlig: De vill helst inte ha några centrala lönepåslag överhuvudtaget, utan istället sköta löneförhandlingarna lokalt. Detta skulle ge industrikapitalisterna rätten att besluta om löner fritt på lokalplanet och begränsa industriarbetarkollektivets möjlighet att få igenom gemensamma ökningar.
Det handlar så klart om att industrikapitalisterna vill se en fortsättning på den dramatiska vinstutveckling som skett det senaste decenniet genom att pressa tillbaka arbetarnas anspråk. Industrikapitalet har på senare gjort skyhöga vinster på arbetarnas bekostnad. De senaste tio åren har tempot ökat systematiskt på många håll, och vissa storföretag (med LKAB i spetsen) har sedan år 2000 tiodubblat den vinst som görs på varje arbetares slit. Det är inte ovanligt att en enda industriarbetare med sitt arbete drar in över en miljon kr till företagen årligen. Den del av vinstkakan som går tillbaka till arbetaren i form av lön har omvänt minskat.
Teknikföretagens och Svenskt Näringslivs huvudsakliga argument för låga eller inga centrala lönepåslag är hänvisningen till den globala ekonomiska krisen som är under uppsegling, och som förväntas fördjupas under 2012. Det är den gamla vanliga visan: Under kristider måste arbetarna stå tillbaka ”för industrins bästa”.
LO har via sina egna ekonomer berättigat sina krav med resonemanget att den nuvarande ekonomiska krisen inte är så allvarlig som arbetsköparna vill påskina. De hänvisar bl.a. till den fortsatt starka industriexporten, och till de enorma vinsterna som teknikföretagarna gör i nuläget.
Kraven på löneökningar är mer än berättigade, och oavsett den globala kapitalistiska krisens följdverkningar (som LO-ekonomerna antagligen underskattar) så finns det inget som säger att vi som arbetar ihop vinsterna ska betala för en kris som ingen arbetare bidragit till att skapa. Utgångspunkten för arbetarrörelsen kan inte vara att ta ansvar för kapitalismens kriser.
Det är bl.a. LO- och IF Metall-ledningarnas vana av att gå med på just detta, och överhuvudtaget den fackliga byråkratins tradition av att lägga sig platt utan strid, som får oss att påtala vikten av att fackliga gräsrotsaktivister nu skapar tryck på sina ledare. Och det måste till ett omfattande sådant. IF Metalls ledning får helt enkelt inte ge efter, de måste tvingas ta striden.
Arbetarmakt föreslår två omedelbara åtgärder för fackligt aktiva metallare och arbetare på de arbetsplatser som berörs av industriavtalet:
För det första krävs tydliga uttalanden från fackklubbar i IF Metall över hela landet som riktas mot ledningen: Dessa uttalanden måste klargöra förväntningarna på att ledningen står fast vid kravet på 3,7 procent, och dessutom slå fast beredskap att kämpa. (Ännu bättre, om det går att få stöd för detta, är att dessutom i sådana uttalanden deklarera beredskap att kämpa även utan fackledningens stöd om det i slutändan skulle krävas!) Alla sådana uttalanden, som antagits av fackklubbar eller på arbetsplatsmöten, borde spridas i fackpressen och i nätverken av fackliga aktivister på olika arbetsplatser som har kontakt med varandra.
För det andra, och detta är det viktigaste, måste förberedelser för konfliktåtgärder börja vidtas så fort som möjligt. På varje arbetsplats borde massmöten med alla anställda sammankallas den kommande veckan. Är du inte med i fack-klubbens styrelse, kräv att dina företrädare tar tag i detta omgående. Sådana massmöten borde föreslås att välja en strejkkommitté som ges i uppgift att förbereda konfliktåtgärder. I andra hand måste den lokala fackklubbens företrädare uppmanas göra förberedelser och dra in fler i arbetet. Det är hur som helst viktigt att dra in arbetsplatskollektivet i förberedelserna, att ge folk ansvar och sedan hålla folk ansvariga – i synnerhet viktigt när det kommer till lokala fackliga ledare. Detta är avgörande för att skapa det tryck som behövs för att facket inte ska backa.
Förslag på åtgärder kan vara allt ifrån hur man ska stänga ned arbetsplatsen effektivt och organisera strejkvakten till hur man kan agera för att få till stånd lokala solidaritetskampanjer, mediapublicitet, be andra arbetargrupper på orten om solidaritetsuttalanden och praktiskt stöd mm. Det är också viktigt att få med alla arbetare på att stödja konfliktåtgärder – särskilt viktigt är att vinna de som är bemanningsanställda, visstidsanställda, eller går på andra former av osäkra temporära kontrakt.
Utöver detta borde fackligt aktiva i alla fackförbund sända solidaritetsförklaringar till IF Metall, för att låta industriarbetarkollektivet veta att många arbetare står beredda att stödja dem om strejk utbryter.
Sist men inte minst uppmanar vi alla våra läsare att sprida denna text till alla man känner som arbetar inom industrin och som kan beröras av konflikten mellan Teknikföretagen och IF Metall.
Arbetarmakts styrelse